Bilan Osman

Det har gått över en vecka sedan händelsen i Kärrtorp, då nazister attackerade antirasister under en demonstration. Det har gått över en vecka sedan jag sent en söndagskväll somnade med en klump i magen, och en känsla av hopplöshet.

Men något hände under veckan. Istället för att låta sig slås ner av människofientliga värderingar, så valde antirasister att organisera sig och innan vi visste ordet av det så hade 15 städer anordnat demonstrationer, manifestationer och fackeltåg. I Göteborg samlades 3000 personer. I Umeå deltog 1500 i ett fackeltåg och i Östersund ekade ljudet av 1000 antirasister när de tillsammans skrek “inga rasister på våra gator!”.

2013 kom att bli året då Reva, romregistret och rasistiska nidbilder skakat om den svenska debatten. Det har varit ett år då nazister blivit alltmer organiserade och sverigedemokraterna vuxit sig till att bli ett av Sveriges största partier. Men trots att det senaste året efterlämnat en lite bitter eftersmak, så fick jag, efter att ha sett hur 16000 människor samlades i Kärrtorp, hoppet tillbaka. Och helt plötsligt kändes det som att vi, utan tvekan, kan klara av 2014 och dess supervalår.

Och trots ledarsidor som lyckats bli en fristad för idioti, och löst folk som vill stoltsera med deras bekväma tyckande, så känner jag mig mer hoppfull än någonsin. Kanske beror det på det faktum att så många lämnade julklappsköpandet för att stå i kylan och visa sin avsky gentemot rasismen och nazismen. Kanske beror det på att antirasister som må ha olika synsätt på vilken metod som fungerar bäst, men i slutändan har ett och samma mål, stod sida vid sida – starkare än någonsin. Kanske beror det på att så många som 16000 personer (t.o.m fler) kom till Kärrtorp, trots att nazister gjort allt i sin makt för att förhindra det.

Eller kanske beror det på att jag för första gången på länge kände att det här ett land som mina småsyskon kan växa upp i.

Det har gått över en vecka sedan jag sent en söndagskväll somnade med en klump i magen och en känsla av hopplöshet. Ikväll somnar jag med ett leende på läpparna och en känsla av att vi är på god väg att krossa rasismen, en gång för alla.

Året är 2000. Jag har precis gått tillsammans med mina föräldrar i ett demonstrationståg, och nu har vi stannat upp för att lyssna på ett tal. Framför mig står en äldre dam som bär på ett plakat med texten “Stoppa rasismen!”. Jag växte upp i ett hem där frågor som rasism och mänskliga rättigheter ständigt diskuterades, och trots att jag bara var åtta år vid tidpunkten så förstod jag vikten av att antirasister måste samlas, och vara organiserade i den svåra kampen. Och det på grund av att mina föräldrar tidigt lärde oss att förstå det.

Tretton år senare arrangerar nätverket Linje 17 en manifestation i Kärrtorp, södra Stockholm. På plats finns föräldrar och deras barn. Pensionärer och ungdomar. Alla där för att visa att rasister inte hör hemma på deras gator. Mitt under ett tal stormar ett 40-tal nazister platsen. De attackerar människor, kastar stenar och glasflaskor.

Jag som inte var på plats och följde händelseförloppet hemifrån, påmindes återigen om vilket sorts samhälle vi lever i. Jag kände mig så arg. Arg över att fredliga demonstranter attackeras, arg över att rättsväsendet som ska skydda medborgarna misslyckats igen, och arg över att nazisterna fortfarande finns på våra gator.

Ilskan övergick sedan till besvikelse när jag såg att människor nu ägnade sig åt att skuldbelägga föräldrar som tagit dit sina barn.

Det var reaktioner som dessa som fick mig att tänka på den där regniga eftermiddagen för tretton år sedan. Det var inte första demonstrationen jag gått på, men det var första demonstrationen som jag minns. Och det var mina föräldrars beslut att ta mig dit som format den person jag är idag. En antirasist som vägrar se ett samhälle som genomsyras av människofientliga värderingar.

Jag har full förståelse för dom som väljer att inte ta med sina barn. Men det jag inte har någon förståelse för är de som kritiserar dem som gör det. Människor som kämpar för att nästkommande generationer inte gör samma misstag som dom innan.

Så, ett stort tack till mina föräldrar som lät mig få vara barnet i barnvagnen under alla demonstrationer.