Bilan Osman

Det nya förslaget som lagts fram av S säger att gymnasieskolan ska vara obligatorisk. Ett förslag som jag tycker är ett av de bästa förslagen som lagts fram på länge.

Jag tycker det är orimligt att gymnasieskolan inte redan är obligatorisk men även mer orimligt att vår skolminister anser att det är en dålig idé. Han menar att man inte kan lagstifta mot skoltrötthet.

Man kan se ironin i det hela eftersom han genom sin skolpolitik har skapat den skoltrötthet som han anser man inte kan lagstifta mot. Rut avdrag för läxhjälp, ett mer komplicerat betygsystem, flummiga förslag om ett åriga gymnasium och elever som går ut med sämre betyg än någonsin.

Men att man ens har det som ett argument tycker jag är fascinerande. När jag slutade högstadiet var jag 15 år. Det är den tiden i livet som man genuint tror att man vet allt. Man har nått sin peek på intelligens, är the king of the world och det finns ingenting en vuxen kan säga som tar bort ens övertygelse. Om jag hade fått välja så skulle jag förmodligen ha skippat gymnasiet. Tänkt att om jag ångrar mig så kan jag alltid läsa om det någon annan gång. Såg verkligen inte poängen med att behöva läsa tre mer år i skolan.

Men jag har föräldrar som trots min lagliga rätt att skippa gymnasiet aldrig skulle låtit mig. Vilket är något man uppskattar senare.

Vilken femtonåring är inte skoltrött? Det finns såklart undantag eller “pluggisar” som man sa när man trodde att man var så jävla tuff som sket i skolan, men sanningen är att majoriteten av tonåringarna är skoltrötta. De ser inte hur viktig utbildningen är som man som vuxen ser väldigt tydligt.

Ska man verkligen låta 15 åringar få göra livsavgörande beslut? Som de kanske ångrar sig senare ?

Om man är för liten för att rösta vid 15 år, så kan man inte heller vara gammal nog att få bestämma över sin framtid. Om en så viktig sak som utbildning ska få avgöras av skoltrötta femtonåringar så kan man lika gärna sänka myndighetsåldern.

För mig är det självklart att gymnasiet ska vara obligatoriskt. Tråkigt att vår skolminister inte ser samma sak.

Jag har under hela mitt liv levt med Islam. Är uppvuxen i ett muslimskt hem och min religion har alltid varit en del av mig.

Efter elfte september attacken så kände jag hur hela attityden mot muslimer ändrades. Muslimer var nu ondskans folk, terrorister och extremister. Jag blev som många andra muslimer kastad in i en svart vit värld, där jag fick ställas inför dilemmat att antingen vara en muslim som per automatik ställde mig emot demokrati eller att inte vara muslim.

Som ung insåg jag det självklara, varför ska det vara ett val?

Jag tror på demokrati och rättvisa. Jag är feminist i hjärta och själ och jag har en enorm respekt för mina medmänniskor oavsett vad de har för bakgrund, religion eller livsuppfattning.

Jag skulle vara oerhört verklighetsfrämmande om jag påstod att det inte finns muslimer som inte tycker som jag. Som motsätter sig jämlikhet mellan könen och som inte har någon som helst respekt för människor som inte delar deras religion. Att neka det är att svika alla kristna som lever i skräck och att svika alla kvinnor i Afghanistan som dagligen kämpar för deras rättigheter trots motsättningar.

Jag är medveten om de problem som pågår runt om i världen. Men den versionen av Islam är främmande för mig.

Det här är inte ett försök till att marknadsföra min religion. Utan det här är ett försök till att förklara min tolkning av Islam. Den tolkningen jag burit med mig sålänge jag varit kapabel till att tolka. Den tolkningen som inte strider mot jämlikhet, accepterar våld eller försvårar livet för andra människor. Den tolkningen som jag vet att jag inte ensamt har, utan delas med miljontals med muslimer runt om i världen.

Extremism finns och det är inget nytt fenomen. Det har funnits i århundraden och det fanns långt innan Islam. Det finns inte bara i moskéer eller hos muslimer och det drabbar inte bara icke-muslimer utan även mig, som oräkneligt många gånger blivit skuldbelagd för andras brott, eller fått ta emot glåpord från människor som dragit förutfattade meningar så fort de insett att jag är muslim.

Jag är less på att en minoritet med extrema åsikter ska få prata för en majoritet som motsätter sig allt de står för. Jag är dessutom även less på att det alltid är extremisterna som får komma till tals och muslimernas åsikter hamnar i skuggan.

Det enda sättet som vi kan ta bort extrema åsikter är att tillsammans komma fram till en lösning. Men sålänge man gör skiljelinjer mellan muslimer och resten av omvärlden så kommer dessa problem aldrig att lösas.

“…om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet…”

(Koranen 5:32)

Igår var det förintelsens minnesdag och idag för exakt 70 år sedan var de judar som befunnit sig på auswitch, fria. Det är viktigt att minnas en tid då människor i alla åldrar blev dömda efter deras hudfärg, etnicitet eller religion. Det är viktigt att minnas tiden i Tyskland, apartheid i Sydafrika och slaveriet i USA. Man måste minnas det hemska för att det hemska inte ska få ske igen.

Men samtidigt anser jag att det är viktigt att vi ser vad som sker idag och drar kopplingar till dåtidens Europa.

I Grekland tog den extrema högern plats i parlamentet i början av förra året. “Gyllene tider” som är partiets namn är neonazister som öppet visar sitt hat mot judar, muslimer, romer och svarta.

I Frankrike har Front National fått ett enormt väljarstöd, de har inte fått lika stort inflytande men har fått vara med och bestämma om några saker. Detta är ett parti som vill stoppa all utomeuropeisk invandring och har flertals gånger haft medlemmar som blivit påkomna ha sagt rasistiska saker.

Holland, Belgien, Italien, Österrike, Schweiz, Danmark är alla länder som har högerpopulistiska partier i regeringar och parlament. Trots till synes olika strategier så har de alla ett gemensamt mål – att skapa politik av hat.

Man vill så gärna tro på att Europa såg så annorlunda ut förr, att det var en annan värld då. Men sanningen är att 30-talets Europa och nutidens Europa fortfarande har många gemensamma saker. Trots förintelsen och lärdomar så har den extrema högern ett starkt fotfäste och ett stort inflytande.

Människor utsätts dagligen för hatbrott och rasismen finns kvar. Romer är lika utsatta idag som de var för 70 år sedan och judar runt om i Europa lever i skräck, för att de personligen vet vart den här trenden kan leda. Och som ett dåligt skämt så har det nu tillkommit ett nytt hatobjekt – Islam.

Muslimer anses idag vara lika onda som judar ansågs vara för 80 år sedan. De argument Hitler hade mot judarna, används idag mot muslimer. Det är samma visa men med en annan melodi och trots det att vi idag använder förintelsen i skolundervisningen, lär våra barn om Mandelas kamp i Sydafrika och diskuterar med kompisar om Martin Luther Kings “I have a dream” tal så är drömmen långt ifrån förverkligad. Fascismen finns inte bara kvar vid köksborden, den har nu tagit sig till torg och gator och i vårt Sverige sitter den nu i riksdagen.

Idag för exakt 70 år sedan så trodde miljontals människor att det äntligen var över. Hitlers tid som tyrann och regent var förbi och Europa kunde starta om från början och ta allt det fasansfulla som hänt som en lärdom. Igår skulle Wallenberg ha fyllt 101 år. Men trots  alla dessa människor som dog och kämpade för frihet och ett liv fritt från förtryck så finns allt fortfarande kvar.

Kalla mig cynisk eller pessimist, men jag tror att rasismen är här för att stanna. När tuffa tider blir tuffare så är det lättare att hitta en syndabock. Det viktigaste vi kan göra är att se till att hatet inte får ett inflytande och att riksdagshus, parlament och regeringar blir fria från rasism. Där politiker trots oliktänkande har ett och samma mål – att varje individ trots ursprung har rätt till ett bra liv.

  Raoul Wallenberg,

räddade tusentals judar i förintelsen. 1912 – 1947 , vila i frid!

Jag minns när jag åkte till Stockholm för ett antal år sedan. Det var den här tiden om året och kylan var så genomträngande att man kunde svära på att näsan frusit till is. Jag vandrade genom gatorna och minns att jag var så  fascinerad över hur stort Stockholm kändes, men samtidigt så litet och mitt under tankarna så hör jag plötsligt en kvinna bakom mig.

Kvinnan undrade om jag ville köpa en tidning och jag som förmodligen är en säljares dröm, med tanke på att jag inte kan tacka nej, köpte tidningen och begav mig mot min morbrors hus.

Tidningen ställde mig lite mot väggen. Jag blev väldigt tagen av den. Tidningen som heter “situation Stockholm” är en tidning som uppmärksammar den situation som de hemlösa i Sverige befinner sig i och den säljs samtidigt utav hemlösa.

Jag blev främst chockad över att vi har hemlösa i Sverige men något som jag minns grep mig ännu hårdare var att kvinnan som sålde tidningen till mig kan ha varit hemlös.

Hemlöshet ett ord som jag innan dess placerade i USA eller i Argentina men aldrig Sverige. Hemlös  är ett ord som kunde beskriva någon stackare i ett annat land, men aldrig en svensk. Vi har ju det så mycket bättre här, hur kan man vara hemlös?

Den tidningen fick mig att ifrågasätta hela det svenska systemet. Den fick mig att ifrågasätta politik och politiker men den fick mig också att ifrågasätta mig själv och mycket av mina uppfattningar om hur vi har det i Sverige.

Att vara hemlös är alltid aktuellt, det är ingenting du kan välja att vara eller någonting du kan springa ifrån. Men när man kryper ner i sängen om kvällarna och en trygghetskänsla finns där så måste man även tänka på de som inte kan göra det.

Hemlöshets frågan ska inte finnas i en politikers “to do list” det ska vara varje människas ansvar att se till att dessa människor känner sig trygga.

Så nästa gång du kommer hem till värmen efter att få ha upplevt en överväldigande kyla, tänk på de som inte har ett hem som de kan vända sig till.

Jag har alltid trott på att rasism och all form av ojämlikhet ska bekämpas. Men jag har också alltid trott på att de ska bekämpas utan våld.

Jag var 15 år när jag började intressera mig för de största frihetskämparna vi har haft i modern tid. Jag beundrades av Mandelas styrka och mot, som osjälviskt och till varje pris skulle bekämpa apartheid, Mahatma Ghandis kamp mot orättvisor genom icke-vålds principen och pastorn Martin Luther King som kämpade för svartas rättigheter i ett segregerat USA och sedan får man såklart inte glömma den oerhört modige Rosa Park som genom att hon vägrade ge upp sin plats i bussen till en vit man, så startade hela medborgarrättsrörelsen som MLK stod i spetsen för.

Dessa och många andra människor kämpade för en värld fri från förtryck och orättvisor. Utan Mandelas envishet och styrka så skulle det kanske fortfarande vara apartheid i Sydafrika och utan Martin Luther Kings styrka så skulle vi aldrig ha kunnat slå på tvn och se en svart man rösta på en annan svart man som president.

Även om rasism fortfarande finns kvar och förmodligen alltid kommer att finnas kvar så har vi som en värld ändå kommit långt.

Imorgon är det MLK-dagen och därför tycker jag att det är viktigt att påminna människor om den kamp han förde i USA och samtidigt påminna oss om den kamp som för många inte finns i en historiabok men är både påtaglig och sker idag.

“I have a dream that my four children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

I have a dream today.

I have a dream that one day the state of Alabama, whose governor’s lips are presently dripping with the words of interposition and nullification, will be transformed into a situation where little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls and walk together as sisters and brothers.

I have a dream today.”

Janne Josefsson och Uppdrag granskning har upprört många. Eftersom jag inte hade någon möjlighet att kolla på programmet i tid så fick jag uppleva alla upprörda kommentarer innan jag ens sett programmet. Jag valde att först kolla på programmet och sedan bilda min egna opinion. Efter att jag sett den så förstod jag ilskan.

Uppdrag granskning valde att vinkla reportaget på utifall BRIS hade gjort en felaktig bedömning under sin barnfattigdom kampanj.

Det jag kände sån upprördhet över var hur UD skulle bestämma över vad som är fattigdom eller inte. Jag kände dessutom att det inte är så svårt att hitta barn som har det dåligt. Knacka på en valfri dörr i en av de fattigaste förorterna och fråga ifall de har barn. Men det kändes inte ens som att Janne eller UD för den delen var så intresserade av det faktumet. Utan de var mer villiga att motbevisa någon kampanj som BRIS, oavsett om siffrorna stämmer eller inte, faktiskt försökte uppmärksamma ett problem som vi har.

Nej, fattigdom i andra länder är inte densamma som i Sverige. Men kan man verkligen gradera fattigdom? Är inte den minst fattiga illa fattigt nog? Och är det verkligen upp till Janne Josefsson att bedöma vad som är renodlad fattigdom?

Fattigdom i mina ögon varierar. Det kan vara allt från att behöva tigga på gatan efter mat till att inte kunna köpa glasögon eftersom föräldrarna inte har råd. Fattigdom kan innebära att den enda maten man får är den i skolan och den kan även innebära att ett barn känner en ångest över loven för att hen vet att alla ska få åka på semester förutom den.

Ingen som har tak över huvudet, skor på fötterna och en belåten mage har rätt att gradera fattigdom. Fattigdomen är inte bara det magra döende barnet i Afrika utan det kan också vara det lilla barnet i rosengård. Och alla barn oavsett vilket land vi bor i är vårat ansvar och man ska varken låta fördomar eller geografiska gränser radera bort det ansvaret.

Det var allt jag hade att säga om det här ämnet och jag hoppas att min syn på uppdrag gransknings journalistik kommer motbevisas under nästa program.

För snart tio år sedan så var jag en mullig tioåring som trodde det bästa om världen. Ondska fanns inte. Ekonomiska klyftor fanns inte. Hat fanns inte.

Min dåvarande skola hade bjudit in en föreläsare. Det var viktigt för mina lärare att eleverna hade en uppfattning om hur världen faktiskt kan se ut.

Föreläsaren var en äldre man som kom in med en krycka i handen och tog försiktiga steg fram till stolen som min lärare satt dit åt honom. Han berättade om en man som hade förstört hans liv. En man som hade tagit ifrån han två systrar och slitit bort själen på en hel familj och en hel befolkning. Varje gång han nämnde namnet “Hitler” så kunde jag se hur en bit av hans själ tyna bort och hur rädslan fortfarande fanns där, flera år senare.

Den här mannen ändrade en mullig tioårings syn på livet och på mänskligheten. Innan dess bekymra jag mig mest över barnprogram och en jobbig lillebror, men nu kunde jag bara se alla oskyldiga barn ledas till sin död och magra män och kvinnor som blir dömda för något som inte ens är ett brott.

Jag var inte längre lika naiv men samtidigt som jag kände en sorg över alla människor som förlorade sina liv till hatet så kände jag samtidigt en lättnat. Aldrig mer ska hatet förstöra människors liv. Aldrig mer ska en folkgrupp bli kollektivt bestraffade för något de inte begått.

Men tio år senare så sitter jag här och förstår innebörden av uttrycket “Man ska aldrig säga aldrig”. Den här gången sker det inte i något avlägset land. Utan i mitt eget.

Man måste ändå ställa sig frågan, vad gick fel? Vi fick alla lära oss om Hitler i skolundervisningen. Så hur kunde ett parti som liknar Hitlers få ett sånt fotfäste, i mitt land?

På 30-talet var judarna det största hotet mot världen. För några år sedan så skrev Åkesson att muslimer är det största hotet. På 30-talet var judarna anledningen till den stora arbetslösheten i Tyskland. Idag skyller man på muslimerna. Hitler lovade det tyska folket att genom att rensa ut judarna så skulle de få ett ökat välstånd och den stora arbetslösheten skulle bort. Åkesson lovar det svenska folket samma sak, men på invandrares bekostnad.

Hitler beskrevs som en karismatisk person, som hade lätt för att prata med människor. Han sågs som en vänlig och lätt person. Men ingen kunde förutse vad han planerat att göra.

Man måste se allvaret i vad som sker i vårt land. Om man inte gör det så kan det vara min generation som om 50 år kliver in i ett mellanstadieklassrum och berättar om när högerextremismen slet bort själen på en hel generation.

Lisa Nilsson är varma sommarminnen och kära barndomsminnen. Fortfarande lika bra flera år senare!

Skolan är enligt mig det viktigaste vi går igenom. Det sätter en grund för vad vi ska fortsätta bygga på i livet, skolan är avgörande. Utan utbildning så finns det en ännu större risk att bli en utav de 8,2 % som är utanför arbetsmarknaden idag.

Det är just därför jag tycker att det är otroligt oroväckande att elevers betyg har sjunkit på den senaste tiden. Med en dos bitterhet i tankarna så vill jag bara ställa en fråga: vad hade regeringen tänkt sig?

Vi har större klasser, färre elever och en dålig lön till lärarna. Många lärare orkar inte lära ut längre och man kan nästan tänka sig själv, en hel dag med ett ensamt ansvar över 30 elever är inte direkt uppfriskande.

Det måste göras en ändring. Man måste se till så att alla barn har en möjlighet att klara sig bättre i livet. Man kan inte förvänta sig att en lärare ensamt kommer kunna se till så att alla barn i klassen förstår undervisningen. Man måste antingen anställa fler lärare eller förminska klasserna. Det sistnämnda är i min enlighet det mest målgivande och verklighetsförankrade.

Sedan tycker jag också att det är viktigt att lärare får högre löner. Lärarna är som en andra/tredje förälder, de spenderar i snitt 40 timmar i veckan med eleverna. Det är förmodligen mer än många barn träffar sina föräldrar i veckan. Vi behöver pigga och välbetalda läraren och det är att underskatta de som ger våra barn deras utbildning genom att inte ge de, de pengarna de faktiskt förtjänar.

Så skärpning alliansen, satsa nu på barnens utbildning och deras lärares välbefinnande.

Fred!

“Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.”

- Olof Palme