Skolan och antirasismen
När föreställningen “En enkel biljett” visades för några högstadie-elever i Kiruna, så slutade det med att några av dem skrek “heil hitler”, skrattade åt bilder från förintelsen, och sa åt en kvinna att hon borde våldtas. Även om det finns något oerhört skrämmande med ungdomar som, trots all kunskap och lättillgänglig information som finns idag, väljer att förminska och förlöjliga det mest fruktansvärda brottet mot mänskligheten, så var det ändå det faktum att ingen lärare regerade som gav mig en stark känsla av obehag.
Att en elev kan skrika “heil hitler” utan att en lärare reagerar är inte bara beklagligt, utan även avskyvärt. Det får mig att tänka på hur viktig roll läraren har i det antirasistiska arbetet. Under min uppväxt så kände jag ofta att jag saknade en lärare som på riktigt sa ifrån när rasismen dök upp. Ordspråk som “alla är lika mycket värda” och temaveckor där vi skulle lära oss att inte “se hudfärger”, var mina lärares sätt att hantera rasismen. Och det var inte tillräckligt.
Jag minns i synnerhet dom gånger vi blev tillsagda att ta med oss mat från “hemlandet”. Utan att riktigt reflektera så stod man där dagen efter och tackade artigt för alla komplimanger man fått för sambusan mamma lagat. Och trots deras välvilja, så har jag aldrig känt mig mer exotifierad än jag gjorde just där och då.
Nu i efterhand så undrar jag om det inte var brist på bättre verktyg, som fick några av mina lärare att hantera en del situationer så dåligt. När det gällde rasism så fanns det någon form av beröringsskräck. Jag fick uppfattningen av att en del av dom blundade för det, och hoppades på att problemen försvinner om man ignorerade dem tillräckligt mycket. Som alla gånger man hamnat i bråk efter att någon sagt n-ordet. Det var alltid samma rum, samma lärare och samma samtal. Jag skulle be om ursäkt för mitt beteende. Och att någon “kallar mig för något” rättfärdigar ingenting.
I en tid där rasismen blivit mer påtaglig, genom bland annat strukturer som människor upplever på daglig basis och ett rasistiskt parti i riksdagen, så behöver vi läraren som tar diskussionen om rasism på skolorna. En djupare diskussion som sträcker sig längre än färgblindhet, och som ger eleverna något att reflektera över. Och det här är inget ansvar som enbart ligger på lärare. Vi behöver ett bättre skolsystem som förser dom med rätta verktyg.
Men med det sagt så finns det ingenting som ursäktar att en lärare inte säger ifrån när en elev uttrycker sig rasistisk. Varken när jag som tonåring kallades n-ordet, eller när det handlar om elever som skriker “heil hitler” under en föreställning som handlar om förintelsen.