Att vara evigt tacksam.

Jag har under den senaste tiden blivit alltmer övertygad om att främlingsfientligheten får ett starkare fotfäste i vårt samhälle. Rasistiska strukturer ifrågasätts, det dyker upp motioner om förvaringscentren och det pratas om hur man ska “våga ta debatten”. Debatter som många gånger inte ens ska röras med tång.

Främlingsfientligheten påverkar mig. Och det påverkar mitt samhälle. Men det värsta av allt är att jag många gånger fått höra att jag, på grund av mitt ursprung, inte är berättigad att framföra en kritik. Av den enda anledningen att jag ska vara tacksam.

Tacksam gentemot samhället som tar hand om mig, tacksam gentemot någon etnisk svensk främling, tacksam gentemot livet, Sverige, vården. Allt.

För när man lever i gränslandet mellan somaliskt och vad som anses vara svenskt, så lever man där med extra skyldigheter. Tacksamhetsskulden är något mina föräldrar fick när de satte sin fot på svensk mark, men det är även något jag fick ärva. Man kan säga att det var samhällets födelsedagspresent till mig.

Och självklart ska man vara tacksam. Det tycker jag att vi alla ska vara. Svenskfödda ska vara tacksamma för att de slapp fly från misär, fattigdom och krig. Utlandsfödda ska vara tacksamma för att de lyckades få en ärlig chans att få sig en framtid. Men tacksamhetsskulden ska inte vara orättvist fördelad. Och mitt efternamn ska inte signalera att jag förväntas vara det.

Så, jag tänker därmed ställa frågan “hur mycket tacksamhetsskuld tål Sverige”. Hur länge ska det göras skillnad på svenskar och svenskar? Hur länge ska en invandrare behöva vandra för att någonsin komma in?


Leave a Reply