Bilan Osman

Eftersom att min twitter har varit så full av dig och din hatpropaganda under den senaste tiden, så tänkte jag att jag skulle tillägna dig ett blogginlägg. Jag kan se dig framför mig just nu, helt utom sig av lycka för att jag lägger ner tid på dig. Det borde du vara, men jag skriver inte för att du är värd min tid utan för att du ska se hur motsägelsefull du är.

Du kallade mig för en nazist häromdagen. Anledningen till det är min tro, jag är muslim och i din twistade hjärna likställs jag då per automatik med nazister. Du sa att jag är ett hot mot “svenskarnas demokrati” men det är du som är ett hot. Du respekterar inte det fina vi har i vårt demokratiska system – religionsfriheten.

Du kallar mig för en nazist och du kallade mig för historielös. Men du ser fortfarande inte likheterna mellan dina värderingar och nazismens.

“The Jew has always been a people with definite racial characteristics and never a religion. ”
-Adolf Hitler (Mein Kampf)

Ett citat som man skulle kunna tro vad från en diskussion mellan mig och dig. Du pratar alltid om Islam som en ideologi och säger ofta att det inte är en religion. Du klumpar också ihop 1,6 miljarder människor. Du är för begränsad för att se att bara för att man delar en tro så kan man oftast inte ha mer än det gemensamt.

““The struggle for world domination will be fought entirely between us, between Germans and Jews.  All else is facade and illusion.”

Även den här retoriken är slående lik din. Ditt prat om ett “världsherravälde” delar du med nazister.

Dessa citat är bara två av så många fler. Det som världens tyranner har haft gemensamt är deras hat och den delar du med dem. Du tror inte på lösningar eller en enad värld. Du tror på problem och splittringar. Alla extremister som du säger att du bekämpar har mer gemensamt med dig än mig.

Det du inte förstår Ingrid är att man inte kan förespråka hat och sedan säga att man inte har en rutten människosyn. Någon som är emot människohat är emot alla former av hat. Hat mot någon p.g.a hens sexuella läggning, religion, hudfärg och etnicitet.

Det du inte heller förstår är att det finns skillnad mellan att kritisera religion och kritisera människor som har en religion. Jag diskuterar ofta med religionskritiker, tycker det är intressant att få ta del av en annan människas syn på världen och på tro. Det är diskussioner som jag oftast känner är givande, det gör så att jag förstår människor och i slutet av dagen så respekterar jag alla som inte delar min syn. Men din inskränkthet vill att jag ska stå till svars för vad en mufti beslutar i ett land jag aldrig varit i. Det är inte religionskritik min vän, det är människoförakt.

Sverige är ett mångkulturellt land. För en del betyder detta något hemskt, problematiskt. För mig är mångkultur vackert. Jag kan säga hej på 12 olika språk, känna av gemenskapen i en synagoga och njuta av kurdisk mat. Med mångkultur kommer gott, det tror jag på. Att påstå annat är vilseledande. Moral och kärlek finns i jordens alla hörn, det är ingenting en invandrare behöver lära sig i Sverige. Och hat och förtryck finns även det i jordens alla hörn, inklusive Sverige.

De problem en invandre möter i Sverige är ingenting hen tar med sig från hemlandet. Det är politiken som antingen hjälper eller stjälper människor. Att Sverige idag har en integrationspolitik är något som är fel av så många olika anledningar. I ett samhälle där alla ska vara lika inför lagen, ha samma förutsättningar och behandlas jämlikt, passar inte en integrationspolitik in.

Politiker pratar om hur man ska integrera invandrare till att jobba, till att studera och trivas i Sverige. Är inte det Hillevi Engström och Jan Björklunds uppgifter att tillsammans med regeringen få in människor i arbete, ge dem de rätta verktygen för att klara av en kompetenskrävande arbetsmarknad?

Att ha en hel politik som ska rikta sig in på en viss grupp i samhället är inte att behandla alla lika och ge de samma förutsättningar, det är att säga att det är invandrare det är fel på och inte politiken som regeringen skapar. Det är när politiker särbehandlar en grupp som resten av samhället också gör det.

Det är inte en integrationspolitik och misslyckade reformer som ger invandrare jobb, det gör en lyckad arbetsmarknadspolitik. Det är inte heller en integrationspolitik och  nedskärningar i skolan som ger invandrare de rätta verktygen för att sedan klara sig, det gör en bra utbildningsminister och en skolpolitik som gynnar alla.

Så, slopa integrationspolitiken! Sålänge man har den så kommer en invandrare aldrig att vara något annat än just det.

Jag tror att det var under högstadiet som jag fick som uppgift att beskriva feminism med en mening. “Feminism är kampen för fria val och rättigheten att få ha fria val” stod det på mitt papper. Nu flera år sedan så håller jag fortfarande fast vid det. Men jag ser också hur lite det har ändrats för kvinnor runt om i världen.

Det har även stannat för oss här i Sverige. I Sverige tjänar en genomsnittlig kvinna under sin livstid 3,6 miljoner mindre än en genomsnittlig man. Det kan förbättras, men ändringen måste börja i form av attityder.

Bilden av feministen har inte heller den ändrats, Det är fult att vara en. Man är gapig, tycker för mycket och klagar för mycket. Värst av allt så gör man det motsättare hatar – kämpar för kvinnans ställning i världen.

Jag växte upp i ett hem där en persons rättigheter och val aldrig fick vara beroende utav hens kön. Min mamma är stark, modig och självständig. Hon behövde aldrig en man vid sin sida för att klara av vardagen och hennes envishet har ironiskt nog tagit henne långt i livet. Hennes tankar och idéer påverkade mig och mina syskon.

Det var feminism för mig. Det handlade inte om orakade ben eller hat mot män. Det var och är fortfarande ojämlikheten hos könen som är min drivkraft. Det är löneskillnader och bilden av “den typiska kvinnan” som gör mig till feminist. Man vill så gärna ändra på allt det där, få folk att sluta göra skillnader mellan människor.

Avslutar inlägget med ett citat som på ett väldigt enkelt sätt förklarar innebörden av att vara en feminist.

“I myself have never been able to find out precisely what feminism is: I only know that people call me a feminist whenever I express sentiments that differentiate me from a doormat.” – Rebecca West

Min bussresa hem fick mig att skriva det här. Jag överhörde ett samtal mellan två ungdomar som var så obehaglig att jag nu flera timmar senare fortfarande känner mig lite skakig. Deras samtal handlade om en romersk-svensk flicka som jag förmodar var runt deras ålder och det hela började som “vanligt” tonårs skitsnack och blev till sist en rasistisk och xenofobisk rant om romer.

Man har läst om hur romer behandlas i övriga Europa. Hur de drivs ur sina hem och fått genomgå trakasserier. De rasistiska partierna som har fått överhanden i Europa har valt ut romer som sina hatobjekt. Det här är en minoritet som fått uppleva hot och trakasserier i flera hundra år. Varför är det tyst om det?

Varför har svensk media och Sverige i övrigt svikit romerna? Varför pratar inte fler politiker mer om deras utsatta situation?

Man kan inte göra annat än att skämmas. Vårt priviligerade samhälle skiter fullständigt i de som har det dåligt. Deras rättigheter och deras värde som människor blir nedtrampade varje gång en politiker inte kräver ett svar från regeringen om situationen. Sveriges diskrimineringslag räcker inte när media inte rapporterar om vad som händer. Det är helt enkelt som att säga att “en del platsar här och en del inte”

Jag är trött på nationaliteter och etniciteter.  Trött på allt det där som gjort människan vidrig och narcissistisk. Vi sägs ha ett intellekt med relativt normalt IQ men trots att vi är så långt fram i evolutionen så är vi fortfarande för tröga för att se människor som människor. Det värsta av allt är att jag hört många påstå att rasismen är död. Att det bara finns fördomar men att själva konceptet rasism är död och antirasister bara gnälliga.

Förstå vilket samhälle vi har hamnat i då. När man är för blind för att se rasism när man möter den och för dum för att inse att “antirasist” inte är ett skällsord, utan något som alla borde vara. Och mitt i all dumhet och naivitet så finns det en grupp som är totalt bortglömda och underminerade. En grupp som alltid kommer att vara “dem där” om inte samhället, skolor, politiker och journalister står upp för det förtryck som våra medmänniskor befinner sig i.

I veckan så kom ett uttalande som var förfärligt att höra men som jag kände var väntad att komma. Ett uttalande från vår migrationsminister som i en intervju med DN pratade om hjälpsamma människor som “blonda och blåögda damer”.

Jag säger som Jimmie Åkesson. En människa som Tobias Billström passar mer in i Sverigedemokraterna. Rasismen hos en politiker utanför SD kretsen har aldrig varit så tydlig som nu. Att godhet per automatik innebär en blå ögd och blond etniskt svensk gör mig minst sagt frustrerad. Jag är trött på att man avfärdar dessa kommentarer som “klumpiga” och att man ger Billström lite skit och sedan fortsätter med sin vardag. Tänker Reinfeldt på oss som inte är blåögda och blonda? Tänker han på hur det känns för människor att vara tvungna att förlita sig på att en rasist ska ta hand om migrationspolitiken i Sverige?

Rasistiska utspel kommer vi förmodligen alltid att ha i svensk politik. Det är lika självklart som dåliga frisyrer och självupptagna gubbar. Men kan man verkligen acceptera att migrationsministern pratar om svenskar som blondiner och människor som “volymer”

Ta ditt ansvar Reinfeldt! Antingen avgår Billström eller så ser du till att han lämnar posten. Annars så ser jag det bara som att regeringen accepterar rasistiska utspel och underminerar de svenskar som inte är blåögda och blondiner.

Det var när allt kändes som jobbigast som jag såg svenskhet som ett privilegium. Om man var svensksvensk så var man lyckligt lottad. Man slapp en splittrad identitet där man ställdes inför valet om vilken nationalitet man har. Är man somalier eller svensk? Eller kan man vara både och?

Som vuxen har jag svaret. Man är vad man känner sig som. Någons identitet kan bara definieras av en själv och det är aldrig omgivningens uppgift att definiera den åt en. Men det såg man inte som en bitter tonåring, då var man alltid invandraren som aldrig vandrat in.

Som vuxen så känner jag mig trygg i mig själv men osäkerheten kan krypa in ibland när man inser att vardagsrasismen inte har dött ut. När man fortfarande träffar på någon som väljer att skrika ut ord som “Neger” eller väljer att kommentera ens bra svenska trots “annat ursprung”.

Eller när någon berättar om hur hen inte gillar invandrare men snabbt poängterar “du är ju ändå okej, men det är dem andra jag inte tycker om”. Då känner man att 50-talet ändå inte var så länge sedan. Rasismen har inte dött ut och mänskligheten har inte utvecklats, vi har bara gått i cirklar.

Den vardagsrasism som jag eller många andra fått uppleva är omöjlig att få ner till några tecken på en blogg. Den är omöjlig att sammanfatta eller ibland även sätta ord på. Man vet helt enkelt inte vart man ska börja. Hur förklarar man att man tvingades gå svenska som andra språk bara för att ens föräldrar kom från ett annat land? Hur förklarar man att man vet vilka ställen som är onödiga att skicka sitt cv till för att de ändå inte kommer att anställa en?

Det är saker som dessa som får mig att känna mig som en turist. En turist som gärna får ta del av Sverige men aldrig får känna sig hemma här. Jag vill kunna känna mig hemma. Jag vill kunna säga att jag är svensk utan att få kommentarer om min hudfärg. Jag vill kunna ansöka om jobb och dömas efter mina erfarenheter och min kompetens och inte mitt namn eller mitt ursprung.

Därför är det så viktigt för politiker att ta sitt ansvar i frågan och göra så att människor slutar känna sig som turister och börjar känna sig hemma här.

Jag minns när jag var 8 år och trodde att jag hittat lösningen på världens fattigdom. Min idé var att statsministern skulle ta en krona från varje människa och skänka till ett land varje månad. Det skulle bli hur bra som helst. Ingen skulle sakna sin krona och ett land skulle kunna få flera miljoner.

Jag bestämde mig för att dela med mig av mina tankar till någon politiker och skickade iväg ett mail till den enda politikern jag kände till vid den tidpunkten – Beatrice Ask.

Efter att jag lärt mig matematik, geografi och politik så förstår jag varför hon aldrig svarade tillbaks. Men av någon anledningen så minns jag det fortfarande.

Jag tycker att det är viktigt att ha förtroende för sina politiker även om man inte delar deras politiska åsikt. Det är viktigt att vi kan lita på vår statsminister, även om jag är SSU:are och han moderat och det är viktigt att vi kan lita på vår justitieminister även om hon inte delar mina politiska åsikter.

Men mitt förtroende för regeringen är borta. Jag ser hur Sverige förvandlas till en polisstat och jag ser hur de öden som människor flyr ifrån plötsligt finns i deras nya land. Det här är inte Sverige som jag minns det.

Beatrice Ask var den första politikern jag kände till. Jag hade ett förtroende för henne även om jag inte alltid höll med henne. Men det förtroende sprack när hon valde att stödja ett så skamligt projekt som reva. Ett projekt som alla politiker borde fördöma, inte stödja.

Vi behöver ha förtroende för våra poliser. Vi behöver veta att de kommer att finnas till hands när vi behöver dem. Men de beslut som våra politiker gör förstör förtroendet för poliserna.

Jag är djupt besviken på vår justitieminister och på hela regeringen. Ska vi verkligen ha oprovocerade id-kontroller och rasprofilera år 2013? Ska man verkligen besluta att barn ska få ha rätt till utbildning och sedan jaga dem?

Det här är inte okej och jag skäms över utvecklingen i Sverige. Vi går bakåt medan andra går framåt.

Vaknade imorse av ett sms. “Grattis på kvinnodagen Bilan” 

Avsändaren menade väl, det vet jag. Men min spontana reaktion var att jag inte hade något att fira. Det kändes som en födelsedag utan att fylla år. Men kvinnodagen är definitivt inte oviktig, tvärtom, den är väldigt viktig!

I Afghanistan kämpar kvinnor dagligen för sina rättigheter. De kräver självklara saker som utbildning och valfrihet. I Indien är kvinnor inte skyddade av rättsväsendet och gruppvåldtäkten som skedde för inte så länge sedan är bara en utav miljontals fall. I Saudiarabien får en kvinna inte göra något så enkelt som att köra bil ensam och det var bara för nästan två år sedan som det klargjordes av kungen att kvinnorna nu skulle få rösträtt.

Kvinnoförtryck är inte en fråga om etnicitet eller religion. Det är en fråga om kvinnans ställning i världen och inte bara i de länder som de befinner sig i. Det är en fråga om jämställdhet.

Året är 2013 och mänskligheten har kommit långt. Men när vi i “jämställda” Sverige FORTFARANDE tjänar mindre som kvinnor så känner jag direkt att vi inte har kommit så långt som vi borde ha gjort. Samhällets syn på “kvinnliga” egenskaper värderas fortfarande mindre än de “manliga”. Året är 2013 och det är fortfarande kvinnor som gör det mesta av hushållsarbetet.

Så nej, jag känner inte att vi kan fira kvinnodagen. Jag känner inte att vi kan gratulera varandra förän alla kvinnor har sina rättigheter. Bara då har vi vunnit.

Jag hittade en text på aftonbladet skriven av Kristian Gidlund, journalist, musiker och just nu kämpar han med cancer. Texten är tagen ur hans blogg och är stark, rörande och tänkvärd. Jag tänkte att jag skulle kopiera in den här.

“När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.

Jag ser hur delar av befolkningen har dopat sitt intellekt – hur de fyllt sig själva och sina resonemang med luftslott utan att ha något konkret att komma med. Argumenten kan knappast ha lyssnats igenom. Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

På alldeles för många platser och i alldeles för många sammanhang lyser den totala bristen på ansvar. Jag hör aldrig någon vuxen be om ursäkt. Jag hör dem bara beklaga sig. Hör dem säga att verksamheter ska ses över. Hur rutiner ska förbättras. Men något förlåt kommer aldrig på tal. Den tanken verkar kännas främmande. Som att en sådan sak enbart är begränsad till barn. Något som vi gjorde när vi var små. Då bad man om ursäkt. Då sa vi förlåt. Hos vuxna finns bara undanflykten.

Jag ser Borlänge, mina drömmars stad.

Jag ser hur den ena arbetsplatsen efter den andra går omkull eller skär ner i personalstyrkan. Stålverket ställer ett ultimatum som tvingar 200 anställda att gå med på kortare arbetstider och lägre löner.

Pappersbruket planerar att varsla 175 tjänster då en av deras maskiner ska stängas.

Efter flera års kämpande påbörjas bygget av ett Ikea – ett bygge som till en början visade sig ge noll lokala jobb, då underleverantörerna erbjudit offerter långt under svenska medelavtal. Så kom inte här och yra om att invandrare knycker svenska arbetstillfällen – de rear vi ut på egen hand.

 Jag ser hur en av bygdens tidningar varslar merparten av sina anställda, med försämrad journalistisk kvalitet som självklar följd. Och detta är ingenting unikt för en bruksstad i Dalarna. Tendensen är densamma i hela landet.

Det stirras blint på utgifter. Inget får längre kosta pengar. Vår tids förbannelse – begreppet kostnadseffektivisering har blivit det enda centrala.

Jag ser mitt pensionssparande dala i värde, men förstår att det garanterat innebär en vinst för någon annan. Min tröst ligger i det faktum att jag sedan länge kommer att vara död och begraven innan min egen pension blir aktuell.

Jag behöver alltså inte gå till historieböckerna för att inse människans vansinne. Det räcker att hastigt betrakta samtiden.

I Singapore avlider en indisk kvinna av skadorna hon ådrog sig efter att ha våldtagits av sex förövare i sitt hemland. Enligt uppgift ska rostiga järnrör ha använts i övergreppet.

Det kommer en rapport om att Sveriges främsta klädföretag betalar sina sömmerskor i Bangladesh mindre än två kronor i timmen för sitt arbete. Uppgifterna är givetvis ingen skräll, men två kronor i timmen?

Det måste vara något slags rekord i mänsklig girighet.

Jag ser västvärlden ignorera händelserna i Syrien. Jag ser västvärlden därmed acceptera massakrerna i Homs, Hama, Hula, Daraa och al-Haffa, bara för att nämna några få exempel.

Afrika plundras på sina naturresurser: Olja, diamanter och mineraler.

Konflikten mellan Israel och Palestina kommer aldrig att få en lösning – jag svär på alla tänkbara gudar och helgon.

EU tilldelas Nobels fredspris. Den meningen ska läsas med ett gapskratt.

Jag hör hur Arktis kommer att vara borta år 2050 om vi inte på allvar tar tag i vårt sätt att leva. Samtidigt hör jag hur vampyrbolaget Shell vill dit och borra efter olja.

Och jag hör hur Sverige vill utvisa fall av ensamkommande flyktingbarn. Det är så stört att jag knappt orkar skriva om det.

Barn.

Jag ringer till sjukhuset för att fråga om de spermier som jag frös in innan min första behandling förra året. De finns kvar. De har det härligt i sin frys. Och så ställer jag den där frågan som för någon utanför sjukdomsprocessen antagligen låter bisarr: Kan jag testamentera dem?

Svaret är aldrig. Inte en chans. Det har svensk lagstiftning satt stopp för. Jag får inte ha en diagnos som talar emot att jag får uppleva barnets 18-årsdag.

På ett sätt kan jag förstå. På ett annat sätt är det obegripligt. Resonemanget håller inte. För om jag hade varit brandman, polis eller en dömd mördare, då hade jag kunnat få skaffa hur många barn som helst.

Min linje dör med mig. Kanske är det lika bra. Världen är ändå på väg åt helvetet.Vi får se vem som hinner dit först.”

Kristian Gidlund