Bilan Osman

När Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen så var jag en arg och bitter nyfylld 18-åring som såg ett mörkt Sverige. Nu skulle spelreglerna vara till deras förtjänst, debattklimatet bli alltmer hårdare och hatet hade fått dess yttersta konsekvenser.

Nu snart tre år senare så har några av mina farhågor besannats. Debattklimatet har förändrats. Men inte på det sättet som främlingsfientliga menar att det har. Trots att vi idag diskuterar mer om integration, invandring, burka, halalmat och allt där emellan så finns det fortfarande en del som är snabba med att ropa att “en i detta pk-land inte kan yttra sig, för då är man rasist”.

Resonemanget “en får inte säga något” når orimlighetens högsta nivå när personen i fråga missat hela poängen med yttrandefriheten. En FÅR säga i princip vad hen vill och jag FÅR hävda att personen är en inskränkt idiot som förhärligar ett annat sekel. Det är inte ett demokratiskt problem, som Dabrowski och Josefsson hävdar, det ÄR demokrati. Det är hela grejen med vad demokrati och yttrandefrihet innebär.

Och självklart ska en inte bli tilldelad falska politiska etiketter. Att motsätta sig feminism gör en inte till en kvinnoförtryckare (möjligtvis okunnig) på samma sätt som alla som diskuterar invandring inte är rasister. Men att skapa en falsk verklighet där alla som gör det lever med åsiktsförföljelse är direkt fel. Så ser helt enkelt inte verkligheten ut.

Jag börjar bli hjärtligt trött på debatter om debatten som var om debatten. Och de som påstår att åsikter inte får yttras utan att någon pk-elit jagar en. Dessa diskussioner tar bort fokus från det viktiga: rasismen. Och hur vi ska få bort den. Vi borde diskutera hur vi med utländska namn ska få ha samma möjligheter att få komma in i arbetsmarknaden som de med svenska och hur människor ska få åka tunnelbanan utan att dagligen misstänkliggöras som potentiella brottslingar.

Så påstå inte att vi inte diskuterar invandring, det gör vi. På sociala medier, kafferaster, riksdagar och parlament. Det vi däremot diskuterar för lite är rasismen. Fast det får man väl inte säga i det här jävla landet, för då är man väl antagligen politiskt korrekt.

Jag tror att det var under högstadiet som jag fick som uppgift att beskriva feminism med en mening. “Feminism är kampen för fria val och rättigheten att få ha fria val” stod det på mitt papper. Nu flera år sedan så håller jag fortfarande fast vid det. Men jag ser också hur lite det har ändrats för kvinnor runt om i världen.

Det har även stannat för oss här i Sverige. I Sverige tjänar en genomsnittlig kvinna under sin livstid 3,6 miljoner mindre än en genomsnittlig man. Det kan förbättras, men ändringen måste börja i form av attityder.

Bilden av feministen har inte heller den ändrats, Det är fult att vara en. Man är gapig, tycker för mycket och klagar för mycket. Värst av allt så gör man det motsättare hatar – kämpar för kvinnans ställning i världen.

Jag växte upp i ett hem där en persons rättigheter och val aldrig fick vara beroende utav hens kön. Min mamma är stark, modig och självständig. Hon behövde aldrig en man vid sin sida för att klara av vardagen och hennes envishet har ironiskt nog tagit henne långt i livet. Hennes tankar och idéer påverkade mig och mina syskon.

Det var feminism för mig. Det handlade inte om orakade ben eller hat mot män. Det var och är fortfarande ojämlikheten hos könen som är min drivkraft. Det är löneskillnader och bilden av “den typiska kvinnan” som gör mig till feminist. Man vill så gärna ändra på allt det där, få folk att sluta göra skillnader mellan människor.

Avslutar inlägget med ett citat som på ett väldigt enkelt sätt förklarar innebörden av att vara en feminist.

“I myself have never been able to find out precisely what feminism is: I only know that people call me a feminist whenever I express sentiments that differentiate me from a doormat.” – Rebecca West

Min bussresa hem fick mig att skriva det här. Jag överhörde ett samtal mellan två ungdomar som var så obehaglig att jag nu flera timmar senare fortfarande känner mig lite skakig. Deras samtal handlade om en romersk-svensk flicka som jag förmodar var runt deras ålder och det hela började som “vanligt” tonårs skitsnack och blev till sist en rasistisk och xenofobisk rant om romer.

Man har läst om hur romer behandlas i övriga Europa. Hur de drivs ur sina hem och fått genomgå trakasserier. De rasistiska partierna som har fått överhanden i Europa har valt ut romer som sina hatobjekt. Det här är en minoritet som fått uppleva hot och trakasserier i flera hundra år. Varför är det tyst om det?

Varför har svensk media och Sverige i övrigt svikit romerna? Varför pratar inte fler politiker mer om deras utsatta situation?

Man kan inte göra annat än att skämmas. Vårt priviligerade samhälle skiter fullständigt i de som har det dåligt. Deras rättigheter och deras värde som människor blir nedtrampade varje gång en politiker inte kräver ett svar från regeringen om situationen. Sveriges diskrimineringslag räcker inte när media inte rapporterar om vad som händer. Det är helt enkelt som att säga att “en del platsar här och en del inte”

Jag är trött på nationaliteter och etniciteter.  Trött på allt det där som gjort människan vidrig och narcissistisk. Vi sägs ha ett intellekt med relativt normalt IQ men trots att vi är så långt fram i evolutionen så är vi fortfarande för tröga för att se människor som människor. Det värsta av allt är att jag hört många påstå att rasismen är död. Att det bara finns fördomar men att själva konceptet rasism är död och antirasister bara gnälliga.

Förstå vilket samhälle vi har hamnat i då. När man är för blind för att se rasism när man möter den och för dum för att inse att “antirasist” inte är ett skällsord, utan något som alla borde vara. Och mitt i all dumhet och naivitet så finns det en grupp som är totalt bortglömda och underminerade. En grupp som alltid kommer att vara “dem där” om inte samhället, skolor, politiker och journalister står upp för det förtryck som våra medmänniskor befinner sig i.

Jag minns när jag var 8 år och trodde att jag hittat lösningen på världens fattigdom. Min idé var att statsministern skulle ta en krona från varje människa och skänka till ett land varje månad. Det skulle bli hur bra som helst. Ingen skulle sakna sin krona och ett land skulle kunna få flera miljoner.

Jag bestämde mig för att dela med mig av mina tankar till någon politiker och skickade iväg ett mail till den enda politikern jag kände till vid den tidpunkten – Beatrice Ask.

Efter att jag lärt mig matematik, geografi och politik så förstår jag varför hon aldrig svarade tillbaks. Men av någon anledningen så minns jag det fortfarande.

Jag tycker att det är viktigt att ha förtroende för sina politiker även om man inte delar deras politiska åsikt. Det är viktigt att vi kan lita på vår statsminister, även om jag är SSU:are och han moderat och det är viktigt att vi kan lita på vår justitieminister även om hon inte delar mina politiska åsikter.

Men mitt förtroende för regeringen är borta. Jag ser hur Sverige förvandlas till en polisstat och jag ser hur de öden som människor flyr ifrån plötsligt finns i deras nya land. Det här är inte Sverige som jag minns det.

Beatrice Ask var den första politikern jag kände till. Jag hade ett förtroende för henne även om jag inte alltid höll med henne. Men det förtroende sprack när hon valde att stödja ett så skamligt projekt som reva. Ett projekt som alla politiker borde fördöma, inte stödja.

Vi behöver ha förtroende för våra poliser. Vi behöver veta att de kommer att finnas till hands när vi behöver dem. Men de beslut som våra politiker gör förstör förtroendet för poliserna.

Jag är djupt besviken på vår justitieminister och på hela regeringen. Ska vi verkligen ha oprovocerade id-kontroller och rasprofilera år 2013? Ska man verkligen besluta att barn ska få ha rätt till utbildning och sedan jaga dem?

Det här är inte okej och jag skäms över utvecklingen i Sverige. Vi går bakåt medan andra går framåt.

Vaknade imorse av ett sms. “Grattis på kvinnodagen Bilan” 

Avsändaren menade väl, det vet jag. Men min spontana reaktion var att jag inte hade något att fira. Det kändes som en födelsedag utan att fylla år. Men kvinnodagen är definitivt inte oviktig, tvärtom, den är väldigt viktig!

I Afghanistan kämpar kvinnor dagligen för sina rättigheter. De kräver självklara saker som utbildning och valfrihet. I Indien är kvinnor inte skyddade av rättsväsendet och gruppvåldtäkten som skedde för inte så länge sedan är bara en utav miljontals fall. I Saudiarabien får en kvinna inte göra något så enkelt som att köra bil ensam och det var bara för nästan två år sedan som det klargjordes av kungen att kvinnorna nu skulle få rösträtt.

Kvinnoförtryck är inte en fråga om etnicitet eller religion. Det är en fråga om kvinnans ställning i världen och inte bara i de länder som de befinner sig i. Det är en fråga om jämställdhet.

Året är 2013 och mänskligheten har kommit långt. Men när vi i “jämställda” Sverige FORTFARANDE tjänar mindre som kvinnor så känner jag direkt att vi inte har kommit så långt som vi borde ha gjort. Samhällets syn på “kvinnliga” egenskaper värderas fortfarande mindre än de “manliga”. Året är 2013 och det är fortfarande kvinnor som gör det mesta av hushållsarbetet.

Så nej, jag känner inte att vi kan fira kvinnodagen. Jag känner inte att vi kan gratulera varandra förän alla kvinnor har sina rättigheter. Bara då har vi vunnit.

Jag hittade en text på aftonbladet skriven av Kristian Gidlund, journalist, musiker och just nu kämpar han med cancer. Texten är tagen ur hans blogg och är stark, rörande och tänkvärd. Jag tänkte att jag skulle kopiera in den här.

“När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.

Jag ser hur delar av befolkningen har dopat sitt intellekt – hur de fyllt sig själva och sina resonemang med luftslott utan att ha något konkret att komma med. Argumenten kan knappast ha lyssnats igenom. Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

På alldeles för många platser och i alldeles för många sammanhang lyser den totala bristen på ansvar. Jag hör aldrig någon vuxen be om ursäkt. Jag hör dem bara beklaga sig. Hör dem säga att verksamheter ska ses över. Hur rutiner ska förbättras. Men något förlåt kommer aldrig på tal. Den tanken verkar kännas främmande. Som att en sådan sak enbart är begränsad till barn. Något som vi gjorde när vi var små. Då bad man om ursäkt. Då sa vi förlåt. Hos vuxna finns bara undanflykten.

Jag ser Borlänge, mina drömmars stad.

Jag ser hur den ena arbetsplatsen efter den andra går omkull eller skär ner i personalstyrkan. Stålverket ställer ett ultimatum som tvingar 200 anställda att gå med på kortare arbetstider och lägre löner.

Pappersbruket planerar att varsla 175 tjänster då en av deras maskiner ska stängas.

Efter flera års kämpande påbörjas bygget av ett Ikea – ett bygge som till en början visade sig ge noll lokala jobb, då underleverantörerna erbjudit offerter långt under svenska medelavtal. Så kom inte här och yra om att invandrare knycker svenska arbetstillfällen – de rear vi ut på egen hand.

 Jag ser hur en av bygdens tidningar varslar merparten av sina anställda, med försämrad journalistisk kvalitet som självklar följd. Och detta är ingenting unikt för en bruksstad i Dalarna. Tendensen är densamma i hela landet.

Det stirras blint på utgifter. Inget får längre kosta pengar. Vår tids förbannelse – begreppet kostnadseffektivisering har blivit det enda centrala.

Jag ser mitt pensionssparande dala i värde, men förstår att det garanterat innebär en vinst för någon annan. Min tröst ligger i det faktum att jag sedan länge kommer att vara död och begraven innan min egen pension blir aktuell.

Jag behöver alltså inte gå till historieböckerna för att inse människans vansinne. Det räcker att hastigt betrakta samtiden.

I Singapore avlider en indisk kvinna av skadorna hon ådrog sig efter att ha våldtagits av sex förövare i sitt hemland. Enligt uppgift ska rostiga järnrör ha använts i övergreppet.

Det kommer en rapport om att Sveriges främsta klädföretag betalar sina sömmerskor i Bangladesh mindre än två kronor i timmen för sitt arbete. Uppgifterna är givetvis ingen skräll, men två kronor i timmen?

Det måste vara något slags rekord i mänsklig girighet.

Jag ser västvärlden ignorera händelserna i Syrien. Jag ser västvärlden därmed acceptera massakrerna i Homs, Hama, Hula, Daraa och al-Haffa, bara för att nämna några få exempel.

Afrika plundras på sina naturresurser: Olja, diamanter och mineraler.

Konflikten mellan Israel och Palestina kommer aldrig att få en lösning – jag svär på alla tänkbara gudar och helgon.

EU tilldelas Nobels fredspris. Den meningen ska läsas med ett gapskratt.

Jag hör hur Arktis kommer att vara borta år 2050 om vi inte på allvar tar tag i vårt sätt att leva. Samtidigt hör jag hur vampyrbolaget Shell vill dit och borra efter olja.

Och jag hör hur Sverige vill utvisa fall av ensamkommande flyktingbarn. Det är så stört att jag knappt orkar skriva om det.

Barn.

Jag ringer till sjukhuset för att fråga om de spermier som jag frös in innan min första behandling förra året. De finns kvar. De har det härligt i sin frys. Och så ställer jag den där frågan som för någon utanför sjukdomsprocessen antagligen låter bisarr: Kan jag testamentera dem?

Svaret är aldrig. Inte en chans. Det har svensk lagstiftning satt stopp för. Jag får inte ha en diagnos som talar emot att jag får uppleva barnets 18-årsdag.

På ett sätt kan jag förstå. På ett annat sätt är det obegripligt. Resonemanget håller inte. För om jag hade varit brandman, polis eller en dömd mördare, då hade jag kunnat få skaffa hur många barn som helst.

Min linje dör med mig. Kanske är det lika bra. Världen är ändå på väg åt helvetet.Vi får se vem som hinner dit först.”

Kristian Gidlund

Under den senaste tiden har ett nytt projekt uppmärksammats. Det här projektet gör det möjligt för polisen att få tag på “illegala invandrare” för att sedan utvisa dem ur landet.

Jag vill först och främst bara säga en sak. Ingen människa är illegal och ingen väljer ett liv som papperslös. Det är ett svårt liv och jag är djupt besviken på hur våra politiker har valt att hantera situationen. Istället för att man ska göra livet lättare för dem, så gör man det svårare. Förkastligt!

Min mamma var en flykting. När inbördeskriget bröt ut i Somalia så tvingades hon fly. Hon lämnade sin familj och sina vänner för att starta ett nytt liv i ett land som hon nästan inte visste någonting om. Ett land som pratade ett främmande språk, hade en främmande kultur och låg så långt bort från det ställe som hon hade spenderat hela sitt liv i.

Hon var inte ens vuxen när hon var framme i arlanda år 1990. Som tur är så fick hon stanna här i Sverige. Men tänk om hon inte skulle få det. Vad skulle hon ta sig till? Skulle hon ha återvänt till Somalia? Om hon hade återvänt så skulle hon inte heller ha träffat min pappa och då skulle jag aldrig existerat.

Livet som flykting är ingen dans på rosor. Jag har aldrig varit en, men det säger sig bäst själv. Men att överhuvudtaget bli tvingad till att lämna sitt hem och starta om på nytt i ett annat land är aldrig enkelt. Ingen har invandrat till Sverige för skojs skull. Oavsett om det är ekonomi eller krig som ligger bakom beslutet så är det fortfarande ett svårt beslut att ta. Livet som invandrare är inget privilegium, som så många bittra sverigedemokrater vill tro.

REVA projektet förvandlar vårt fria land till en polisstat. Tanken av poliser som oprovocerat ber folk att visa sitt ID i tunnelbanan för mig genast tillbaks till en tid då jag inte ens var född. Jag tänker på alla judar och judinnor som var tvungna att visa sitt id för SS soldater och alla svarta som var tvungna att visa sitt id för poliser under apartheid, endast för att kunna kontrollera dem.

Jämförelsen kan verka överdriven, men det är den inte. Sverige är inte som nazityskland eller Sydafrika under apartheid, men vi har poliser som ifrågasätter folks medborgarskap bara för att de ser utländska ut.

Enligt den svenska lagen så har papperslösa barn rätt till att gå till skolan. Men polisen hindrar deras rätt till utbildning genom att ta bort deras trygghet. Hur ska ett barn kunna lära sig någonting i skolan när hen dagligen riskerar att få åka tillbaks till ett hemland, som många barn inte ens känner någon samhörighet med. Barn som spenderat halva, om inte hela sina liv i Sverige får åka tillbaks till ett land som dem inte ens känner till.

REVA projektet är omänskligt och en skam för Sverige. Vårt öppna och trygga samhälle ska inte få förvandlas till en polisstat. Vi ska inte jaga människor ur Sverige, vi ska välkomna dem. Alla människor oavsett ursprung förtjänar att ha samma möjligheter i livet.

En födelseort ska inte få bestämma en persons framtid!

När jag satt och surfade genom nätet tidigare så kom jag till en tråd i flashback. Tråden som visserligen är lite gammal, men fortfarande aktuell har rubriken “Varför tycker ingen om Somalier?”

“De är arbetsskygga”, “De luktar illa” , “De är ett svårt integrerat folk” det är bara några av de många fördomarna som fanns där.

Jag häpnades tråkigt nog inte av att det finns människor som resonerar så. Det finns det, det är inget nytt och den här typen av människor har funnits i alla tider. Det jag fick en smärre chock av var det faktum att så några gav motstånd.

Somalier har blivit rasister och xenofobers slagpåse. Det handlar inte om att de är lata, svåra att integrera (även om man kan diskutera folks definition av integration) eller helt enkelt ett allmänt ruttet folk. Det handlar om att somalier är en ny invandrargrupp som är svarta, starka i sin kultur och muslimer. Den kombinationen kan bli för mycket för en främlingsfientlig. Svart OCH muslim.

Men om man nu ska kolla på fakta, för att generalisera som så många gör när somalier dyker upp i den allmänna debatten så kan man se att när de flesta somalier kom till Sverige så fick de inte den möjlighet som så många fått tidigare. Båda mina föräldrar jobbar, men de hade inte fått den möjligheten till jobb och utbildning om de hade kommit senare.

En annan dålig myt om somalier är att de ska vara analfabeter. Det stämmer inte heller. Skolan var gratis i Somalia innan inbördeskriget kom igång. Det innebar att alla barn, oavsett ekonomiska omständigheter fick möjligheten att studera. Maj. av de vuxna somalier som är i Sverige idag har gått klart vad som motsvarar den svenska grundskolan. Hur många är analfabeter efter att de gått klart grundskolan?

De som kan vara analfabeter är de som föddes under eller strax innan inbördeskriget. Om man har lite förnuft eller medkänsla så inser man att utbildning inte är en möjlighet när landet är under krig. Analfabetism är ingen obotlig sjukdom som så många tror, det innebär bara att människor inte kan läsa eller skriva. Det gör de inte dumma. Med rätt utbildning så kan analfabeter lära sig skriva eller läsa. Det brukar i genomsnitt ta en analfabet 6 månader att lära sig grunderna, är det ett problem för de svenska skolorna?

En invandrare kan ta sig in i arbetsmarknaden med rätt arbetsmarknadspolitik. Idag får många invandrare inkl. somalier inte en fot in i arbetsmarknaden. Vi som är födda här vet hur svårt det kan vara att få sitt första jobb och de som har haft det lättare för sig är de som har kommit in i arbete genom kontakter. Den möjligheten har inte invandrare.

Så nej Flashback, Somalier är inte arbetsskygga eller ett svårt integrerat folk, de är en konsekvens av en dålig arbetsmarknadspolitik. De har fallit offer för dåliga planer och vilsna politiker. Vill ni genuint se Somalier och invandrare ta sig in i arbetsmarknaden? Förändra den svenska politiken och försök inte projicera era misslyckanden på andra som försöker lyckas.

Kvällens blogginlägg tillägnar jag den främlingsfientliga och rasistiska hemsidan “Avpixlat”.

Lite snabb och kort fakta om sajten. Den kom som en fortsättning på  ”politiskt inkorrekt” en blogg som senare lades ner. Hemsidan själv vill påstå sig vara oberoende (dock hur oberoende är diskutabelt) och de ser sig även som “Sverigevänliga”. Ett överanvänt men samtidigt diffust begrepp. Vilka vill Avpixlat påstå sig vara vänliga mot? Sverige ur ett geografiskt perspektiv eller dess invånare? Men iofs så är det inte mycket på den hemsidan som man kan relatera till.

Avpixlat har varit som en finne på pannan. Irriterande, svår att få bort och helt enkelt osmaklig.  Trots deras till synes nazistiska metoder, urdåliga skribenter och rasistiska innehåll så är det trots allt demokrati. Folket ska få tala, även de dumma och även om man inte håller med de. Det är demokrati, den demokrati som vi trots allt har i Sverige.

Men har demokratin gränser? Hur mycket är tillåtet att säga innan det blir hets mot folkgrupp? Eller t.o.m. förföljelse av människor, där man riskerar deras säkerhet?

Tänk er följande scenario. DN publicerar en artikel där de uppmanar sina läsare att granska “PK-eliten”. De länkar en adress där man kan hitta journalisters bostadsadress och andra privata uppgifter och ber därefter läsarna att granska dessa personer, m.a.o. förfölja de.

Hur många skulle inte satt morgonkaffet i halsen? Det bisarra med mitt exempel är att detta faktiskt hände för drygt två månader sedan. Fast då var det inte DN som uppmanade sina läsaren att stalka, utan det var Avpixlat.

Avpixlat har 250 000 läsare i veckan. Hur många av dessa tror ni inte övervägde det faktum att knacka på Jan Helin eller Åsa Linderborg? Hur många psykopater tror ni inte just fann ett sätt att ge sig på någon?

Avpixlat leker med människoliv. Det må vara bittra surgubbar som sitter i sin mammas källare och är allmänt arga över livet och kan viftas bort, eller även då och då skratta åt, men man måste ändå se allvaret i det.

Avpixlat uppmanar till förföljelse. Allvaret i meningen är nästan påtaglig.

Om man bara skulle lista upp de saker som Avpixlat sagt under de senaste månaderna så skulle listan bli för lång. Men har är några punkter värda att nämna.

• De har trakasserat en liten flicka som fick vara Lucia i år, för att hon var svart.
• De har trakasserat den modiga Åsa Linderborg ända sedan hon skrev om näthatet för ett tag sedan.
• Deras krönikör Mats Dagerlind frågade en ung kvinna på twitter “om det var p.g.a. hon är kaxig som hennes mamma tog livet av sig”

Det räcker helt enkelt med att gå in på hemsidan och läsa kommentarerna. Så mycket hat på en och samma sida känns omöjlig, men den finns där.

Eftersom Avpixlat lever på donationer så får de in lite summor från läsare och andra nazister som gillar deras hatpropaganda. Men den som ger sidan stora summor, stödjer de och deras skitsnack är ingen mindre än våran riksdagsman Kent Ekeroth. Han propagerar för en rasistisk hemsida. Med skattebetalarnas pengar, då han knappast tar extra skift på MC för att betala för sig.

Avpixlat är en hatsida, finansierad av  ett av Sveriges riksdagsparti. Den är ett hot mot mänskliga rättigheter och den jämlikhet som vi har i Sverige trots hudfärg, etnicitet eller kön. Den sidan borde inte få så mycket utrymme.

Nya moderaterna la under veckan fram ett förslag om minskad invandring. Ett förslag man skulle kunna tro kom direkt från någon bitter sverigedemokrat i riksdagen men nej, det kom från vårt ledande parti.

Det jag fann främst upprörande med förslaget var hur de argumenterade om det. Det var inte de vanliga argumenten om att Sveriges statskassa inte har råd med fler invandrare, eller att vi har en bostadsbrist. Utan det var att Nya moderaterna anser att man ska bemöta människors oro. Med andra ord så ska man bemöta den främlingsfientlighet som faktiskt är i min enlighet ett samhällsproblem som vi har.

Jag var otroligt glad över att Reinfeldt valde att inte samarbeta med SD, ett val som de trots allt har hållit sig fast vid. Men jag tycker att det är tråkigt att Billström väljer att lägga fram ett sverigedemokratiskt förslag.

Jag har aldrig sett Nya moderaterna som ett främlingsfientligt parti, det gör jag fortfarande inte. Men förslaget är värt att diskuteras. Det är oförståeligt hur man kan ens kan överväga att minska invandring när vi har så många problem i världen.

SD:are vill måla upp en bild av Sverige som ett land som tar emot hur mycket invandrare som helst. Men sanningen är att flyktingar inte flyr till Sverige eller något europeiskt land i första hand utan de flesta flyr till grannländerna. Dessa grannländer är oftast länder som knappt har råd att försörja sina invånare men de förstår ändå behovet av att folk behöver fly. En förståelse som vi i Sverige borde ha och inte avvisa människor som har kommit till oss för att försöka bygga ett nytt liv.

Billström nekar människors rätt att få leva, en mänsklig rättighet. En rättighet som vi i trygga landet Sverige för ofta glömmer bort men påminns stundvis när vi kollar på en nyhetsrapport om det senaste i Mali.

Vi ska ha ett globalt ansvar gentemot varandra. Detta ansvar ska inte få raderas av geografiska gränser eller påverkas av olika förutsättningar. Någons mänskliga rättighet ska inte behöva påverkas av etnicitet, hudfärg eller religion.

Om vi slutar se oss som svenskar, somalier, kurder eller amerikaner och börjar se oss som ett folk som delar på den här vackra jorden tillsammans, så skulle förhoppningsvis mycket ändras.