Hej,
Noterat att somliga hittat till denna gamla blogg. Började skriva den som tonåring och har både ändrats, utvecklats och stagnerat sedan dess.
Men – för er som ändock hittat hit; välkomna till mitt förflutna. På gott och ont 
En moské på Södermalm är nedklottrad av hakkors och någon månad innan det attackerades antirasister av högerextrema i Kärrtorp. Så började mitt 2014. Och vilket hektiskt år det har varit. Förmodligen ett år som kommer, både på gott och ont, etsa sig fast i minnet.
Jag kommer att minnas hur mitt år började. Men även allt som hann hända innan året tog slut. Två valrörelser och ett eventuellt tredje. Demonstrationer, manifestationer, glädje och sömnlösa kvällar. Flyttkaos och ett nytt syskon att indoktrinera. Jag har fått lära känna vänner för livet, och avslutat relationer. Men den mest bestående känslan har varit min ilska.
Jag har nog aldrig varit så arg och frustrerad som jag varit det här året. I år var inte året jag hade mitt antirasistiska uppvaknande, antirasismen genomsyrade hela min barndom. Från den dag jag först kom hem och berättade om ett rasistiskt glåpord jag hört på skolgården har vi haft långa middagssamtal om människohat. Kanske är det just det som slagit mig i år. Att när jag för 13 år sedan såg den utsatthet som drabbade människor i min omgivning som en följd av elfte september-attacken har ingenting ändrats. Bara de senaste fyra åren har muslimhatet ökat med 69%. Moskéer bränns, och alltfler börjar köpa den antimuslimska retoriken som avhumaniserar människor som praktiserar min religion. Alltfler köper den antimuslimska miljöns idéer om att Islam inte är en religion, utan en våldsam ideologi. Även människor jag växt upp med skriver idag statusar om blodtörstiga muslimer.
Kanske var det här året som jag tillslut fick nog. Jag fick nog av eviga diskussioner om hur man ska få bukt med rasismen, utan praktiska lösningar. Jag fick nog av människor som förminskar teorier och röster som tidigare osynliggjorts. Som pekar ut antirasister som tillför nya perspektiv till debatten, som anledningen till en splittrad antirasistisk rörelse. Som att allt hänger på att antirasister alltid ska vara enade, krama om varandra och stå i en sal någonstans i Rinkeby och sjunga we shall overcome. Människor som likt Rodney Kings uppmaning efter upploppen i LA, med darriga röster frågar varför vi alla inte kan enas, eller drömmer sig nostalgiskt tillbaks till en tid då antirasism inte behövde vara så svettigt, och internkritik inte var så påtagligt.
Jag fick nog av politiker som alltid upprepar utslitna mantran som alla människor är lika mycket värda men när det kommer till kritan inte gör ett jävla skit. Och nej, tomma löften var inte heller nytt för mig, men jag antar att mitt tålamod tagit slut. Jag orkar inte längre vänta på nya reformer eller andra politiska lösningar. Jag vill ha förändring nu.
Jag blev trött på vad många anser att antirasism handlar om. Att du gjort din samhällsinsats genom att ha gått på den årliga demonstrationen mot rasism, skrikit antirasistiska slagord och sedan åkt hem och laddat upp inför nästa år – som den kämpe du är. Och för att vara tydlig: nej, jag utgår inte ifrån att alla har tid, eller möjlighet att göra fler saker än så, men inte fan förtjänar du en klapp på axeln för att du skrivit en facebook-status om den gången du gav en hemlös eu-migrant ett leende och hen log tacksamt tillbaks.
Och ja, jag har även fått nog av dem som kräver tacksamhet av fattiga människor. Om det är några som ska vara tacksamma så är det vi som har privilegiet att inte sova ute i snön.
Det här året kunde vi bevittna hur det rasistiska partiet som för några år sedan beskrev muslimer som det största utländska hotet sedan andra världskriget blev det tredje största partiet. Och det var inte alls långt efter valet som Björn Söder som numer är vår andra vicetalman hade ett utspel om att judar, samer, kurder och araber inte är svenskar. Eller kanske inte ett utspel, då han i princip återberättade det som redan står i partiets partiprogram. Och samtidigt finns det politiker från övriga partier som är beredda att gå rasismen till mötes, eller som de själva uttrycker det “ta människors oro på allvar”. Och det lär utan tvekan bli en av antirasismens största utmaningar under 2015, att uppmärksamma varje parti och varje politiker som vill göra upp med ett rasistiskt parti. Och se till att vi inte hamnar i samma situation som våra grannländer.
För att inte tala om nazisterna som haft den största mobiliseringen sedan andra världskriget, och delar av den som just nu befinner sig i en nostalgi-trip till 90-talet. Och i Ludvika kommun där Svenska motståndsrörelsen för två år sedan misshandlat en vänsterpolitiker, har nu den tidigare utomparlamentariska gruppen som länge drömt om en revolution bildat parti och kuppat sig in i samma kommun.
Det är minst sagt en oroande tid Sverige befinner sig i.
Men för att vara lite optimistisk så har 2014 även fört med sig mycket gott. Den antirasistiska rörelsen Tillsammanskapet som lanserades i mars har nu 40 olika grupper runt om i landet som jobbar för att deras lokalsamhällen ska vara fria från rasism. Det är en rörelse som inte väntar på att någonting ska ske för att reagera, utan finns där året runt för att kräva ett samhälle där alla ska få leva på lika villkor. Och det är någonting vi kommer att behöva nu när moskéattacker i snitt sker varje månad.
Med det sagt önskar jag er alla ett gott nytt år.
Nu står vi här igen. Ännu en gång har media valt att publicera och sprida antimuslimska konspirationsteorier. Den här gången i form av Expressen som i veckan publicerade en gammal, och om en ska tro dem “hemligt” dokument som visar hur socialdemokraterna nu infiltreras av muslimer och hur (islamofoben) Carina Hägg kanske hade rätt när hon hävdade att islamister petade henne från riksdagslistan. Ett dokument som skrevs 1999 och är öppet för allmänheten att läsa. Tro och Solidaritet skrev redan förra året om detta på sin blogg där de bland annat förklarar att förbundets syfte var att” inkludera minoritetsgrupper med socialdemokratiska värderingar i det politiska arbetet”. Läs hela inlägget här.
Och återigen finner jag mig vara så jävla trött på muslimhatet.
Bara det gångna året har antimuslimska konspirationsteorier och begrepp hittat sin väg in i landets största redaktioner. Jag tänker på Aftonbladets Monika Gunne som under drevet mot Omar Mustafa skrev en krönika där hon menar att Omar har misslyckats som ordförande för islamiska förbundet då han inte lyckats förbättra situationen för kvinnor och män som lever med hedersrelaterat förtryck. Visserligen tog Aftonbladet sitt ansvar och senare tog bort krönikan, men jag fann det fortfarande anmärkningsvärt att en krönikör för Sveriges största tidning genomsyras av antimuslimismen till den grad att hon skyller hedersrelaterat våld på Islamiska förbundets ordförande, samt menar att Islam är synonymt med hedersvåld.
När SVT skulle rapportera om islamister, valde de att under en nyhetssändningen skriva rubriken “islamiseringen av Afrika”. Ett begrepp som inte enbart myntades av den så kallade counterjihad-rörelsen, men även används frekvent av just muslimhatare. Ett begrepp som man kan se florera runt på sajter som Avpixlat, Fria tider och Exponerat.
Och det finns många fler exemplen.
Detta oroar mig något enormt. Muslimer har varit svartmålade i media under en lång tid, men det börjar bli alltmer synligt hur lätt det är för antimuslimska idéer att hitta sin väg in i landets största redaktioner.
Samtidigt är muslimer extremt underrepresenterade i media och dess redaktioner. Hur långt tid kommer det ta innan vi kan slå på Tvn för att se kvällsnyheterna och en beslöjad kvinna sitter där som nyhetsankare? Hur långt tid kommer det att ta innan vi kan se ledarsidor och redaktioner som inte enbart består av vita?
Förra veckan samlades 17000 människor i Paris och marscherade i takt till slagorden “Judar, ut ur Frankrike!”. Förra året uppmärksammades polisens registeter där de kartlagt tusentals romer. Dagligen påverkas minoritetsgrupper av den strukturella och institutionaliserade rasismen. Det är det Sverige och Europa vi lever i idag. Det enda vi kan hoppas på är att vår media, det som brukar kallas för Sveriges tredje största statsmakt inte förgiftas av dessa tankegångar.
Det har gått över en vecka sedan händelsen i Kärrtorp, då nazister attackerade antirasister under en demonstration. Det har gått över en vecka sedan jag sent en söndagskväll somnade med en klump i magen, och en känsla av hopplöshet.
Men något hände under veckan. Istället för att låta sig slås ner av människofientliga värderingar, så valde antirasister att organisera sig och innan vi visste ordet av det så hade 15 städer anordnat demonstrationer, manifestationer och fackeltåg. I Göteborg samlades 3000 personer. I Umeå deltog 1500 i ett fackeltåg och i Östersund ekade ljudet av 1000 antirasister när de tillsammans skrek “inga rasister på våra gator!”.
2013 kom att bli året då Reva, romregistret och rasistiska nidbilder skakat om den svenska debatten. Det har varit ett år då nazister blivit alltmer organiserade och sverigedemokraterna vuxit sig till att bli ett av Sveriges största partier. Men trots att det senaste året efterlämnat en lite bitter eftersmak, så fick jag, efter att ha sett hur 16000 människor samlades i Kärrtorp, hoppet tillbaka. Och helt plötsligt kändes det som att vi, utan tvekan, kan klara av 2014 och dess supervalår.
Och trots ledarsidor som lyckats bli en fristad för idioti, och löst folk som vill stoltsera med deras bekväma tyckande, så känner jag mig mer hoppfull än någonsin. Kanske beror det på det faktum att så många lämnade julklappsköpandet för att stå i kylan och visa sin avsky gentemot rasismen och nazismen. Kanske beror det på att antirasister som må ha olika synsätt på vilken metod som fungerar bäst, men i slutändan har ett och samma mål, stod sida vid sida – starkare än någonsin. Kanske beror det på att så många som 16000 personer (t.o.m fler) kom till Kärrtorp, trots att nazister gjort allt i sin makt för att förhindra det.
Eller kanske beror det på att jag för första gången på länge kände att det här ett land som mina småsyskon kan växa upp i.
Det har gått över en vecka sedan jag sent en söndagskväll somnade med en klump i magen och en känsla av hopplöshet. Ikväll somnar jag med ett leende på läpparna och en känsla av att vi är på god väg att krossa rasismen, en gång för alla.
Året är 2000. Jag har precis gått tillsammans med mina föräldrar i ett demonstrationståg, och nu har vi stannat upp för att lyssna på ett tal. Framför mig står en äldre dam som bär på ett plakat med texten “Stoppa rasismen!”. Jag växte upp i ett hem där frågor som rasism och mänskliga rättigheter ständigt diskuterades, och trots att jag bara var åtta år vid tidpunkten så förstod jag vikten av att antirasister måste samlas, och vara organiserade i den svåra kampen. Och det på grund av att mina föräldrar tidigt lärde oss att förstå det.
Tretton år senare arrangerar nätverket Linje 17 en manifestation i Kärrtorp, södra Stockholm. På plats finns föräldrar och deras barn. Pensionärer och ungdomar. Alla där för att visa att rasister inte hör hemma på deras gator. Mitt under ett tal stormar ett 40-tal nazister platsen. De attackerar människor, kastar stenar och glasflaskor.
Jag som inte var på plats och följde händelseförloppet hemifrån, påmindes återigen om vilket sorts samhälle vi lever i. Jag kände mig så arg. Arg över att fredliga demonstranter attackeras, arg över att rättsväsendet som ska skydda medborgarna misslyckats igen, och arg över att nazisterna fortfarande finns på våra gator.
Ilskan övergick sedan till besvikelse när jag såg att människor nu ägnade sig åt att skuldbelägga föräldrar som tagit dit sina barn.
Det var reaktioner som dessa som fick mig att tänka på den där regniga eftermiddagen för tretton år sedan. Det var inte första demonstrationen jag gått på, men det var första demonstrationen som jag minns. Och det var mina föräldrars beslut att ta mig dit som format den person jag är idag. En antirasist som vägrar se ett samhälle som genomsyras av människofientliga värderingar.
Jag har full förståelse för dom som väljer att inte ta med sina barn. Men det jag inte har någon förståelse för är de som kritiserar dem som gör det. Människor som kämpar för att nästkommande generationer inte gör samma misstag som dom innan.
Så, ett stort tack till mina föräldrar som lät mig få vara barnet i barnvagnen under alla demonstrationer.
Idag avslöjade DN att polisen har registrerat 4029 romer. En fjärdedel av de är bara barn. Barn som kartlagts av en enda anledning – de tillhör en folkgrupp som svartmålats alltför länge.
En del av mig vill säga att jag inte är chockad. Att dagens nyhet bara var något som man väntade på skulle avslöjas. Att det förmodligen någonstans finns ett register över muslimer, judar eller politiskt aktiva. Men att inte erkänna det stora i detta, är att reducera rasismens påverkan på samhället.
Hatfyllda demonstrationer, nazister i uniform som förstör deras hem utan att myndigheter ingriper, deporteringar och att ständigt utsättas för systematisk diskriminering är en verklighet för dom miljoner romer som bor i Europa. Demoniseringen av dessa människor har pågått alltför länge, och det finns förmodligen inte en enda antirasist som är chockad över att den existerar även i poliskåren.
Men att så många poliser haft tillgång till det här registret utan att slå en signal, säga ifrån och förstå innebörden av det vidriga i kartläggningen, är skrämmande. Det här är inte en enskild polis verk, det här är något som jag håller hela poliskåren ansvarig för.
Vi lever i ett land som ännu inte gjort upp med sin historia. Sveriges roll i slavhandeln och skapandet av rasbiologiska institut är bara några av de många saker som må tillhöra historien men påverkat nutiden. Samtidigt som rasprofiliering (REVA) har varit en stor del av människors vardag, och det nu blivit klargjort att de som ska skydda medborgarna, istället ägnat sig åt att skapa ett rasbiologiskt register, så finns det fortfarande dom som vägrar se hur illa ställt det är. Som hellre vill prata om hur “öppet och tolerant” Sverige är. Det är inte enbart beklagligt, men det är även att svika nästkommande generation som förmodligen kommer att ställa samma fråga som vi ställde när vi först fick höra om nazityskland – hur kunde detta ske?
Jag vill som sagt påstå att jag inte är chockad, men det är jag. För trots det att vi har grova problem med rasism så trodde jag ändå inte att den svenska polisen förde register efter etnisk tillhörighet. Känslan av att apartheid, förintelsen och folkmordet i Srebrenica var en evighet sen, finns inte längre där. Dagens Europa är sig fortfarande likt. Och här i Sverige så har vår trötta och passiva regering gett upp för länge sedan. Rätten att få behandlas precis som alla andra är tydligen för mycket begärt.
Så nu kvarstår frågan: Hur lång tid ska det ta innan regeringen på allvar erkänner den struktuella rasismen och tar ansvar för statens institutionaliserade?
För några kvällar sedan satt jag framför datorn och surfade runt lite på nätet när jag kom över ett klipp. Videon visade hur en man blivit avklädd, låg halvt livlös på en öppen gatan och blev nu torterad. En efter en kom människor fram, släpper stora stenblock på hans bröst och går därifrån till ljudet av jubel och applåder. Vad kunde mannen ha gjort för att förtjäna ett så grovt straff, tänkte jag. Senare fick jag veta vilket brott han sonat för. Han var somalier.
I följd av konflikterna i Somalia så valde många somalier att fly landet som på grund av oroligheterna skördat alltför många liv. För en del blev Sydafrika deras nya hem. Där skulle de bygga upp marknader, affärer och lyckas i livet. Många somalier gjorde just det. Men deras framgång skapade en stor hatvåg genom landet. Xenofobiska sydafrikaner menade nu att “de kom dit och tog deras jobb”. En retorik mina föräldrar fick ta del av när de först kom till Sverige.
Bara den här månaden så har tre somalier dödats, senast för några dagar sedan så blev Abdi Nasr Mahmoud stenad till döds i Port Elizabeth. Och innan dess har över 100 personer förlorat livet, men det kan röra sig om ännu fler.
Demonstrationer har hållits på olika platser runt om i världen. Man har riktat skarp kritik mot Sydafrikas regering, då de inte har gjort tillräckligt för att förhindra attackerna mot somalier. Makten i Somalia har varit dom som främst pressat Sydafrika och menat att alla människor ska få känna sig trygga i landet.
Det som slog mig när jag såg videon var att jag såg en man som blev dödad och brutalt torterad och misshandlad och inte en (!) endaste människa ingrep. Ingen sprang fram eller ropade efter hjälp. Ingen gjorde någonting. Bilar körde förbi hans livlösa kropp som om det bara hade varit en sten som låg där på vägen. Och alla som jublade över att en människa förlorat livet är minst sagt, skrämmande.
Men det fick mig även att fundera på hur det kom sig att detta inte fått större uppmärksamhet. Hur kunde det komma sig att trots det faktum att xenofobiska attacker skett och fortfarande sker och människor flytt sina hem på grund av rädsla, så har det varit rätt tyst om detta. Förutom ett fåtal medier som valt att uppmärksamma det.
Jag tror att det kan bero på att vi ser Afrika som en enhet. När jag hade historielektioner som liten så märkte jag senare hur en hel kontinents historia försummats och reducerats till att handla om enbart slaveri och fattigdom. Detta reducerar även bilden av afrikaner och skapar bilden av dem som ett enda stort folk, utan varken kultur-eller språkskillnader. Därför ser vi inte heller hur xenofobin kan få så förödande konsekvenser när den sker mellan afrikaner. Precis som ifall den hade skett i Europa. Och det är ett problem.
Den Sydafrikanska regeringen har genom en talesman fördömt våldet mot somalier och andra människor i Sydafrika. Men det krävs mer. Större insatser för att få ett stopp på detta. Och det krävs framförallt att detta uppmärksammas.
Idag publicerade SVD en debattartikel av Jimmie Åkesson och Richard Jomshof. Deras svar på hur man ska lösa problemen i förorter var att: “kraftigt öka antalet poliser och på sikt minska invandringen”.
Med andra ord är upploppen ett invandrarproblem, om man nu ska tro på Sverigedemokraternas verklighetsfrämmande politik. Men deras syn är inte något som egentligen borde vara anmärkningsvärt. Man har, så länge jag kan minnas, diskuterat problemen i förorter som ett invandrarproblem, istället för vad det faktiskt är, en klassfråga. När man bad Beatrice Ask kommentera händelserna i Husby hänvisade hon först till Erik Ullenhag. Varför hon valde att göra problemen i förorterna till en integrationsfråga kan bara hon svara på, men det är minst sagt förbryllande.
Att ingen av dessa människor stannar upp en stund, funderar, lägger fördomarna åt sidan och ställer sig själva frågan, varför? Hur kommer det sig att ett litet gäng ungdomar inte bryr sig om de åker fast? Hur kommer det sig att det finns de som är så förbannade och uppgivna att de förstör oskyldiga människors egendomar?
Vi kan välja att lyssna, självklart fördöma våldet, men vara villiga att se en lösning. Eller så kan vi låta människor som skrivier tweets som dessa få infektera debatten.
Högerextrema hata förorten innan den ens brann. Och nu står de gladeligen vid sidan och häller bensin på elden, i hopp om att den aldrig slocknar. Sverigedemokrater menar att genom en röst på dem så löser man problemet. Hur det ska gå till förmodar jag inte är lika genomtänkt. Man kan diskutera det intressanta med järnrörsriddare som diskuterar kriminalitet, men en sak är säker. Förorternas framtid är alltför viktiga för att förstöras av sidospår som rasistiskt dravel.
Rasism och xenofobi har påverkat viktiga debatter, och det är ett problem. När Avpixlat hängde ut en upprörd 16-årig Husbybo, vilket reslutera sig i att hon stängde ner sitt twitterkonto, är ett problem. När högerextrema ställer upp i ryska kanalen RT och visar sin bild av vad som sker i Husby så är det ett problem. När Åkesson och hans följeslagare menar att upploppen aldrig skulle skett om antalet invandrare i Sverige minskade, är ett problem.
Och priviligerade liberala debattörer som säger att “tacksamhet vore på sin plats” är ett jävla problem.
För när det gäller förortsbor så handlar det inte länge om Sverige. Förortsbor ses inte som svenskar. Och även om det handlar om människor som mig, födda eller uppvuxna i Sverige, så är deras problem inte Sveriges problem. Deras frustration och missnöje hamnar i bakgrunden av den tacksamhetsskuld folk förväntar sig att de ska ha, och vilken hud och hårfärg förortsbor har. Eller som sekreteraren för SD i Halmstad uttryckte sig på min twitter “bilbränder är importerade”.
Min familj i Rinkeby är viktig. Mina vänner i Tensta är viktiga. Förorten är viktig. Det som är oviktigt är vad bittra xenofober tycker, men vi ska aldrig låta det sistnämnda få infektera debatten.
Att rasism ofta är synonymt med kvinnohat och antifeminism är ingenting nytt. Anledningen till det är väldigt enkel. Tror du på att skillnader mellan människor ska baseras efter vilken färg de har, vad de tror på eller vem de älskar. Då är det lika självklart att man även tror att skillnader finns efter vilket biologiskt kön vi har.
Förlegade och hatiska åsikter är alltid av samma karaktär. Oavsett vem man väljer att rikta sitt hat mot.
När jag för några dagar sedan, efter en lång dag, bänka mig framför soffan för att njuta av en pluggfri kväll så fann jag mig själv kolla på något minst sagt, otroligt. Där stod Jimmie Åkesson och pratade om jämställdhet. Till en början trodde jag att det var min sömnbrist som lurade mig, men tyvärr.
Som jag anade var Åkessons syn på feminism och kvinnor förlegad. Den jämställdhetspolitik som han valde att framföra var som direkt ur en historiebok. Det generationerna innan oss kämpade mot vill nu Åkesson införa.
Skämskudden kom fram väldigt snabbt. År 2013 står en partiledare från riksdagen och tar sig friheten att vilja bestämma över kvinnors kroppar, vilja införa sambeskattning och bagatelliserar ojämställda löner genom att förklara hur kvinnor och män hamnar i olika situationer för att de gör olika val. Feminister, menar Åkesson, vill styra över människors vardag. Ironin i det behöver jag nästan inte ens förklara. Om någon har fastnat i könsnormer från 50-talet, så är det snarare den personen som styr över andras vardag.
Samma människor som skriker över muslimers kvinnosyn ser feminister som en samhällsfara. Hur går det ihop?
Eller är det så att ruttna kvinnosyner är mer problematiska om man är av ett annat ursprung?
Sverigedemokraterna romantiserar föråldriga värderingar. Men än värre, de påstår att det är invandrare som har det. Absurt.
Så, SD. Jag citerar Bob Marley och säger “before you point fingers, make sure your hands are clean”.
Jag har under den senaste tiden blivit alltmer övertygad om att främlingsfientligheten får ett starkare fotfäste i vårt samhälle. Rasistiska strukturer ifrågasätts, det dyker upp motioner om förvaringscentren och det pratas om hur man ska “våga ta debatten”. Debatter som många gånger inte ens ska röras med tång.
Främlingsfientligheten påverkar mig. Och det påverkar mitt samhälle. Men det värsta av allt är att jag många gånger fått höra att jag, på grund av mitt ursprung, inte är berättigad att framföra en kritik. Av den enda anledningen att jag ska vara tacksam.
Tacksam gentemot samhället som tar hand om mig, tacksam gentemot någon etnisk svensk främling, tacksam gentemot livet, Sverige, vården. Allt.
För när man lever i gränslandet mellan somaliskt och vad som anses vara svenskt, så lever man där med extra skyldigheter. Tacksamhetsskulden är något mina föräldrar fick när de satte sin fot på svensk mark, men det är även något jag fick ärva. Man kan säga att det var samhällets födelsedagspresent till mig.
Och självklart ska man vara tacksam. Det tycker jag att vi alla ska vara. Svenskfödda ska vara tacksamma för att de slapp fly från misär, fattigdom och krig. Utlandsfödda ska vara tacksamma för att de lyckades få en ärlig chans att få sig en framtid. Men tacksamhetsskulden ska inte vara orättvist fördelad. Och mitt efternamn ska inte signalera att jag förväntas vara det.
Så, jag tänker därmed ställa frågan “hur mycket tacksamhetsskuld tål Sverige”. Hur länge ska det göras skillnad på svenskar och svenskar? Hur länge ska en invandrare behöva vandra för att någonsin komma in?