Bilan Osman

För inte så länge sedan blev en man attackerad i Malmö. Anledningen? Han har “fel” färg på huden. Och för det misshandlades han grovt framför sin 18-månaders son. Jag satt och diskuterade händelsen med en bekant vars reaktion på allt var: VA?! händer verkligen sånt i Sverige?” Och jag fann mig vara så otroligt trött på chocken. Trött på att varje gång liknande händelser sker så är folk förvånande. Liksom hur skulle något så hemskt kunna hända i vårt toleranta och öppna Sverige?

Jag får ofta känslan av att ett av våra största hinder i det antirasistiska arbetet är förnekelsen. Den folk uttrycker när ännu en beslöjad kvinna blir attackerad, eller ännu en människa slagen på grund av färgen på sin hud. Jag börjar bli hjärtligt trött på att att höra rasism diskuteras på individ-nivå och alltför ofta inte höra om hur det är ett struktuellt problem som påverkar människor dagligen. Om inte på jobbet så är det på skolan, på stan, på sociala medier. Överallt.

Rasism har aldrig, är aldrig och kommer förmodligen heller aldrig att vara ett problem som uttrycker sig vid enskilda fall. Det är mycket större än så.

Jag har en syster som är tolv år. Hon har länge haft svårt för att acceptera sin hudfärg. Redan vid sju års ålder brukade hon uttrycka sitt missnöje. Om den inte var för ful, så var den för mörk. Och för inte så länge sedan kom hon till mig och sa att hon ansåg att färgen på hennes hud får henne att se smutsig ut. Men när jag diskuterar det med andra så finner jag mig själv vara i en sorts cirkeldiskussion. “Men alltså, alla ungar i den åldern har väl komplex?” “Mm, förstår vad du menar. Min dotter kom häromdagen och frågade om hon ser för tjock ut”. Diskussionen brukar oftast stanna där. Att min systers självbild är en reflektion av det samhälle hon lever i, och att det finns en lång historia bakom varför hon känner som hon gör,  kommer sällan på tals.

För att kunna bekämpa rasism så måste man först erkänna dess existens. Och nu menar jag inte att man erkänner att det finns, men inte här i Sverige. Eller att man påstår att människor inte blir diskriminerade på grund av sin hudfärg år 2013.

Folk måste sluta förminska rasismens konsekvenser och sluta tro att det endast var ett problem under den tiden då vita och svarta inte fick sitta tillsammans på bussen.

Att inte alltid förstå är okej. Och just därför är det så viktigt att vi delar med oss och försöker lära oss av varandra. Men det är när människor börjat bli alltför bekväma med att leva i förnekelse som det blir problematiskt.