Bilan Osman

En moské på Södermalm är nedklottrad av hakkors och någon månad innan det attackerades antirasister av högerextrema i Kärrtorp. Så började mitt 2014. Och vilket hektiskt år det har varit. Förmodligen ett år som kommer, både på gott och ont, etsa sig fast i minnet.

Jag kommer att minnas hur mitt år började. Men även allt som hann hända innan året tog slut. Två valrörelser och ett eventuellt tredje. Demonstrationer, manifestationer, glädje och sömnlösa kvällar. Flyttkaos och ett nytt syskon att indoktrinera. Jag har fått lära känna vänner för livet, och avslutat relationer. Men den mest bestående känslan har varit min ilska.

Jag har nog aldrig varit så arg och frustrerad som jag varit det här året. I år var inte året jag hade mitt antirasistiska uppvaknande, antirasismen genomsyrade hela min barndom. Från den dag jag först kom hem och berättade om ett rasistiskt glåpord jag hört på skolgården har vi haft långa middagssamtal om människohat. Kanske är det just det som slagit mig i år. Att när jag för 13 år sedan såg den utsatthet som drabbade människor i min omgivning som en följd av elfte september-attacken har ingenting ändrats. Bara de senaste fyra åren har muslimhatet ökat med 69%. Moskéer bränns, och alltfler börjar köpa den antimuslimska retoriken som avhumaniserar människor som praktiserar min religion. Alltfler köper den antimuslimska miljöns idéer om att Islam inte är en religion, utan en våldsam ideologi. Även människor jag växt upp med skriver idag statusar om blodtörstiga muslimer.

Kanske var det här året som jag tillslut fick nog. Jag fick nog av eviga diskussioner om hur man ska få bukt med rasismen, utan praktiska lösningar. Jag fick nog av människor som förminskar teorier och röster som tidigare osynliggjorts. Som pekar ut antirasister som tillför nya perspektiv till debatten, som anledningen till en splittrad antirasistisk rörelse. Som att allt hänger på att antirasister alltid ska vara enade, krama om varandra och stå i en sal någonstans i Rinkeby och sjunga we shall overcome. Människor som likt Rodney Kings uppmaning efter upploppen i LA, med darriga röster frågar varför vi alla inte kan enas, eller drömmer sig nostalgiskt tillbaks till en tid då antirasism inte behövde vara så svettigt, och internkritik inte var så påtagligt.

Jag fick nog av politiker som alltid upprepar utslitna mantran som alla människor är lika mycket värda men när det kommer till kritan inte gör ett jävla skit. Och nej, tomma löften var inte heller nytt för mig, men jag antar att mitt tålamod tagit slut. Jag orkar inte längre vänta på nya reformer eller andra politiska lösningar. Jag vill ha förändring nu.

Jag blev trött på vad många anser att antirasism handlar om. Att du gjort din samhällsinsats genom att ha gått på den årliga demonstrationen mot rasism, skrikit antirasistiska slagord och sedan åkt hem och laddat upp inför nästa år – som den kämpe du är. Och för att vara tydlig: nej, jag utgår inte ifrån att alla har tid, eller möjlighet att göra fler saker än så, men inte fan förtjänar du en klapp på axeln för att du skrivit en facebook-status om den gången du gav en hemlös eu-migrant ett leende och hen log tacksamt tillbaks.

Och ja, jag har även fått nog av dem som kräver tacksamhet av fattiga människor. Om det är några som ska vara tacksamma så är det vi som har privilegiet att inte sova ute i snön.

Det här året kunde vi bevittna hur det rasistiska partiet som för några år sedan beskrev muslimer som det största utländska hotet sedan andra världskriget blev det tredje största partiet. Och det var inte alls långt efter valet som Björn Söder som numer är vår andra vicetalman hade ett utspel om att judar, samer, kurder och araber inte är svenskar. Eller kanske inte ett utspel, då han i princip återberättade det som redan står i partiets partiprogram. Och samtidigt finns det politiker från övriga partier som är beredda att gå rasismen till mötes, eller som de själva uttrycker det “ta människors oro på allvar”. Och det lär utan tvekan bli en av antirasismens största utmaningar under 2015, att uppmärksamma varje parti och varje politiker som vill göra upp med ett rasistiskt parti. Och se till att vi inte hamnar i samma situation som våra grannländer.

För att inte tala om nazisterna som haft den största mobiliseringen sedan andra världskriget, och delar av den som just nu befinner sig i en nostalgi-trip till 90-talet. Och i Ludvika kommun där Svenska motståndsrörelsen för två år sedan misshandlat en vänsterpolitiker, har nu den tidigare utomparlamentariska gruppen som länge drömt om en revolution bildat parti och kuppat sig in i samma kommun.

Det är minst sagt en oroande tid Sverige befinner sig i.

Men för att vara lite optimistisk så har 2014 även fört med sig mycket gott. Den antirasistiska rörelsen Tillsammanskapet som lanserades i mars har nu 40 olika grupper runt om i landet som jobbar för att deras lokalsamhällen ska vara fria från rasism. Det är en rörelse som inte väntar på att någonting ska ske för att reagera, utan finns där året runt för att kräva ett samhälle där alla ska få leva på lika villkor. Och det är någonting vi kommer att behöva nu när moskéattacker i snitt sker varje månad.

Med det sagt önskar jag er alla ett gott nytt år.