Bilan Osman

Elfte september 2001. Dagen som oskyldiga liv blev tagna, men även dagen som islamofobin fick ett starkt fotfäste.
Sedan den dagen så har den bara vuxit sig starkare. Muslimer blir utmålade som onda, terrorister och blodtörstiga skurkar. Att förklara något så självklart som att de är precis som alla andra, har för mig blivit en omöjlig kamp. Oavsett hur många gånger man förklarar och skriker sig hes, så är det inte alla som är villiga att lyssna. Och inget jag kan säga hindrar en del muslimhatare ifrån att sprida samma konspirationsteoretiska myter som jag fått ta del av så länge jag kan minnas.

För att förstå den yttersta konsekvensen av människoförakt så är det viktigt att ha tillräckligt med förstånd för att se och minnas vår historia. Under, innan och efter andravärldskriget var judar skurkarna. Och trots förintelsen så finns det fortfarande antisemiter som sprider myter om “sionister” som vill ta över världen. Bara det visar att kampen mot människoförakt aldrig har varit viktigare. Trots all lättillgänglig kunskap så lever föråldrade verklighetsbilder kvar.

Men något som är värre än de som dagligen sprider xenofobisk propaganda, är den grupp som inte ens är ärliga i sin retorik. Den grupp som kallar sig själva för religionkritiker istället för vad de faktiskt är – rasister och främlingsfientliga.

För att en ska kunna kalla sig själv för enbart en religionskritiker så krävs det en del saker. Grundläggande kunskap som att man har läst ut koranen. Och att man inte driver en tidning som man menar är islamkritisk och samtidigt inte har en aning om vad en hadithbok heter.

Men det krävs även att man är konsekvent. Att man föraktar böneutrop lika mycket som kyrkklockor, att man ogillar bibeln lika mycket som man ogillar koranen. Och att man hatar religionen och inte människorna som utövar den.

Alltså håller inte argument som “Iran tillåter inte människor få göra vad de vill med sina liv och därför vill vi förbjuda människor ifrån att göra vad de vill i Sverige”. Det löjliga i det behöver jag nästan inte ens förklara.

Det är väldigt skrattretande att få höra om hur man är terrorist och en fara för samhället men sedan i samma mening även får höra hur lättkränkt man är som inte tål islamkritik.

Sen när blev muslimhat synonymt med islamkritik?

Och det är av samma anledning som jag känner att det inte alltid är värt att diskutera Islam. Jag vet inte vad exakt jag diskuterar, vad jag försvarar och vad syftet med diskussionen är. Vad spelar det för roll om jag visar vilken vers som uppmanar till godhet när min meningsmotståndare är både blind och döv?

Hatet får aldrig legitmeras, någonsin. Att kritisera religion är inte samma sak som att kritisera individer, punkt.

För några kvällar sedan satt jag framför datorn och surfade runt lite på nätet när jag kom över ett klipp. Videon visade hur en man blivit avklädd, låg halvt livlös på en öppen gatan och blev nu torterad. En efter en kom människor fram, släpper stora stenblock på hans bröst och går därifrån till ljudet av jubel och applåder. Vad kunde mannen ha gjort för att förtjäna ett så grovt straff, tänkte jag. Senare fick jag veta vilket brott han sonat för. Han var somalier.

I följd av konflikterna i Somalia så valde många somalier att fly landet som på grund av oroligheterna skördat alltför många liv. För en del blev Sydafrika deras nya hem. Där skulle de bygga upp marknader, affärer och lyckas i livet. Många somalier gjorde just det. Men deras framgång skapade en stor hatvåg genom landet. Xenofobiska sydafrikaner menade nu att “de kom dit och tog deras jobb”. En retorik mina föräldrar fick ta del av när de först kom till Sverige.

Bara den här månaden så har tre somalier dödats, senast för några dagar sedan så blev Abdi Nasr Mahmoud stenad till döds i Port Elizabeth. Och innan dess har över 100 personer förlorat livet, men det kan röra sig om ännu fler.

Demonstrationer har hållits på olika platser runt om i världen. Man har riktat skarp kritik mot Sydafrikas regering, då de inte har gjort tillräckligt för att förhindra attackerna mot somalier. Makten i Somalia har varit dom som främst pressat Sydafrika och menat att alla människor ska få känna sig trygga i landet.

Det som slog mig när jag såg videon var att jag såg en man som blev dödad och brutalt torterad och misshandlad och inte en (!) endaste människa ingrep. Ingen sprang fram eller ropade efter hjälp. Ingen gjorde någonting. Bilar körde förbi hans livlösa kropp som om det bara hade varit en sten som låg där på vägen. Och alla som jublade över att en människa förlorat livet är minst sagt, skrämmande.

Men det fick mig även att fundera på hur det kom sig att detta inte fått större uppmärksamhet. Hur kunde det komma sig att trots det faktum att xenofobiska attacker skett och fortfarande sker och människor flytt sina hem på grund av rädsla, så har det varit rätt tyst om detta. Förutom ett fåtal medier som valt att uppmärksamma det.

Jag tror att det kan bero på att vi ser Afrika som en enhet. När jag hade historielektioner som liten så märkte jag senare hur en hel kontinents historia försummats och reducerats till att handla om enbart slaveri och fattigdom. Detta reducerar även bilden av afrikaner och skapar bilden av dem som ett enda stort folk, utan varken kultur-eller språkskillnader. Därför ser vi inte heller hur xenofobin kan få så förödande konsekvenser när den sker mellan afrikaner. Precis som ifall den hade skett i Europa. Och det är ett problem.

Den Sydafrikanska regeringen har genom en talesman fördömt våldet mot somalier och andra människor i Sydafrika. Men det krävs mer. Större insatser för att få ett stopp på detta. Och det krävs framförallt att detta uppmärksammas.