Bilan Osman

Jag tror att det var under högstadiet som jag fick som uppgift att beskriva feminism med en mening. “Feminism är kampen för fria val och rättigheten att få ha fria val” stod det på mitt papper. Nu flera år sedan så håller jag fortfarande fast vid det. Men jag ser också hur lite det har ändrats för kvinnor runt om i världen.

Det har även stannat för oss här i Sverige. I Sverige tjänar en genomsnittlig kvinna under sin livstid 3,6 miljoner mindre än en genomsnittlig man. Det kan förbättras, men ändringen måste börja i form av attityder.

Bilden av feministen har inte heller den ändrats, Det är fult att vara en. Man är gapig, tycker för mycket och klagar för mycket. Värst av allt så gör man det motsättare hatar – kämpar för kvinnans ställning i världen.

Jag växte upp i ett hem där en persons rättigheter och val aldrig fick vara beroende utav hens kön. Min mamma är stark, modig och självständig. Hon behövde aldrig en man vid sin sida för att klara av vardagen och hennes envishet har ironiskt nog tagit henne långt i livet. Hennes tankar och idéer påverkade mig och mina syskon.

Det var feminism för mig. Det handlade inte om orakade ben eller hat mot män. Det var och är fortfarande ojämlikheten hos könen som är min drivkraft. Det är löneskillnader och bilden av “den typiska kvinnan” som gör mig till feminist. Man vill så gärna ändra på allt det där, få folk att sluta göra skillnader mellan människor.

Avslutar inlägget med ett citat som på ett väldigt enkelt sätt förklarar innebörden av att vara en feminist.

“I myself have never been able to find out precisely what feminism is: I only know that people call me a feminist whenever I express sentiments that differentiate me from a doormat.” – Rebecca West

Min bussresa hem fick mig att skriva det här. Jag överhörde ett samtal mellan två ungdomar som var så obehaglig att jag nu flera timmar senare fortfarande känner mig lite skakig. Deras samtal handlade om en romersk-svensk flicka som jag förmodar var runt deras ålder och det hela började som “vanligt” tonårs skitsnack och blev till sist en rasistisk och xenofobisk rant om romer.

Man har läst om hur romer behandlas i övriga Europa. Hur de drivs ur sina hem och fått genomgå trakasserier. De rasistiska partierna som har fått överhanden i Europa har valt ut romer som sina hatobjekt. Det här är en minoritet som fått uppleva hot och trakasserier i flera hundra år. Varför är det tyst om det?

Varför har svensk media och Sverige i övrigt svikit romerna? Varför pratar inte fler politiker mer om deras utsatta situation?

Man kan inte göra annat än att skämmas. Vårt priviligerade samhälle skiter fullständigt i de som har det dåligt. Deras rättigheter och deras värde som människor blir nedtrampade varje gång en politiker inte kräver ett svar från regeringen om situationen. Sveriges diskrimineringslag räcker inte när media inte rapporterar om vad som händer. Det är helt enkelt som att säga att “en del platsar här och en del inte”

Jag är trött på nationaliteter och etniciteter.  Trött på allt det där som gjort människan vidrig och narcissistisk. Vi sägs ha ett intellekt med relativt normalt IQ men trots att vi är så långt fram i evolutionen så är vi fortfarande för tröga för att se människor som människor. Det värsta av allt är att jag hört många påstå att rasismen är död. Att det bara finns fördomar men att själva konceptet rasism är död och antirasister bara gnälliga.

Förstå vilket samhälle vi har hamnat i då. När man är för blind för att se rasism när man möter den och för dum för att inse att “antirasist” inte är ett skällsord, utan något som alla borde vara. Och mitt i all dumhet och naivitet så finns det en grupp som är totalt bortglömda och underminerade. En grupp som alltid kommer att vara “dem där” om inte samhället, skolor, politiker och journalister står upp för det förtryck som våra medmänniskor befinner sig i.

Jag minns när jag var 8 år och trodde att jag hittat lösningen på världens fattigdom. Min idé var att statsministern skulle ta en krona från varje människa och skänka till ett land varje månad. Det skulle bli hur bra som helst. Ingen skulle sakna sin krona och ett land skulle kunna få flera miljoner.

Jag bestämde mig för att dela med mig av mina tankar till någon politiker och skickade iväg ett mail till den enda politikern jag kände till vid den tidpunkten – Beatrice Ask.

Efter att jag lärt mig matematik, geografi och politik så förstår jag varför hon aldrig svarade tillbaks. Men av någon anledningen så minns jag det fortfarande.

Jag tycker att det är viktigt att ha förtroende för sina politiker även om man inte delar deras politiska åsikt. Det är viktigt att vi kan lita på vår statsminister, även om jag är SSU:are och han moderat och det är viktigt att vi kan lita på vår justitieminister även om hon inte delar mina politiska åsikter.

Men mitt förtroende för regeringen är borta. Jag ser hur Sverige förvandlas till en polisstat och jag ser hur de öden som människor flyr ifrån plötsligt finns i deras nya land. Det här är inte Sverige som jag minns det.

Beatrice Ask var den första politikern jag kände till. Jag hade ett förtroende för henne även om jag inte alltid höll med henne. Men det förtroende sprack när hon valde att stödja ett så skamligt projekt som reva. Ett projekt som alla politiker borde fördöma, inte stödja.

Vi behöver ha förtroende för våra poliser. Vi behöver veta att de kommer att finnas till hands när vi behöver dem. Men de beslut som våra politiker gör förstör förtroendet för poliserna.

Jag är djupt besviken på vår justitieminister och på hela regeringen. Ska vi verkligen ha oprovocerade id-kontroller och rasprofilera år 2013? Ska man verkligen besluta att barn ska få ha rätt till utbildning och sedan jaga dem?

Det här är inte okej och jag skäms över utvecklingen i Sverige. Vi går bakåt medan andra går framåt.

Vaknade imorse av ett sms. “Grattis på kvinnodagen Bilan” 

Avsändaren menade väl, det vet jag. Men min spontana reaktion var att jag inte hade något att fira. Det kändes som en födelsedag utan att fylla år. Men kvinnodagen är definitivt inte oviktig, tvärtom, den är väldigt viktig!

I Afghanistan kämpar kvinnor dagligen för sina rättigheter. De kräver självklara saker som utbildning och valfrihet. I Indien är kvinnor inte skyddade av rättsväsendet och gruppvåldtäkten som skedde för inte så länge sedan är bara en utav miljontals fall. I Saudiarabien får en kvinna inte göra något så enkelt som att köra bil ensam och det var bara för nästan två år sedan som det klargjordes av kungen att kvinnorna nu skulle få rösträtt.

Kvinnoförtryck är inte en fråga om etnicitet eller religion. Det är en fråga om kvinnans ställning i världen och inte bara i de länder som de befinner sig i. Det är en fråga om jämställdhet.

Året är 2013 och mänskligheten har kommit långt. Men när vi i “jämställda” Sverige FORTFARANDE tjänar mindre som kvinnor så känner jag direkt att vi inte har kommit så långt som vi borde ha gjort. Samhällets syn på “kvinnliga” egenskaper värderas fortfarande mindre än de “manliga”. Året är 2013 och det är fortfarande kvinnor som gör det mesta av hushållsarbetet.

Så nej, jag känner inte att vi kan fira kvinnodagen. Jag känner inte att vi kan gratulera varandra förän alla kvinnor har sina rättigheter. Bara då har vi vunnit.

Under den senaste tiden har ett nytt projekt uppmärksammats. Det här projektet gör det möjligt för polisen att få tag på “illegala invandrare” för att sedan utvisa dem ur landet.

Jag vill först och främst bara säga en sak. Ingen människa är illegal och ingen väljer ett liv som papperslös. Det är ett svårt liv och jag är djupt besviken på hur våra politiker har valt att hantera situationen. Istället för att man ska göra livet lättare för dem, så gör man det svårare. Förkastligt!

Min mamma var en flykting. När inbördeskriget bröt ut i Somalia så tvingades hon fly. Hon lämnade sin familj och sina vänner för att starta ett nytt liv i ett land som hon nästan inte visste någonting om. Ett land som pratade ett främmande språk, hade en främmande kultur och låg så långt bort från det ställe som hon hade spenderat hela sitt liv i.

Hon var inte ens vuxen när hon var framme i arlanda år 1990. Som tur är så fick hon stanna här i Sverige. Men tänk om hon inte skulle få det. Vad skulle hon ta sig till? Skulle hon ha återvänt till Somalia? Om hon hade återvänt så skulle hon inte heller ha träffat min pappa och då skulle jag aldrig existerat.

Livet som flykting är ingen dans på rosor. Jag har aldrig varit en, men det säger sig bäst själv. Men att överhuvudtaget bli tvingad till att lämna sitt hem och starta om på nytt i ett annat land är aldrig enkelt. Ingen har invandrat till Sverige för skojs skull. Oavsett om det är ekonomi eller krig som ligger bakom beslutet så är det fortfarande ett svårt beslut att ta. Livet som invandrare är inget privilegium, som så många bittra sverigedemokrater vill tro.

REVA projektet förvandlar vårt fria land till en polisstat. Tanken av poliser som oprovocerat ber folk att visa sitt ID i tunnelbanan för mig genast tillbaks till en tid då jag inte ens var född. Jag tänker på alla judar och judinnor som var tvungna att visa sitt id för SS soldater och alla svarta som var tvungna att visa sitt id för poliser under apartheid, endast för att kunna kontrollera dem.

Jämförelsen kan verka överdriven, men det är den inte. Sverige är inte som nazityskland eller Sydafrika under apartheid, men vi har poliser som ifrågasätter folks medborgarskap bara för att de ser utländska ut.

Enligt den svenska lagen så har papperslösa barn rätt till att gå till skolan. Men polisen hindrar deras rätt till utbildning genom att ta bort deras trygghet. Hur ska ett barn kunna lära sig någonting i skolan när hen dagligen riskerar att få åka tillbaks till ett hemland, som många barn inte ens känner någon samhörighet med. Barn som spenderat halva, om inte hela sina liv i Sverige får åka tillbaks till ett land som dem inte ens känner till.

REVA projektet är omänskligt och en skam för Sverige. Vårt öppna och trygga samhälle ska inte få förvandlas till en polisstat. Vi ska inte jaga människor ur Sverige, vi ska välkomna dem. Alla människor oavsett ursprung förtjänar att ha samma möjligheter i livet.

En födelseort ska inte få bestämma en persons framtid!

När jag satt och surfade genom nätet tidigare så kom jag till en tråd i flashback. Tråden som visserligen är lite gammal, men fortfarande aktuell har rubriken “Varför tycker ingen om Somalier?”

“De är arbetsskygga”, “De luktar illa” , “De är ett svårt integrerat folk” det är bara några av de många fördomarna som fanns där.

Jag häpnades tråkigt nog inte av att det finns människor som resonerar så. Det finns det, det är inget nytt och den här typen av människor har funnits i alla tider. Det jag fick en smärre chock av var det faktum att så några gav motstånd.

Somalier har blivit rasister och xenofobers slagpåse. Det handlar inte om att de är lata, svåra att integrera (även om man kan diskutera folks definition av integration) eller helt enkelt ett allmänt ruttet folk. Det handlar om att somalier är en ny invandrargrupp som är svarta, starka i sin kultur och muslimer. Den kombinationen kan bli för mycket för en främlingsfientlig. Svart OCH muslim.

Men om man nu ska kolla på fakta, för att generalisera som så många gör när somalier dyker upp i den allmänna debatten så kan man se att när de flesta somalier kom till Sverige så fick de inte den möjlighet som så många fått tidigare. Båda mina föräldrar jobbar, men de hade inte fått den möjligheten till jobb och utbildning om de hade kommit senare.

En annan dålig myt om somalier är att de ska vara analfabeter. Det stämmer inte heller. Skolan var gratis i Somalia innan inbördeskriget kom igång. Det innebar att alla barn, oavsett ekonomiska omständigheter fick möjligheten att studera. Maj. av de vuxna somalier som är i Sverige idag har gått klart vad som motsvarar den svenska grundskolan. Hur många är analfabeter efter att de gått klart grundskolan?

De som kan vara analfabeter är de som föddes under eller strax innan inbördeskriget. Om man har lite förnuft eller medkänsla så inser man att utbildning inte är en möjlighet när landet är under krig. Analfabetism är ingen obotlig sjukdom som så många tror, det innebär bara att människor inte kan läsa eller skriva. Det gör de inte dumma. Med rätt utbildning så kan analfabeter lära sig skriva eller läsa. Det brukar i genomsnitt ta en analfabet 6 månader att lära sig grunderna, är det ett problem för de svenska skolorna?

En invandrare kan ta sig in i arbetsmarknaden med rätt arbetsmarknadspolitik. Idag får många invandrare inkl. somalier inte en fot in i arbetsmarknaden. Vi som är födda här vet hur svårt det kan vara att få sitt första jobb och de som har haft det lättare för sig är de som har kommit in i arbete genom kontakter. Den möjligheten har inte invandrare.

Så nej Flashback, Somalier är inte arbetsskygga eller ett svårt integrerat folk, de är en konsekvens av en dålig arbetsmarknadspolitik. De har fallit offer för dåliga planer och vilsna politiker. Vill ni genuint se Somalier och invandrare ta sig in i arbetsmarknaden? Förändra den svenska politiken och försök inte projicera era misslyckanden på andra som försöker lyckas.

Kvällens blogginlägg tillägnar jag den främlingsfientliga och rasistiska hemsidan “Avpixlat”.

Lite snabb och kort fakta om sajten. Den kom som en fortsättning på  ”politiskt inkorrekt” en blogg som senare lades ner. Hemsidan själv vill påstå sig vara oberoende (dock hur oberoende är diskutabelt) och de ser sig även som “Sverigevänliga”. Ett överanvänt men samtidigt diffust begrepp. Vilka vill Avpixlat påstå sig vara vänliga mot? Sverige ur ett geografiskt perspektiv eller dess invånare? Men iofs så är det inte mycket på den hemsidan som man kan relatera till.

Avpixlat har varit som en finne på pannan. Irriterande, svår att få bort och helt enkelt osmaklig.  Trots deras till synes nazistiska metoder, urdåliga skribenter och rasistiska innehåll så är det trots allt demokrati. Folket ska få tala, även de dumma och även om man inte håller med de. Det är demokrati, den demokrati som vi trots allt har i Sverige.

Men har demokratin gränser? Hur mycket är tillåtet att säga innan det blir hets mot folkgrupp? Eller t.o.m. förföljelse av människor, där man riskerar deras säkerhet?

Tänk er följande scenario. DN publicerar en artikel där de uppmanar sina läsare att granska “PK-eliten”. De länkar en adress där man kan hitta journalisters bostadsadress och andra privata uppgifter och ber därefter läsarna att granska dessa personer, m.a.o. förfölja de.

Hur många skulle inte satt morgonkaffet i halsen? Det bisarra med mitt exempel är att detta faktiskt hände för drygt två månader sedan. Fast då var det inte DN som uppmanade sina läsaren att stalka, utan det var Avpixlat.

Avpixlat har 250 000 läsare i veckan. Hur många av dessa tror ni inte övervägde det faktum att knacka på Jan Helin eller Åsa Linderborg? Hur många psykopater tror ni inte just fann ett sätt att ge sig på någon?

Avpixlat leker med människoliv. Det må vara bittra surgubbar som sitter i sin mammas källare och är allmänt arga över livet och kan viftas bort, eller även då och då skratta åt, men man måste ändå se allvaret i det.

Avpixlat uppmanar till förföljelse. Allvaret i meningen är nästan påtaglig.

Om man bara skulle lista upp de saker som Avpixlat sagt under de senaste månaderna så skulle listan bli för lång. Men har är några punkter värda att nämna.

• De har trakasserat en liten flicka som fick vara Lucia i år, för att hon var svart.
• De har trakasserat den modiga Åsa Linderborg ända sedan hon skrev om näthatet för ett tag sedan.
• Deras krönikör Mats Dagerlind frågade en ung kvinna på twitter “om det var p.g.a. hon är kaxig som hennes mamma tog livet av sig”

Det räcker helt enkelt med att gå in på hemsidan och läsa kommentarerna. Så mycket hat på en och samma sida känns omöjlig, men den finns där.

Eftersom Avpixlat lever på donationer så får de in lite summor från läsare och andra nazister som gillar deras hatpropaganda. Men den som ger sidan stora summor, stödjer de och deras skitsnack är ingen mindre än våran riksdagsman Kent Ekeroth. Han propagerar för en rasistisk hemsida. Med skattebetalarnas pengar, då han knappast tar extra skift på MC för att betala för sig.

Avpixlat är en hatsida, finansierad av  ett av Sveriges riksdagsparti. Den är ett hot mot mänskliga rättigheter och den jämlikhet som vi har i Sverige trots hudfärg, etnicitet eller kön. Den sidan borde inte få så mycket utrymme.

Nya moderaterna la under veckan fram ett förslag om minskad invandring. Ett förslag man skulle kunna tro kom direkt från någon bitter sverigedemokrat i riksdagen men nej, det kom från vårt ledande parti.

Det jag fann främst upprörande med förslaget var hur de argumenterade om det. Det var inte de vanliga argumenten om att Sveriges statskassa inte har råd med fler invandrare, eller att vi har en bostadsbrist. Utan det var att Nya moderaterna anser att man ska bemöta människors oro. Med andra ord så ska man bemöta den främlingsfientlighet som faktiskt är i min enlighet ett samhällsproblem som vi har.

Jag var otroligt glad över att Reinfeldt valde att inte samarbeta med SD, ett val som de trots allt har hållit sig fast vid. Men jag tycker att det är tråkigt att Billström väljer att lägga fram ett sverigedemokratiskt förslag.

Jag har aldrig sett Nya moderaterna som ett främlingsfientligt parti, det gör jag fortfarande inte. Men förslaget är värt att diskuteras. Det är oförståeligt hur man kan ens kan överväga att minska invandring när vi har så många problem i världen.

SD:are vill måla upp en bild av Sverige som ett land som tar emot hur mycket invandrare som helst. Men sanningen är att flyktingar inte flyr till Sverige eller något europeiskt land i första hand utan de flesta flyr till grannländerna. Dessa grannländer är oftast länder som knappt har råd att försörja sina invånare men de förstår ändå behovet av att folk behöver fly. En förståelse som vi i Sverige borde ha och inte avvisa människor som har kommit till oss för att försöka bygga ett nytt liv.

Billström nekar människors rätt att få leva, en mänsklig rättighet. En rättighet som vi i trygga landet Sverige för ofta glömmer bort men påminns stundvis när vi kollar på en nyhetsrapport om det senaste i Mali.

Vi ska ha ett globalt ansvar gentemot varandra. Detta ansvar ska inte få raderas av geografiska gränser eller påverkas av olika förutsättningar. Någons mänskliga rättighet ska inte behöva påverkas av etnicitet, hudfärg eller religion.

Om vi slutar se oss som svenskar, somalier, kurder eller amerikaner och börjar se oss som ett folk som delar på den här vackra jorden tillsammans, så skulle förhoppningsvis mycket ändras.

Det nya förslaget som lagts fram av S säger att gymnasieskolan ska vara obligatorisk. Ett förslag som jag tycker är ett av de bästa förslagen som lagts fram på länge.

Jag tycker det är orimligt att gymnasieskolan inte redan är obligatorisk men även mer orimligt att vår skolminister anser att det är en dålig idé. Han menar att man inte kan lagstifta mot skoltrötthet.

Man kan se ironin i det hela eftersom han genom sin skolpolitik har skapat den skoltrötthet som han anser man inte kan lagstifta mot. Rut avdrag för läxhjälp, ett mer komplicerat betygsystem, flummiga förslag om ett åriga gymnasium och elever som går ut med sämre betyg än någonsin.

Men att man ens har det som ett argument tycker jag är fascinerande. När jag slutade högstadiet var jag 15 år. Det är den tiden i livet som man genuint tror att man vet allt. Man har nått sin peek på intelligens, är the king of the world och det finns ingenting en vuxen kan säga som tar bort ens övertygelse. Om jag hade fått välja så skulle jag förmodligen ha skippat gymnasiet. Tänkt att om jag ångrar mig så kan jag alltid läsa om det någon annan gång. Såg verkligen inte poängen med att behöva läsa tre mer år i skolan.

Men jag har föräldrar som trots min lagliga rätt att skippa gymnasiet aldrig skulle låtit mig. Vilket är något man uppskattar senare.

Vilken femtonåring är inte skoltrött? Det finns såklart undantag eller “pluggisar” som man sa när man trodde att man var så jävla tuff som sket i skolan, men sanningen är att majoriteten av tonåringarna är skoltrötta. De ser inte hur viktig utbildningen är som man som vuxen ser väldigt tydligt.

Ska man verkligen låta 15 åringar få göra livsavgörande beslut? Som de kanske ångrar sig senare ?

Om man är för liten för att rösta vid 15 år, så kan man inte heller vara gammal nog att få bestämma över sin framtid. Om en så viktig sak som utbildning ska få avgöras av skoltrötta femtonåringar så kan man lika gärna sänka myndighetsåldern.

För mig är det självklart att gymnasiet ska vara obligatoriskt. Tråkigt att vår skolminister inte ser samma sak.

Jag har under hela mitt liv levt med Islam. Är uppvuxen i ett muslimskt hem och min religion har alltid varit en del av mig.

Efter elfte september attacken så kände jag hur hela attityden mot muslimer ändrades. Muslimer var nu ondskans folk, terrorister och extremister. Jag blev som många andra muslimer kastad in i en svart vit värld, där jag fick ställas inför dilemmat att antingen vara en muslim som per automatik ställde mig emot demokrati eller att inte vara muslim.

Som ung insåg jag det självklara, varför ska det vara ett val?

Jag tror på demokrati och rättvisa. Jag är feminist i hjärta och själ och jag har en enorm respekt för mina medmänniskor oavsett vad de har för bakgrund, religion eller livsuppfattning.

Jag skulle vara oerhört verklighetsfrämmande om jag påstod att det inte finns muslimer som inte tycker som jag. Som motsätter sig jämlikhet mellan könen och som inte har någon som helst respekt för människor som inte delar deras religion. Att neka det är att svika alla kristna som lever i skräck och att svika alla kvinnor i Afghanistan som dagligen kämpar för deras rättigheter trots motsättningar.

Jag är medveten om de problem som pågår runt om i världen. Men den versionen av Islam är främmande för mig.

Det här är inte ett försök till att marknadsföra min religion. Utan det här är ett försök till att förklara min tolkning av Islam. Den tolkningen jag burit med mig sålänge jag varit kapabel till att tolka. Den tolkningen som inte strider mot jämlikhet, accepterar våld eller försvårar livet för andra människor. Den tolkningen som jag vet att jag inte ensamt har, utan delas med miljontals med muslimer runt om i världen.

Extremism finns och det är inget nytt fenomen. Det har funnits i århundraden och det fanns långt innan Islam. Det finns inte bara i moskéer eller hos muslimer och det drabbar inte bara icke-muslimer utan även mig, som oräkneligt många gånger blivit skuldbelagd för andras brott, eller fått ta emot glåpord från människor som dragit förutfattade meningar så fort de insett att jag är muslim.

Jag är less på att en minoritet med extrema åsikter ska få prata för en majoritet som motsätter sig allt de står för. Jag är dessutom även less på att det alltid är extremisterna som får komma till tals och muslimernas åsikter hamnar i skuggan.

Det enda sättet som vi kan ta bort extrema åsikter är att tillsammans komma fram till en lösning. Men sålänge man gör skiljelinjer mellan muslimer och resten av omvärlden så kommer dessa problem aldrig att lösas.

“…om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet…”

(Koranen 5:32)