Bilan Osman

Kunde inte låta bli att skriva om Erik Almqvist. Den här killen har gjort politik av att minska invandring. Han och hans partikamrater är de mest osympatiska människorna som jag någonsin hört om. De finns inget värre med rasister som försöker göra deras ideologi till politik och därmed förstöra förutsättningarna för alla människor som inte bara försöker lyckas i Sverige men även försöka hindra folk från att få komma hit.

Men att han för det första leker Tony montana med järnrör på stan, tillsammans med en person som känner ett så grovt självförakt för sin inte bara invandrarursprung men även judiska påbrå. Så bestämmer sig Almqvist för att packa väskan och fly till ungern. Är inte det ironi på en helt annan nivå?

Han vill bromsa invandring, han ser inte grejen med att folk vill starta om sitt liv i ett annat land och sedan flyr han till ungern. Motsägelsefullt much?

Var bara tvungen att kommentera hans liv, så jävla underhållande. Fick mig ett gott skratt. Ska ta och lägga mig, känner att mitt liv blir lite sorligt när jag sitter och skriver om SD halv fyra på natten.

Peace!

Med tanke på den nya kampanjen som Sveriges Radio Metropol har startat som heter hur känns det, så tänkte jag skriva om just det ämnet. Hur känns det går ut på att olika kända svenskar ska få berätta om stunder de har känt på vardaglig rasism och hur det påverkat dem.

Först och främst är jag glad över den insats som Metropol har gjort och jag anser att debatten om vardaglig rasism är den viktigaste vi borde ha idag. När jag var liten så hade jag aldrig den känslan av att man var annorlunda som man på något sätt har lyckats bygga upp under årens lopp. Jag var precis som alla andra och det är förmodligen för att jag har två fantastiska föräldrar som uppfostra mig till att tro att jag var precis som alla andra. Det tankesättet bär jag med mig även idag. Jag vet att jag är kapabel till att göra allt en “etnisk svensk” kan göra. Men jag är dock inte lika naiv som jag var när jag var yngre, trots att jag är född här så vet jag att jag har en annan hudfärg och ett annat ursprung.

Jag har träffat många som anser att deras identitet blir splittrad. Att de alltid kommer vara en invandrare i Sverige och en Svensk i deras föräldrars elr deras hemland. Personligen så anser jag att alla har varsin plats i samhället och att etnisk identitet oftast inte behöver vara ens nationella identitet.

Antingen så har rasismen blivit mer påtaglig på sistonde eller så är det jag som börjat lägga märke till mer. Och saker som iq-befriade Ekeroth och Almqvist med deras järnrör tar bort fokus från den riktiga diskussionen som finns, den vardagliga rasismen. Jag säger som Martin Luther King, Jr ” Unjustice anywhere is a threat to justice everywhere”. Den vardagliga rasismen är ett hot för alla oavsett hudfärg eller etnicitet.

Vid ett tal på mitten av 60-talet så sa Olof Palme “”Jämlikheten är en utopi som ännu är långt ifrån förverkligad i det svenska samhälle där så mycket av gamla klassfördomar och reella klasskillnader lever kvar.” Det var Palmes bild av Sverige då, ett Sverige som hade nästan inga invandrare. Det visar att människor vill göra skillnader mellan sig och andra och en form av rasism skulle finnas i Sverige även om invandrare aldrig kom. Såg på ett program då en man sa till en kvinna “Men du, Gud skapade raser, varför ska vi blunda för det och låtsas som att vi alla är lika” . Hennes svar var det bästa jag hört på länge, hon sa ” Gud skapade en ras, den mänskliga rasen. Människan skapade rasismen”. Det är precis så det är.

Som sosse så måste jag avsluta mitt inlägg med ett annat Palme citat och den lyder “Folkens längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra.”

Jag tror på en värld fri från rasism. Men då måste alla dra sitt strå till stacken och förverkliga den drömmen tillsammans. Nu blev inlägget lite långt, så ska bort från bloggen och plugga.

Fred!

Jag skulle lägga mig men kom att tänka på en diskussion jag hade tidigare idag. Nu när julen nästan är här så är religionens påverkan på svenska skolor nästan oundviklig. Jag vet själv att när jag var liten så var julavslutningen i kyrkan nästan ett måste, vilket går att diskutera då vi bor i ett sekulärt samhälle och inte har Göran Hägglund som statsminister. Tycker även det är intressant hur kristendomen får en så betydligt stor del i skolans religionsundervisning. Men andra religioner får inte lika mycket plats.

Sådana här saker är självklara men ska det vara självklart? Jag är själv född här och hade inget emot att gå till kyrkan när jag var liten, trots att jag är muslim. Kyrkan kan vara mysig och de flesta präster jag träffat på är väldigt trevliga. Men det blir på något sätt så falskt när man ger kristendomen så stor frihet och de andra religioner inte lika mycket. Man kan säga att Sverige är byggt på kristna värderingar och att kristendomen spelar en stor roll i Sverige och det är lugnt med mig. Men säg då inte att Sverige är sekulärt , för det är det inte.

Anledningen till att jag tycker att det är viktigt att diskutera frågan om religionens påverkan i skolan är därför att jag ställer mig alltid emot dubbelmoral. Jag minns vilket hets det blev när ett förslag kom upp om att man kanske skulle låta en moské få ha böneutrop en gg i veckan. Många ansåg att de ville slippa bli påverkade av religiösa budskap, vilket är ett förståeligt argument även om jag inte förstår hur ett böneutrop skulle få någon att översköljas av känslan att vilja ge trosbekännelsen, men jag kan förstå deras resonemang och man måste försöka sätta sig i andras situation. Men blir det inte dubbelmoral om man sedan skickar sina barn till kyrkan? Eller köper en luciaklänning till sin dotter för att hon lyckades bli skolans Lucia?

Antingen så är Sverige sekulärt eller så får ALLA religioner ha sin plats i Sverige. Och missförstå mig inte det är inte kristendomen jag klandrar eller hackar på utan jag är trött på den dubbelmoral som finns i Sverige.

Det var allt jag hade att säga och nu går jag och lägger mig, ska till Motalas kommunfullmäktiges möte imorgon.

FRED!