May 26 2013

Fördomarna som skapar en identitetssplittring

Jag minns min första skoldag i ettan (lågstadiet). Jag hade precis flyttat in i ett nytt område, ny stad och skulle nu börja på en helt ny skola. På rasten springer två jämnåriga killar fram till mig, står och stirrar ett tag och sedan skriker den ena “neger!” och springer iväg. Jag står kvar, inte helt chockad över det de sagt (det var trots allt ett ord jag hört alltför ofta) men då jag lärt mig att det första man ska göra är att hämta läraren, så gjorde jag det.

Läraren, som förövrigt verkade helt obeskymrad över det jag just berättat, lutar sig ned och säger “Barnen är bara nyfikna över din hudfärg, spring iväg nu och lek med de andra”. Och det var allt. Hon förklarade aldrig, som en lärare och vuxen, att det är ett ord man inte bör använda, vilket i sin tur ledde till att barnen aldrig förstod att det var fel. Och aldrig förstod varför jag blev frustrerad när de varje rast sprang fram och sa samma sak.

Det läraren menade var att jag, som den enda svarta i skolan, skulle få finna mig i att kallas för diverse saker, för faktum var att jag var “annorlunda” och barnen hade rätt att vara “nyfikna”. Jag skulle helt enkelt anpassa mig till andras världsbild.

Som liten skulle det aldrig falla mig in att kalla mig själv för en somalier. Jag har aldrig varit där, är usel på språket och förutom det faktum att jag har en härlig stor släkt därifrån så är det ingenting annat som ger mig en känsla av att jag passar in där. Jag är svensk, det råder det ingen tvekan om. Men när jag blev äldre så insåg jag att oavsett vad jag väljer att kalla mig, så kommer det alltid att finnas de som skiter fullständigt i det. Som ser mig som en invandrare, trots att jag aldrig vandrat in. Och även om jag nu hade gjort det, skulle de inte kunna bry sig mindre om vad som står i mitt pass.

Idag förstår jag det jag inte förstod som en bitter tonåring. Rasism och fördomar styr inte över min identitet. Men jag finner det ändå rätt märkligt när det finns de som påpekar att det finns ungdomar som inte känner sig som svenskar, utan att riktigt förstå varför det möjligtvis kan vara så. Det beror inte på, som en del menar, att det finns en “integrationspolitik” som gått snett, eller att det finns ungdomar som inte kan hantera att man pratar ett språk hemma och ett i skolan. Utan det beror på samhället och dess syn på vem som är svensk, och vad som gör en till en.

För om det inte fanns en lärare som gjorde det klart för mig att jag var annorlunda, så skulle jag inte heller känt mig som det. Om det inte fanns människor som kräver att jag ska anpassa mig, bocka och buga, aldrig väsnas och ständigt vara tacksam, så skulle jag inte heller aldrig som liten känt mig exkluderad. Den självbild vi skapar är en produkt av andras syn på en. Och att vi lever i ett samhälle där en persons nationalitet är synonymt med en persons etnicitet är vad som får människor att aldrig känna att de passar in.

Eller som Sakine Madon skrev på Expressen igår “sist men inte minst en uppmaning till alla föräldrar: Ta ansvar för era barn. Många av er har fattat beslutet att komma till Sverige och får anpassa er till den nya tillvaron”

Invandrare och barn till invandrare kommer aldrig känna sig hemma i ett land som inte inkluderar dem. Som likt Sakine menar att de ska anpassa sig och inte kräva för mycket. De har trots allt flytt från länder som är värre än Sverige, hur har de mage nog att klaga? Och att det finns de som menar att barn till invandrare som kastar sten, är betydligt mycket värre än svensksvenskar som gör det, då de sistnämnda inte har en skyldighet att visa tacksamhet, är kort sagt, anmärkningsvärt.

Dessa tankegångar kan vara destruktiva. I synnerhet för unga människor. Det skapar ett utanförskap, en frustration och en känsla av att vara identitetslös. Och problemet ligger inte i något så obetydligt som nationalitet, utan problemet ligger i att man inte inkluderas i kollketivet. Att vi ska kunna vara mer än bara lika inför lagen. Och att vem och vad jag är inte styrs av vilken hudfärg jag föddes med.


May 22 2013

Orternas framtid är för viktiga

Idag publicerade SVD en debattartikel av Jimmie Åkesson och Richard Jomshof. Deras svar på hur man ska lösa problemen i förorter var att: “kraftigt öka antalet poliser och på sikt minska invandringen”.

Med andra ord är upploppen ett invandrarproblem, om man nu ska tro på Sverigedemokraternas verklighetsfrämmande politik. Men deras syn är inte något som egentligen borde vara anmärkningsvärt. Man har, så länge jag kan minnas, diskuterat problemen i förorter som ett invandrarproblem, istället för vad det faktiskt är, en klassfråga. När man bad Beatrice Ask kommentera händelserna i Husby hänvisade hon först till Erik Ullenhag. Varför hon valde att göra problemen i förorterna till en integrationsfråga kan bara hon svara på, men det är minst sagt förbryllande.

Att ingen av dessa människor stannar upp en stund, funderar, lägger fördomarna åt sidan och ställer sig själva frågan, varför? Hur kommer det sig att ett litet gäng ungdomar inte bryr sig om de åker fast? Hur kommer det sig att det finns de som är så förbannade och uppgivna att de förstör oskyldiga människors egendomar?

Vi kan välja att lyssna, självklart fördöma våldet, men vara villiga att se en lösning. Eller så kan vi låta människor som skrivier tweets som dessa få infektera debatten.

kenteke

Högerextrema hata förorten innan den ens brann. Och nu står de gladeligen vid sidan och häller bensin på elden, i hopp om att den aldrig slocknar. Sverigedemokrater menar att genom en röst på dem så löser man problemet. Hur det ska gå till förmodar jag inte är lika genomtänkt. Man kan diskutera det intressanta med järnrörsriddare som diskuterar kriminalitet, men en sak är säker. Förorternas framtid är alltför viktiga för att förstöras av sidospår som rasistiskt dravel.

Rasism och xenofobi har påverkat viktiga debatter, och det är ett problem. När Avpixlat hängde ut en upprörd 16-årig Husbybo, vilket reslutera sig i att hon stängde ner sitt twitterkonto, är ett problem. När högerextrema ställer upp i ryska kanalen RT och visar sin bild av vad som sker i Husby så är det ett problem. När Åkesson och hans följeslagare menar att upploppen aldrig skulle skett om antalet invandrare i Sverige minskade, är ett problem.

Och priviligerade liberala debattörer som säger att “tacksamhet vore på sin plats” är ett jävla problem.

För när det gäller förortsbor så handlar det inte länge om Sverige. Förortsbor ses inte som svenskar. Och även om det handlar om människor som mig, födda eller uppvuxna i Sverige, så är deras problem inte Sveriges problem. Deras frustration och missnöje hamnar i bakgrunden av den tacksamhetsskuld folk förväntar sig att de ska ha, och vilken hud och hårfärg förortsbor har. Eller som sekreteraren för SD i Halmstad uttryckte sig på min twitter “bilbränder är importerade”.

Min familj i Rinkeby är viktig. Mina vänner i Tensta är viktiga. Förorten är viktig. Det som är oviktigt är vad bittra xenofober tycker, men vi ska aldrig låta det sistnämnda få infektera debatten.


May 20 2013

Gräver man djupare så når man en lösning

Situationen i Husby igår visade de yttersta konsekvenserna utav en situation som pågått allt för länge. Bilar brann, egendomar förstördes och mitt i allt så rapporterades det om polisbrutalitet. 20 min efter att situationen uppmärksammats så fanns det de som snabbt tog ställningstaganden. Rasister och xenofober som hävdade att detta var typiskt för en invandrartät förort, eftersom att  invandrare självklart har något i generna som gör så att de känner för att bränna bilar (what the fuck). Och andra som var snabba med att hävda att hela poliskåren hänsynslöst var ute efter att förgöra en hel stadsdel.

Något som är viktigt att understryka är att polisbrutalitet existerar och är verklig. Något som jag själv vittnat. Det finns något maktlöst med att se politiker, poliser och andra som det är meningen att samhället ska kunna lita på, missbruka den tillit som andra har till dem. Vi förväntar oss att de som sitter i makten ska göra jobbet som de utsetts till att göra. Och självklart finns det många som gör jobbet väldigt bra. Och de som har yttrat sig rasistiskt, använt sig utav våld, måste, utan tvekan, ta konsekvenserna. Det är även viktigt att understryka att det aldrig, under några omständigheter, går att ursäkta att någon förstör en annan persons egendom, punkt. En ska veta bättre än att låta oskyldiga, vardagliga, människor ta smällen.

Men istället för att de som kan påverka Husby och andra förorter till det bättre, ska drunka i papper som beskriver ett upplopp, så är det viktigare att se helheten. Detta är ett område som genomlevt stora nedskärningar. De senaste åren har skolan, vården och omsorgen försämrats. Försäkringskassan, posten och andra saker som vi som medborgare behöver nära till hands för att klara av vardagen har antingen flyttats eller tagits bort. Detta är något som av närboenden beskrivs som ett “socialt förtryck” och Husbybor som protesterat mot utförsäljningar och nedskärningar (bl.a genom demonstrationer, namninsamlingar m.m.) har lämnats besvikna när besluten blivit slutgiltiga. Löften om upprustningar har bytits och många husbybor känner en uppgivenhet. Rättfärdigar detta ett utlopp? Absolut inte, våld löser ingenting. Men det kan vara en av flera anledningar till att ett utlopp har skett.

Det blir så jävigt när en ska fastna i att ursäkta folks agerande. Om en polis uttryckt sig rasistiskt så ska hen få ta konsekvenserna. Om en person förstört en annans egendom så ska hen ta konsekvenserna. Svårare än så är det inte. Men om man i all ärlighet menar att man inte vill se fler utlopp, så ska man även vara redo att försöka förstå varför detta skett. Problematiken är djupare än så, och det är viktigt att se det.

Alla har sitt ansvar i detta. Det är inte dags att bara reagera, utan även agera. Varje medborgare i det här landet kan bidra med något för att nå en lösning. Om inte så kommer vi snart få läsa om ytterligare ett utlopp i någon förort.


May 15 2013

Du får säga vad du vill, ingen hindrar dig.

När Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen så var jag en arg och bitter nyfylld 18-åring som såg ett mörkt Sverige. Nu skulle spelreglerna vara till deras förtjänst, debattklimatet bli alltmer hårdare och hatet hade fått dess yttersta konsekvenser.

Nu snart tre år senare så har några av mina farhågor besannats. Debattklimatet har förändrats. Men inte på det sättet som främlingsfientliga menar att det har. Trots att vi idag diskuterar mer om integration, invandring, burka, halalmat och allt där emellan så finns det fortfarande en del som är snabba med att ropa att “en i detta pk-land inte kan yttra sig, för då är man rasist”.

Resonemanget “en får inte säga något” når orimlighetens högsta nivå när personen i fråga missat hela poängen med yttrandefriheten. En FÅR säga i princip vad hen vill och jag FÅR hävda att personen är en inskränkt idiot som förhärligar ett annat sekel. Det är inte ett demokratiskt problem, som Dabrowski och Josefsson hävdar, det ÄR demokrati. Det är hela grejen med vad demokrati och yttrandefrihet innebär.

Och självklart ska en inte bli tilldelad falska politiska etiketter. Att motsätta sig feminism gör en inte till en kvinnoförtryckare (möjligtvis okunnig) på samma sätt som alla som diskuterar invandring inte är rasister. Men att skapa en falsk verklighet där alla som gör det lever med åsiktsförföljelse är direkt fel. Så ser helt enkelt inte verkligheten ut.

Jag börjar bli hjärtligt trött på debatter om debatten som var om debatten. Och de som påstår att åsikter inte får yttras utan att någon pk-elit jagar en. Dessa diskussioner tar bort fokus från det viktiga: rasismen. Och hur vi ska få bort den. Vi borde diskutera hur vi med utländska namn ska få ha samma möjligheter att få komma in i arbetsmarknaden som de med svenska och hur människor ska få åka tunnelbanan utan att dagligen misstänkliggöras som potentiella brottslingar.

Så påstå inte att vi inte diskuterar invandring, det gör vi. På sociala medier, kafferaster, riksdagar och parlament. Det vi däremot diskuterar för lite är rasismen. Fast det får man väl inte säga i det här jävla landet, för då är man väl antagligen politiskt korrekt.


May 10 2013

Rasister kommer i alla färger.

För några dagar sedan uppmärksammades en text på tro och solidaritets sida där skribenten redogör för läsarna att islamofoben och antisemiten är en etniskt svensk kristen. Jag fann den biten av texten förkastlig och allmänt förvirrande. Omöjligt att en normalt funtad människa resonerar så, tänkte jag. Men det är inte första gången jag sett att människor gärna tilldelar åsikter efter vilket ursprung någon har.

Rasism och xenofobi har alltid varit närvarande i mitt liv. Som  svart, muslim och kvinna så har jag haft min beskurna del av diskriminering, xenofobi och rasism. För mig har det aldrig spelat någon roll om personens modersmål är svenska eller inte. Men de har alla haft något gemensamt, hatet. Det har förenat dem. Inte hudfärg, etnicitet eller ursprung.

Att tilldela andra etiketter och åsikter utifrån vilket ursprung de har, eller vilken religion de har, är precis det som främlingsfientliga och rasister sysslar med. Och det som vi ska bekämpa. Och aldrig, någonsin, vara en del av.

För mig är antirasism synonymt med kampen för mänskliga rättigheter. Detta gäller kampen för att man ska kunna se ut hur man vill, älska vem man vill och tro på vilken religion man vill. Det är viktigt att en gör sig kvitt med bilden av hur en rasist ser ut eller vart hen möjligtvis kan komma ifrån. Vi kan inte i all evighet tänka i samma banor.

När skribenten fick frågan om varför hen väljer att formulera sig så, svarar hen “gruppen vi granskat är ju i majoritet i landet och det är deras syn på muslimer och judar vi vill diskutera och komma fram till hur vi ska motverka det. Den diskussionen som har förts i media om det svenska ansvaret är det vi vill diskutera”. Den här förklaringen fann jag nästan mer stötande en texten. Vilken diskussion är egentligen skribenten ute efter?

Det som oroar mig mest är att rasism alltid handlat om att man dömer en hel grupp utifrån vilken färg de har på huden eller vart de kommer ifrån. Att skribenten vill göra likadant, visar att en del människor helt saknar verklighetsförankring.
Det är även ett slag under bältet för oss som upplever antisemitism och islamofobi från människor som inte är “etniskt svenska kristna”. Är vår verklighet en inbillning?

Under antirasismens fana så får det inte finnas plats för diskriminering och misstänkliggörande. Punkt.


May 2 2013

Sverigedemokratisk dubbelmoral

Att rasism ofta är synonymt med kvinnohat och antifeminism är ingenting nytt. Anledningen till det är väldigt enkel. Tror du på att skillnader mellan människor ska baseras efter vilken färg de har, vad de tror på eller vem de älskar. Då är det lika självklart att man även tror att skillnader finns efter vilket biologiskt kön vi har.

Förlegade och hatiska åsikter är alltid av samma karaktär. Oavsett vem man väljer att rikta sitt hat mot.

När jag för några dagar sedan, efter en lång dag, bänka mig framför soffan för att njuta av en pluggfri kväll så fann jag mig själv kolla på något minst sagt, otroligt. Där stod Jimmie Åkesson och pratade om jämställdhet. Till en början trodde jag att det var min sömnbrist som lurade mig, men tyvärr.
Som jag anade var Åkessons syn på feminism och kvinnor förlegad. Den jämställdhetspolitik som han valde att framföra var som direkt ur en historiebok. Det generationerna innan oss kämpade mot vill nu Åkesson införa.

Skämskudden kom fram väldigt snabbt. År 2013 står en partiledare från riksdagen och tar sig friheten att vilja bestämma över kvinnors kroppar, vilja införa sambeskattning och bagatelliserar ojämställda löner genom att förklara hur kvinnor och män hamnar i olika situationer för att de gör olika val. Feminister, menar Åkesson, vill styra över människors vardag. Ironin i det behöver jag nästan inte ens förklara. Om någon har fastnat i könsnormer från 50-talet, så är det snarare den personen som styr över andras vardag.

Samma människor som skriker över muslimers kvinnosyn ser feminister som en samhällsfara. Hur går det ihop?
Eller är det så att ruttna kvinnosyner är mer problematiska om man är av ett annat ursprung?

Sverigedemokraterna romantiserar föråldriga värderingar. Men än värre, de påstår att det är invandrare som har det. Absurt.

Så, SD. Jag citerar Bob Marley och säger “before you point fingers, make sure your hands are clean”.