Bilan Osman

Elfte september 2001. Dagen som oskyldiga liv blev tagna, men även dagen som islamofobin fick ett starkt fotfäste.
Sedan den dagen så har den bara vuxit sig starkare. Muslimer blir utmålade som onda, terrorister och blodtörstiga skurkar. Att förklara något så självklart som att de är precis som alla andra, har för mig blivit en omöjlig kamp. Oavsett hur många gånger man förklarar och skriker sig hes, så är det inte alla som är villiga att lyssna. Och inget jag kan säga hindrar en del muslimhatare ifrån att sprida samma konspirationsteoretiska myter som jag fått ta del av så länge jag kan minnas.

För att förstå den yttersta konsekvensen av människoförakt så är det viktigt att ha tillräckligt med förstånd för att se och minnas vår historia. Under, innan och efter andravärldskriget var judar skurkarna. Och trots förintelsen så finns det fortfarande antisemiter som sprider myter om “sionister” som vill ta över världen. Bara det visar att kampen mot människoförakt aldrig har varit viktigare. Trots all lättillgänglig kunskap så lever föråldrade verklighetsbilder kvar.

Men något som är värre än de som dagligen sprider xenofobisk propaganda, är den grupp som inte ens är ärliga i sin retorik. Den grupp som kallar sig själva för religionkritiker istället för vad de faktiskt är – rasister och främlingsfientliga.

För att en ska kunna kalla sig själv för enbart en religionskritiker så krävs det en del saker. Grundläggande kunskap som att man har läst ut koranen. Och att man inte driver en tidning som man menar är islamkritisk och samtidigt inte har en aning om vad en hadithbok heter.

Men det krävs även att man är konsekvent. Att man föraktar böneutrop lika mycket som kyrkklockor, att man ogillar bibeln lika mycket som man ogillar koranen. Och att man hatar religionen och inte människorna som utövar den.

Alltså håller inte argument som “Iran tillåter inte människor få göra vad de vill med sina liv och därför vill vi förbjuda människor ifrån att göra vad de vill i Sverige”. Det löjliga i det behöver jag nästan inte ens förklara.

Det är väldigt skrattretande att få höra om hur man är terrorist och en fara för samhället men sedan i samma mening även får höra hur lättkränkt man är som inte tål islamkritik.

Sen när blev muslimhat synonymt med islamkritik?

Och det är av samma anledning som jag känner att det inte alltid är värt att diskutera Islam. Jag vet inte vad exakt jag diskuterar, vad jag försvarar och vad syftet med diskussionen är. Vad spelar det för roll om jag visar vilken vers som uppmanar till godhet när min meningsmotståndare är både blind och döv?

Hatet får aldrig legitmeras, någonsin. Att kritisera religion är inte samma sak som att kritisera individer, punkt.

Nya moderaterna la under veckan fram ett förslag om minskad invandring. Ett förslag man skulle kunna tro kom direkt från någon bitter sverigedemokrat i riksdagen men nej, det kom från vårt ledande parti.

Det jag fann främst upprörande med förslaget var hur de argumenterade om det. Det var inte de vanliga argumenten om att Sveriges statskassa inte har råd med fler invandrare, eller att vi har en bostadsbrist. Utan det var att Nya moderaterna anser att man ska bemöta människors oro. Med andra ord så ska man bemöta den främlingsfientlighet som faktiskt är i min enlighet ett samhällsproblem som vi har.

Jag var otroligt glad över att Reinfeldt valde att inte samarbeta med SD, ett val som de trots allt har hållit sig fast vid. Men jag tycker att det är tråkigt att Billström väljer att lägga fram ett sverigedemokratiskt förslag.

Jag har aldrig sett Nya moderaterna som ett främlingsfientligt parti, det gör jag fortfarande inte. Men förslaget är värt att diskuteras. Det är oförståeligt hur man kan ens kan överväga att minska invandring när vi har så många problem i världen.

SD:are vill måla upp en bild av Sverige som ett land som tar emot hur mycket invandrare som helst. Men sanningen är att flyktingar inte flyr till Sverige eller något europeiskt land i första hand utan de flesta flyr till grannländerna. Dessa grannländer är oftast länder som knappt har råd att försörja sina invånare men de förstår ändå behovet av att folk behöver fly. En förståelse som vi i Sverige borde ha och inte avvisa människor som har kommit till oss för att försöka bygga ett nytt liv.

Billström nekar människors rätt att få leva, en mänsklig rättighet. En rättighet som vi i trygga landet Sverige för ofta glömmer bort men påminns stundvis när vi kollar på en nyhetsrapport om det senaste i Mali.

Vi ska ha ett globalt ansvar gentemot varandra. Detta ansvar ska inte få raderas av geografiska gränser eller påverkas av olika förutsättningar. Någons mänskliga rättighet ska inte behöva påverkas av etnicitet, hudfärg eller religion.

Om vi slutar se oss som svenskar, somalier, kurder eller amerikaner och börjar se oss som ett folk som delar på den här vackra jorden tillsammans, så skulle förhoppningsvis mycket ändras.

Jag har under hela mitt liv levt med Islam. Är uppvuxen i ett muslimskt hem och min religion har alltid varit en del av mig.

Efter elfte september attacken så kände jag hur hela attityden mot muslimer ändrades. Muslimer var nu ondskans folk, terrorister och extremister. Jag blev som många andra muslimer kastad in i en svart vit värld, där jag fick ställas inför dilemmat att antingen vara en muslim som per automatik ställde mig emot demokrati eller att inte vara muslim.

Som ung insåg jag det självklara, varför ska det vara ett val?

Jag tror på demokrati och rättvisa. Jag är feminist i hjärta och själ och jag har en enorm respekt för mina medmänniskor oavsett vad de har för bakgrund, religion eller livsuppfattning.

Jag skulle vara oerhört verklighetsfrämmande om jag påstod att det inte finns muslimer som inte tycker som jag. Som motsätter sig jämlikhet mellan könen och som inte har någon som helst respekt för människor som inte delar deras religion. Att neka det är att svika alla kristna som lever i skräck och att svika alla kvinnor i Afghanistan som dagligen kämpar för deras rättigheter trots motsättningar.

Jag är medveten om de problem som pågår runt om i världen. Men den versionen av Islam är främmande för mig.

Det här är inte ett försök till att marknadsföra min religion. Utan det här är ett försök till att förklara min tolkning av Islam. Den tolkningen jag burit med mig sålänge jag varit kapabel till att tolka. Den tolkningen som inte strider mot jämlikhet, accepterar våld eller försvårar livet för andra människor. Den tolkningen som jag vet att jag inte ensamt har, utan delas med miljontals med muslimer runt om i världen.

Extremism finns och det är inget nytt fenomen. Det har funnits i århundraden och det fanns långt innan Islam. Det finns inte bara i moskéer eller hos muslimer och det drabbar inte bara icke-muslimer utan även mig, som oräkneligt många gånger blivit skuldbelagd för andras brott, eller fått ta emot glåpord från människor som dragit förutfattade meningar så fort de insett att jag är muslim.

Jag är less på att en minoritet med extrema åsikter ska få prata för en majoritet som motsätter sig allt de står för. Jag är dessutom även less på att det alltid är extremisterna som får komma till tals och muslimernas åsikter hamnar i skuggan.

Det enda sättet som vi kan ta bort extrema åsikter är att tillsammans komma fram till en lösning. Men sålänge man gör skiljelinjer mellan muslimer och resten av omvärlden så kommer dessa problem aldrig att lösas.

“…om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet…”

(Koranen 5:32)

Igår var det förintelsens minnesdag och idag för exakt 70 år sedan var de judar som befunnit sig på auswitch, fria. Det är viktigt att minnas en tid då människor i alla åldrar blev dömda efter deras hudfärg, etnicitet eller religion. Det är viktigt att minnas tiden i Tyskland, apartheid i Sydafrika och slaveriet i USA. Man måste minnas det hemska för att det hemska inte ska få ske igen.

Men samtidigt anser jag att det är viktigt att vi ser vad som sker idag och drar kopplingar till dåtidens Europa.

I Grekland tog den extrema högern plats i parlamentet i början av förra året. “Gyllene tider” som är partiets namn är neonazister som öppet visar sitt hat mot judar, muslimer, romer och svarta.

I Frankrike har Front National fått ett enormt väljarstöd, de har inte fått lika stort inflytande men har fått vara med och bestämma om några saker. Detta är ett parti som vill stoppa all utomeuropeisk invandring och har flertals gånger haft medlemmar som blivit påkomna ha sagt rasistiska saker.

Holland, Belgien, Italien, Österrike, Schweiz, Danmark är alla länder som har högerpopulistiska partier i regeringar och parlament. Trots till synes olika strategier så har de alla ett gemensamt mål – att skapa politik av hat.

Man vill så gärna tro på att Europa såg så annorlunda ut förr, att det var en annan värld då. Men sanningen är att 30-talets Europa och nutidens Europa fortfarande har många gemensamma saker. Trots förintelsen och lärdomar så har den extrema högern ett starkt fotfäste och ett stort inflytande.

Människor utsätts dagligen för hatbrott och rasismen finns kvar. Romer är lika utsatta idag som de var för 70 år sedan och judar runt om i Europa lever i skräck, för att de personligen vet vart den här trenden kan leda. Och som ett dåligt skämt så har det nu tillkommit ett nytt hatobjekt – Islam.

Muslimer anses idag vara lika onda som judar ansågs vara för 80 år sedan. De argument Hitler hade mot judarna, används idag mot muslimer. Det är samma visa men med en annan melodi och trots det att vi idag använder förintelsen i skolundervisningen, lär våra barn om Mandelas kamp i Sydafrika och diskuterar med kompisar om Martin Luther Kings “I have a dream” tal så är drömmen långt ifrån förverkligad. Fascismen finns inte bara kvar vid köksborden, den har nu tagit sig till torg och gator och i vårt Sverige sitter den nu i riksdagen.

Idag för exakt 70 år sedan så trodde miljontals människor att det äntligen var över. Hitlers tid som tyrann och regent var förbi och Europa kunde starta om från början och ta allt det fasansfulla som hänt som en lärdom. Igår skulle Wallenberg ha fyllt 101 år. Men trots  alla dessa människor som dog och kämpade för frihet och ett liv fritt från förtryck så finns allt fortfarande kvar.

Kalla mig cynisk eller pessimist, men jag tror att rasismen är här för att stanna. När tuffa tider blir tuffare så är det lättare att hitta en syndabock. Det viktigaste vi kan göra är att se till att hatet inte får ett inflytande och att riksdagshus, parlament och regeringar blir fria från rasism. Där politiker trots oliktänkande har ett och samma mål – att varje individ trots ursprung har rätt till ett bra liv.

  Raoul Wallenberg,

räddade tusentals judar i förintelsen. 1912 – 1947 , vila i frid!

Jag skulle lägga mig men kom att tänka på en diskussion jag hade tidigare idag. Nu när julen nästan är här så är religionens påverkan på svenska skolor nästan oundviklig. Jag vet själv att när jag var liten så var julavslutningen i kyrkan nästan ett måste, vilket går att diskutera då vi bor i ett sekulärt samhälle och inte har Göran Hägglund som statsminister. Tycker även det är intressant hur kristendomen får en så betydligt stor del i skolans religionsundervisning. Men andra religioner får inte lika mycket plats.

Sådana här saker är självklara men ska det vara självklart? Jag är själv född här och hade inget emot att gå till kyrkan när jag var liten, trots att jag är muslim. Kyrkan kan vara mysig och de flesta präster jag träffat på är väldigt trevliga. Men det blir på något sätt så falskt när man ger kristendomen så stor frihet och de andra religioner inte lika mycket. Man kan säga att Sverige är byggt på kristna värderingar och att kristendomen spelar en stor roll i Sverige och det är lugnt med mig. Men säg då inte att Sverige är sekulärt , för det är det inte.

Anledningen till att jag tycker att det är viktigt att diskutera frågan om religionens påverkan i skolan är därför att jag ställer mig alltid emot dubbelmoral. Jag minns vilket hets det blev när ett förslag kom upp om att man kanske skulle låta en moské få ha böneutrop en gg i veckan. Många ansåg att de ville slippa bli påverkade av religiösa budskap, vilket är ett förståeligt argument även om jag inte förstår hur ett böneutrop skulle få någon att översköljas av känslan att vilja ge trosbekännelsen, men jag kan förstå deras resonemang och man måste försöka sätta sig i andras situation. Men blir det inte dubbelmoral om man sedan skickar sina barn till kyrkan? Eller köper en luciaklänning till sin dotter för att hon lyckades bli skolans Lucia?

Antingen så är Sverige sekulärt eller så får ALLA religioner ha sin plats i Sverige. Och missförstå mig inte det är inte kristendomen jag klandrar eller hackar på utan jag är trött på den dubbelmoral som finns i Sverige.

Det var allt jag hade att säga och nu går jag och lägger mig, ska till Motalas kommunfullmäktiges möte imorgon.

FRED!