Bilan Osman

När föreställningen “En enkel biljett” visades för några högstadie-elever i Kiruna, så slutade det med att några av dem skrek “heil hitler”, skrattade åt bilder från förintelsen, och sa åt en kvinna att hon borde våldtas. Även om det finns något oerhört skrämmande med ungdomar som, trots all kunskap och lättillgänglig information som finns idag, väljer att förminska och förlöjliga det mest fruktansvärda brottet mot mänskligheten, så var det ändå det faktum att ingen lärare regerade som gav mig en stark känsla av obehag.

Att en elev kan skrika “heil hitler” utan att en lärare reagerar är inte bara beklagligt, utan även avskyvärt. Det får mig att tänka på hur viktig roll läraren har i det antirasistiska arbetet. Under min uppväxt så kände jag ofta att jag saknade en lärare som på riktigt sa ifrån när rasismen dök upp. Ordspråk som “alla är lika mycket värda” och temaveckor där vi skulle lära oss att inte “se hudfärger”, var mina lärares sätt att hantera rasismen. Och det var inte tillräckligt.

Jag minns i synnerhet dom gånger vi blev tillsagda att ta med oss mat från “hemlandet”. Utan att riktigt reflektera så stod man där dagen efter och tackade artigt för alla komplimanger man fått för sambusan mamma lagat. Och trots deras välvilja, så har jag aldrig känt mig mer exotifierad än jag gjorde just där och då.

Nu i efterhand så undrar jag om det inte var brist på bättre verktyg, som fick några av mina lärare att hantera en del situationer så dåligt. När det gällde rasism så fanns det någon form av beröringsskräck. Jag fick uppfattningen av att en del av dom blundade för det, och hoppades på att problemen försvinner om man ignorerade dem tillräckligt mycket. Som alla gånger man hamnat i bråk efter att någon sagt n-ordet. Det var alltid samma rum, samma lärare och samma samtal. Jag skulle be om ursäkt för mitt beteende. Och att någon “kallar mig för något” rättfärdigar ingenting.

I en tid där rasismen blivit mer påtaglig, genom bland annat strukturer som människor upplever på daglig basis och ett rasistiskt parti i riksdagen, så behöver vi läraren som tar diskussionen om rasism på skolorna. En djupare diskussion som sträcker sig längre än färgblindhet, och som ger eleverna något att reflektera över. Och det här är inget ansvar som enbart ligger på lärare. Vi behöver ett bättre skolsystem som förser dom med rätta verktyg.

Men med det sagt så finns det ingenting som ursäktar att en lärare inte säger ifrån när en elev uttrycker sig rasistisk. Varken när jag som tonåring kallades n-ordet, eller när det handlar om elever som skriker “heil hitler” under en föreställning som handlar om förintelsen.

För inte så länge sedan blev en man attackerad i Malmö. Anledningen? Han har “fel” färg på huden. Och för det misshandlades han grovt framför sin 18-månaders son. Jag satt och diskuterade händelsen med en bekant vars reaktion på allt var: VA?! händer verkligen sånt i Sverige?” Och jag fann mig vara så otroligt trött på chocken. Trött på att varje gång liknande händelser sker så är folk förvånande. Liksom hur skulle något så hemskt kunna hända i vårt toleranta och öppna Sverige?

Jag får ofta känslan av att ett av våra största hinder i det antirasistiska arbetet är förnekelsen. Den folk uttrycker när ännu en beslöjad kvinna blir attackerad, eller ännu en människa slagen på grund av färgen på sin hud. Jag börjar bli hjärtligt trött på att att höra rasism diskuteras på individ-nivå och alltför ofta inte höra om hur det är ett struktuellt problem som påverkar människor dagligen. Om inte på jobbet så är det på skolan, på stan, på sociala medier. Överallt.

Rasism har aldrig, är aldrig och kommer förmodligen heller aldrig att vara ett problem som uttrycker sig vid enskilda fall. Det är mycket större än så.

Jag har en syster som är tolv år. Hon har länge haft svårt för att acceptera sin hudfärg. Redan vid sju års ålder brukade hon uttrycka sitt missnöje. Om den inte var för ful, så var den för mörk. Och för inte så länge sedan kom hon till mig och sa att hon ansåg att färgen på hennes hud får henne att se smutsig ut. Men när jag diskuterar det med andra så finner jag mig själv vara i en sorts cirkeldiskussion. “Men alltså, alla ungar i den åldern har väl komplex?” “Mm, förstår vad du menar. Min dotter kom häromdagen och frågade om hon ser för tjock ut”. Diskussionen brukar oftast stanna där. Att min systers självbild är en reflektion av det samhälle hon lever i, och att det finns en lång historia bakom varför hon känner som hon gör,  kommer sällan på tals.

För att kunna bekämpa rasism så måste man först erkänna dess existens. Och nu menar jag inte att man erkänner att det finns, men inte här i Sverige. Eller att man påstår att människor inte blir diskriminerade på grund av sin hudfärg år 2013.

Folk måste sluta förminska rasismens konsekvenser och sluta tro att det endast var ett problem under den tiden då vita och svarta inte fick sitta tillsammans på bussen.

Att inte alltid förstå är okej. Och just därför är det så viktigt att vi delar med oss och försöker lära oss av varandra. Men det är när människor börjat bli alltför bekväma med att leva i förnekelse som det blir problematiskt.

Vi lever i en tid där rasismen börjar få allt starkare inflytande, samtidigt som antirasismen håller på att utvecklas. Men de senaste årens diskussioner kring rasism-debatten visar mig en sak, fortsätter vi så här så kommer vi till slut att fastna.

Jag har under den senaste tiden börjat lägga märke till att reaktionerna kring något jag skriver är helt beroende av vilken “typ” av rasism jag skriver om. Att skriva om Sverigedemokraterna och andra högerextrema brukar sällan vara ett problem ,där verkar majoriteten (förutom stackarna som genuint tror att SD är Sveriges räddning) vara överens. Detta är solklar rasism. Men att skriva om rasistiska nidbilder.. not so much.

När jag häromveckan skrev om nidbilden BlackFace och hur den uttrycker sig i 2000-talets Sverige så fick jag en del, minst sagt, anmärkningsvärda reaktioner. Minns särskilt ett mejl jag fick från någon som skrev långt om sitt antirasistiska engagemang, hur många “invandrarvänner” hen har och hela mejlet var fullt av vad många skulle kalla för godhet och välvilja,tills hen ordagrant bad mig att sluta lägga energi på vad som inte är riktig rasism.

Vad är “riktig rasism”? Innebär det att det finns en typ av “falsk” rasism, och att dom (vi) som känner oss förnedrade av nidbilder som förstärker ett rastänk egentligen lever i en illusion,i en konstruerad och falsk verklighet?

Detta sätter fingret på vad som är problemet med vissas antirasism idag. Att ta sig tolkningsföreträde och samtidigt vara helt obenägen till att lyssna, är vad som genomsyrar hela debatten.Och det är just därför vi är i ett stort behov av att människor börjar rannsaka sig själva.

Att påstå att det bara finns en form av rasism, är inget annat än en falsk diktomoni. Och även om vi alla fokuserar oss på olika områden inom rasismen så är det viktigt att erkänna att rasism är mer än bara Sverigedemokraterna. Det handlar om normaliserade fördomar, strukturer, hur vi som ett samhälle håller fast vid nidbilder och hur människor, oavsett hur framgångsrika dom lyckats bli, aldrig kan springa ifrån det faktum att de föddes med “fel” färg på huden.

När någon inte vill inse att jag, som svart, känner mig förlöjligad när andra inte vill erkänna den uppenbara diskriminering icke-vita får utstå, så känner jag mig lika förminskad som när en fullfjädrad rasist skriker att jag bör åka hem. För även den välvilligaste antirasisten kan inom loppet av en minut helt sudda bort den verklighet jag lever i.

Och det många har missat i sin antirasism är att det inte alltid handlar om varken dig, eller hur du ser på världen. Försök att lyssna, förstå och se andras verklighet. Det spelar ingen roll hur löjlig du anser att debatten om kinapuffar är, det som spelar roll är hur den grupp som påverkas av den känner. Det spelar inte heller någon roll “hur många svarta du känner som inte tar illa upp” sätt istället detta i ett historiskt perspektiv och se helheten.

Martin Luther King sa en gång “whatever affects one directly, affects all indirectly”. Och det är så jag ser på rasismens påverkan på samhället. Alla behövs i kampen mot den, det råder det ingen tvekan om. Just därför kan vi åtminstonde tänka en bana till innan vi utbrister i ett långt suck, med ett efterföljande: “måste invandrare alltid vara så lättkränkta?!“

“Apropå Ramadan. Det här med att kvinnor ska svepa in sig i ambulerande enmanstält. Hur tänkte Allah då? Är Islam en sorts scoutrörelse?”

Det skrev Jonas Gardell på sin Twitter häromdagen. Det väckte känslor och folk blev med all rätt upprörda. Medan andra var hängivna försvarare av yttrandefriheten. Själv fann jag mig i samma situation som jag varit i allför många gånger innan, jag förstod inte skämtet. Är jag humorlös?

Jag kom att tänka på en dag i högstadiet. Om jag minns rätt så gick jag i sjuan och kände mig rätt vilsen i den nya och stora skolan. Jag sitter på bänken och väntar på en vän som var lite sen den dagen. Plötsligt sätter sig tre för mig helt okända tjejer bredvid. Jag hör hur dom fnissar, viskar och jag låtsas som att jag inte hör dom. En av dom vänder sig mot mig.

“Hallå, vet du vilket djur som är snabbast i världen?” Jag visste inte riktigt om frågan var uppriktig, men jag svarar ändå lite osäkert:

“Gepard?”. Nej, en somalier med matkupong” och dom börjar gapflabba.

Visst, humor är högst personligt, det är en smaksak. Men ska skämt såra? Ska skämt få mig att bli arg? Ska ett skämt vara något så avskyvärt som rasistiskt?

Så länge jag kan minnas så har jag fått samma reaktion slängd i ansiktet varje gång jag reagerat på något som jag funnit vara uppenbart rasistiskt. Främlingar, bekanta och alla anonyma troll på sociala medier. “Det där är inte rasistiskt, det är du som är lättkränkt” Och den känslan när någon, oavsett hudfärg eller ursprung, tar sig tolkningsföreträde i rasism-debatten och därmed ska bestämma hur jag egentligen bör känna, är obeskrivlig.

Man känner mig avhumaniserad.

För när en konstnär, författare eller i det här fallet en komiker, ifrågasätts och kritiseras så är det plötsligt den personens rättigheter som är i fara. Har inte alla yttrandefrihet, har inte alla rätten att kritisera utan att för den sakens skull, vilja förbjuda?

Har inte människor rätten att få vilja vara mer än någons punchline i ett skämt?

Och varje gång som vi hamnar i liknande situationer, oavsett om det handlar om tintin-böckerna, eller Gardells islamofobiska tweet, så verkar lösningen alltid landa på samma ställe. Människor ska få ha rätten att måla, skriva och säga vad dom vill, punkt. Och även om det inte är något som en normalt funtad människa motsätter sig, så verkar diskussionen bara stanna där.

När ska vi börja diskutera om rasistiska nidbilders konsekvenser? När ska vi faktiskt se normaliseringen av rasismens påverkan på samhället?

Och när ska vi diskutera det faktum att en kvinna idag skrev på sin Twitter att hon blivit utsatt för rasism, på grund av sin tro, och hon inom loppet av några minuter fick flera tweets som använde sig av samma igenkända retorik. Hon bär ett tält, hon får skylla sig själv.

För inte kan det vara så att vi blir upprörda över att ett rasse-troll kallar en kvinna för ett tält, när en av våra mest folkkära komiker normaliserat den synen på muslimska kvinnor?

Det hoppas jag inte. För det skulle bara betyda att antirasister är inkonsekventa. Och det kan vi väl aldrig vara, eller?

Det finns få dagar i livet som etsar sig fast i minnet. 22 juli 2011 är en sån dag. Minns hur jag får reda på den hemska nyheten över ett telefonsamtal. Hur jag och min mamma bara sitter i vardagsrummet och försöker ta in allt. Vem/vilka kan vara så onda? Ingen av oss säger något, men vi båda tänker det. “Hoppas gärningsmannen inte är muslim”.

Idag har det gått två år. Jag tänker på alla som förlorat sina liv, på alla som lämnats med fysiska och psykiska ärr som alltid kommer att vara en smärtsam påminnelse om en mörk dag. Men jag tänker även på hur debatten om terrordådet har fastnat. Hur vi fastnat i ett naivt och bekvämt sinnestillvaro för att slippa prata om det där hemska. Det är mycket lättare att bara avfärda Breivik som en ensam galning, än vad det är att prata om hans idéer. Om vad som drev honom att göra detta.

När jag imorse läste en ledare på DN så kände jag mig förbyllad. I texten jämförs naturkatastrofer som tsunamin med Breiviks terrordåd. Och skribenten ifrågasätter senare varför inga ceremonier hålls till minne av offren till Estoniakatastrofen. Och varför ingen statsminister håller tal om det.

När Breivik jämförs med naturkatastrofer och andra olyckliga händelser som är oundvikliga, så hamnar vi i två olika lägen. Den ena där han helt förlorar sitt ansvar och sin skuld i detta. Då han tydligen jämförs med tsunamin, så måste väl även Breiviks terrordåd, enligt skribenten, ha varit oundviklig? Men vi hamnar även i ett läge där vi reducerar hatet och ställer oss helt oförstående till dess konsekvenser. Breivik är inte en psykopat, det han gjorde var ett medvetet val. Och Breivik är inte heller ensam. Det var just det som slog mig när jag en kväll satt och ögna mig igenom hans manifest på 1500 sidor. Jag har hört dessa åsikter förut. På torgmöten, i partiprogram och i form av fotsoldater på internet. Han är allt annat än ensam.

Attacken mot AUF var inte heller en slumpmässig attack där målet endast var att döda så många som möjligt. Motivet till terrordådet var att beröva Norge dess framtid. För bland dessa ungdomar så fanns det potentiella statsministrar och antirasister som för kampen framåt. Dessa människor trodde på gemenskap. De var Breviks totala motsats.

Det politiska i detta terrordåd får inte förbises. Dagen på Utöya och Oslo borde ha varit en väckarklocka för oss alla. Men två år har gått och rasismen tycks få ett starkare fotfäste. Hatbrotten mot muslimer har ökat och fördomar mot minoriteter är ett naturligt inslag i människors vardag.

Det bästa sättet för oss att hedra alla liv som blev tagna den dagen, är att bekämpa ondskan som tog deras liv. Terrordådet är inte en konsekvens av en ensam galnings gärningar, det är en direkt konsekvens av rasism och den narcissistiska ideologi vi kallar för nationalism.

Almedalsveckan är nu över. Trots att jag själv inte varit där så har jag ändå kunnat följa en del hemifrån. Jag har lyssnat på bra och mindre bra tal, sett politiker bli grillade och  människor som fått chansen att ställa våra folkvalda mot väggen. Men om det är en sak som vi alla bör ta med oss efter den här veckan så är det en skrämmande insikt: rasismen och nazismen har vuxit sig allt starkare i vårt land.

När vi nås av nyheter som att Svenskarnas parti håller torgmöten i Almedalen så bör vi alla känna en kall kår längs ryggraden. Hur kom vi hit? Hur är det möjligt att nazister tagit sig till Almedalen och att samma parti vars torgmöten gav oss kväljningar för några år sedan idag sitter i riksdagen, håller tal och helt enkelt integrerats in i Sveriges riksdag. Vart gick det snett?

Och trots min ilska över att nazister växer och börjar organisera sig så finns det en sak som ger mig en känsla av uppgivenhet, när partier som Sverigedemokraterna normaliserats så är vi illa ute. För det är just det som sker just nu. Någonstans på vägen, mellan alla tydliga ställningstaganden mot SD så har vi helt enkelt glömt bort att kampen mot rasism aldrig började med Sverigedemokraterna och kommer inte heller att sluta där. Och en dag (förhoppningsvis en dag som aldrig kommer) står vi där och ser hur fulla SVP:are firar att de kommit över riksdagsspärren.

I en tid där antirasismen kan vara avgörande för vår framtid så känns det faktiskt bra att vi har en statsminister som tydligt tar avstånd från rasismen. Man kan fråga sig själv varför en sån sak som ett ställningstagande mot rasism gör oss lyckliga, borde inte antirasismen vara självklar? Men sanningen är att det vi har, saknar många i synnerhet europeiska länder. I ett Europa där högerextremismen är på frammarsch så är det viktigt att vi har någon som tydligt visar sin ilska gentemot den.

Men det krävs även mer av oss, av samhället. Därför kunde jag inte frångå att förundras när SVT under förra veckan kallade nazister för “extremrasister”. Vad det egentligen innebär är en gåta. Alla rasister är extrema, finns inget snack om saken, men det är även viktigt att förtydliga att svenskarnas parti inte enbart är rasister, utan även nazister. Detta är ett parti som vill avskaffa demokratin och anser att alla som inte är födda här, eller har föräldrar som inte är det, bör skickas “hem”. Det om något är ett hot mot inte enbart hela samhället, men även styrelseskicket som håller ihop vårt samhälle, demokratin.

Jag skulle kunna babbla i åratal om varför antirasismen är så viktig. Varför det är så viktigt att vi har en antirasism där hudfärg, nationalitet och religion inte spelar roll, varför det är så viktigt med en rörelse där vi fokuserar på människors likheter istället för allt annat som egentligen är obetydligt.

Men jag tänker istället be varje tänkande individ att ta en titt på vad som sker i vårt samhälle och sedan ställa sig själv frågan: vad kan jag göra för att förbättra?

Elfte september 2001. Dagen som oskyldiga liv blev tagna, men även dagen som islamofobin fick ett starkt fotfäste.
Sedan den dagen så har den bara vuxit sig starkare. Muslimer blir utmålade som onda, terrorister och blodtörstiga skurkar. Att förklara något så självklart som att de är precis som alla andra, har för mig blivit en omöjlig kamp. Oavsett hur många gånger man förklarar och skriker sig hes, så är det inte alla som är villiga att lyssna. Och inget jag kan säga hindrar en del muslimhatare ifrån att sprida samma konspirationsteoretiska myter som jag fått ta del av så länge jag kan minnas.

För att förstå den yttersta konsekvensen av människoförakt så är det viktigt att ha tillräckligt med förstånd för att se och minnas vår historia. Under, innan och efter andravärldskriget var judar skurkarna. Och trots förintelsen så finns det fortfarande antisemiter som sprider myter om “sionister” som vill ta över världen. Bara det visar att kampen mot människoförakt aldrig har varit viktigare. Trots all lättillgänglig kunskap så lever föråldrade verklighetsbilder kvar.

Men något som är värre än de som dagligen sprider xenofobisk propaganda, är den grupp som inte ens är ärliga i sin retorik. Den grupp som kallar sig själva för religionkritiker istället för vad de faktiskt är – rasister och främlingsfientliga.

För att en ska kunna kalla sig själv för enbart en religionskritiker så krävs det en del saker. Grundläggande kunskap som att man har läst ut koranen. Och att man inte driver en tidning som man menar är islamkritisk och samtidigt inte har en aning om vad en hadithbok heter.

Men det krävs även att man är konsekvent. Att man föraktar böneutrop lika mycket som kyrkklockor, att man ogillar bibeln lika mycket som man ogillar koranen. Och att man hatar religionen och inte människorna som utövar den.

Alltså håller inte argument som “Iran tillåter inte människor få göra vad de vill med sina liv och därför vill vi förbjuda människor ifrån att göra vad de vill i Sverige”. Det löjliga i det behöver jag nästan inte ens förklara.

Det är väldigt skrattretande att få höra om hur man är terrorist och en fara för samhället men sedan i samma mening även får höra hur lättkränkt man är som inte tål islamkritik.

Sen när blev muslimhat synonymt med islamkritik?

Och det är av samma anledning som jag känner att det inte alltid är värt att diskutera Islam. Jag vet inte vad exakt jag diskuterar, vad jag försvarar och vad syftet med diskussionen är. Vad spelar det för roll om jag visar vilken vers som uppmanar till godhet när min meningsmotståndare är både blind och döv?

Hatet får aldrig legitmeras, någonsin. Att kritisera religion är inte samma sak som att kritisera individer, punkt.

Jag minns min första skoldag i ettan (lågstadiet). Jag hade precis flyttat in i ett nytt område, ny stad och skulle nu börja på en helt ny skola. På rasten springer två jämnåriga killar fram till mig, står och stirrar ett tag och sedan skriker den ena “neger!” och springer iväg. Jag står kvar, inte helt chockad över det de sagt (det var trots allt ett ord jag hört alltför ofta) men då jag lärt mig att det första man ska göra är att hämta läraren, så gjorde jag det.

Läraren, som förövrigt verkade helt obeskymrad över det jag just berättat, lutar sig ned och säger “Barnen är bara nyfikna över din hudfärg, spring iväg nu och lek med de andra”. Och det var allt. Hon förklarade aldrig, som en lärare och vuxen, att det är ett ord man inte bör använda, vilket i sin tur ledde till att barnen aldrig förstod att det var fel. Och aldrig förstod varför jag blev frustrerad när de varje rast sprang fram och sa samma sak.

Det läraren menade var att jag, som den enda svarta i skolan, skulle få finna mig i att kallas för diverse saker, för faktum var att jag var “annorlunda” och barnen hade rätt att vara “nyfikna”. Jag skulle helt enkelt anpassa mig till andras världsbild.

Som liten skulle det aldrig falla mig in att kalla mig själv för en somalier. Jag har aldrig varit där, är usel på språket och förutom det faktum att jag har en härlig stor släkt därifrån så är det ingenting annat som ger mig en känsla av att jag passar in där. Jag är svensk, det råder det ingen tvekan om. Men när jag blev äldre så insåg jag att oavsett vad jag väljer att kalla mig, så kommer det alltid att finnas de som skiter fullständigt i det. Som ser mig som en invandrare, trots att jag aldrig vandrat in. Och även om jag nu hade gjort det, skulle de inte kunna bry sig mindre om vad som står i mitt pass.

Idag förstår jag det jag inte förstod som en bitter tonåring. Rasism och fördomar styr inte över min identitet. Men jag finner det ändå rätt märkligt när det finns de som påpekar att det finns ungdomar som inte känner sig som svenskar, utan att riktigt förstå varför det möjligtvis kan vara så. Det beror inte på, som en del menar, att det finns en “integrationspolitik” som gått snett, eller att det finns ungdomar som inte kan hantera att man pratar ett språk hemma och ett i skolan. Utan det beror på samhället och dess syn på vem som är svensk, och vad som gör en till en.

För om det inte fanns en lärare som gjorde det klart för mig att jag var annorlunda, så skulle jag inte heller känt mig som det. Om det inte fanns människor som kräver att jag ska anpassa mig, bocka och buga, aldrig väsnas och ständigt vara tacksam, så skulle jag inte heller aldrig som liten känt mig exkluderad. Den självbild vi skapar är en produkt av andras syn på en. Och att vi lever i ett samhälle där en persons nationalitet är synonymt med en persons etnicitet är vad som får människor att aldrig känna att de passar in.

Eller som Sakine Madon skrev på Expressen igår “sist men inte minst en uppmaning till alla föräldrar: Ta ansvar för era barn. Många av er har fattat beslutet att komma till Sverige och får anpassa er till den nya tillvaron”

Invandrare och barn till invandrare kommer aldrig känna sig hemma i ett land som inte inkluderar dem. Som likt Sakine menar att de ska anpassa sig och inte kräva för mycket. De har trots allt flytt från länder som är värre än Sverige, hur har de mage nog att klaga? Och att det finns de som menar att barn till invandrare som kastar sten, är betydligt mycket värre än svensksvenskar som gör det, då de sistnämnda inte har en skyldighet att visa tacksamhet, är kort sagt, anmärkningsvärt.

Dessa tankegångar kan vara destruktiva. I synnerhet för unga människor. Det skapar ett utanförskap, en frustration och en känsla av att vara identitetslös. Och problemet ligger inte i något så obetydligt som nationalitet, utan problemet ligger i att man inte inkluderas i kollketivet. Att vi ska kunna vara mer än bara lika inför lagen. Och att vem och vad jag är inte styrs av vilken hudfärg jag föddes med.

Situationen i Husby igår visade de yttersta konsekvenserna utav en situation som pågått allt för länge. Bilar brann, egendomar förstördes och mitt i allt så rapporterades det om polisbrutalitet. 20 min efter att situationen uppmärksammats så fanns det de som snabbt tog ställningstaganden. Rasister och xenofober som hävdade att detta var typiskt för en invandrartät förort, eftersom att  invandrare självklart har något i generna som gör så att de känner för att bränna bilar (what the fuck). Och andra som var snabba med att hävda att hela poliskåren hänsynslöst var ute efter att förgöra en hel stadsdel.

Något som är viktigt att understryka är att polisbrutalitet existerar och är verklig. Något som jag själv vittnat. Det finns något maktlöst med att se politiker, poliser och andra som det är meningen att samhället ska kunna lita på, missbruka den tillit som andra har till dem. Vi förväntar oss att de som sitter i makten ska göra jobbet som de utsetts till att göra. Och självklart finns det många som gör jobbet väldigt bra. Och de som har yttrat sig rasistiskt, använt sig utav våld, måste, utan tvekan, ta konsekvenserna. Det är även viktigt att understryka att det aldrig, under några omständigheter, går att ursäkta att någon förstör en annan persons egendom, punkt. En ska veta bättre än att låta oskyldiga, vardagliga, människor ta smällen.

Men istället för att de som kan påverka Husby och andra förorter till det bättre, ska drunka i papper som beskriver ett upplopp, så är det viktigare att se helheten. Detta är ett område som genomlevt stora nedskärningar. De senaste åren har skolan, vården och omsorgen försämrats. Försäkringskassan, posten och andra saker som vi som medborgare behöver nära till hands för att klara av vardagen har antingen flyttats eller tagits bort. Detta är något som av närboenden beskrivs som ett “socialt förtryck” och Husbybor som protesterat mot utförsäljningar och nedskärningar (bl.a genom demonstrationer, namninsamlingar m.m.) har lämnats besvikna när besluten blivit slutgiltiga. Löften om upprustningar har bytits och många husbybor känner en uppgivenhet. Rättfärdigar detta ett utlopp? Absolut inte, våld löser ingenting. Men det kan vara en av flera anledningar till att ett utlopp har skett.

Det blir så jävigt när en ska fastna i att ursäkta folks agerande. Om en polis uttryckt sig rasistiskt så ska hen få ta konsekvenserna. Om en person förstört en annans egendom så ska hen ta konsekvenserna. Svårare än så är det inte. Men om man i all ärlighet menar att man inte vill se fler utlopp, så ska man även vara redo att försöka förstå varför detta skett. Problematiken är djupare än så, och det är viktigt att se det.

Alla har sitt ansvar i detta. Det är inte dags att bara reagera, utan även agera. Varje medborgare i det här landet kan bidra med något för att nå en lösning. Om inte så kommer vi snart få läsa om ytterligare ett utlopp i någon förort.

När Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen så var jag en arg och bitter nyfylld 18-åring som såg ett mörkt Sverige. Nu skulle spelreglerna vara till deras förtjänst, debattklimatet bli alltmer hårdare och hatet hade fått dess yttersta konsekvenser.

Nu snart tre år senare så har några av mina farhågor besannats. Debattklimatet har förändrats. Men inte på det sättet som främlingsfientliga menar att det har. Trots att vi idag diskuterar mer om integration, invandring, burka, halalmat och allt där emellan så finns det fortfarande en del som är snabba med att ropa att “en i detta pk-land inte kan yttra sig, för då är man rasist”.

Resonemanget “en får inte säga något” når orimlighetens högsta nivå när personen i fråga missat hela poängen med yttrandefriheten. En FÅR säga i princip vad hen vill och jag FÅR hävda att personen är en inskränkt idiot som förhärligar ett annat sekel. Det är inte ett demokratiskt problem, som Dabrowski och Josefsson hävdar, det ÄR demokrati. Det är hela grejen med vad demokrati och yttrandefrihet innebär.

Och självklart ska en inte bli tilldelad falska politiska etiketter. Att motsätta sig feminism gör en inte till en kvinnoförtryckare (möjligtvis okunnig) på samma sätt som alla som diskuterar invandring inte är rasister. Men att skapa en falsk verklighet där alla som gör det lever med åsiktsförföljelse är direkt fel. Så ser helt enkelt inte verkligheten ut.

Jag börjar bli hjärtligt trött på debatter om debatten som var om debatten. Och de som påstår att åsikter inte får yttras utan att någon pk-elit jagar en. Dessa diskussioner tar bort fokus från det viktiga: rasismen. Och hur vi ska få bort den. Vi borde diskutera hur vi med utländska namn ska få ha samma möjligheter att få komma in i arbetsmarknaden som de med svenska och hur människor ska få åka tunnelbanan utan att dagligen misstänkliggöras som potentiella brottslingar.

Så påstå inte att vi inte diskuterar invandring, det gör vi. På sociala medier, kafferaster, riksdagar och parlament. Det vi däremot diskuterar för lite är rasismen. Fast det får man väl inte säga i det här jävla landet, för då är man väl antagligen politiskt korrekt.