Bilan Osman

Idag avslöjade DN att polisen har registrerat 4029 romer. En fjärdedel av de är bara barn. Barn som kartlagts av en enda anledning – de tillhör en folkgrupp som svartmålats alltför länge.

En del av mig vill säga att jag inte är chockad. Att dagens nyhet bara var något som man väntade på skulle avslöjas. Att det förmodligen någonstans finns ett register över muslimer, judar eller politiskt aktiva. Men att inte erkänna det stora i detta, är att reducera rasismens påverkan på samhället.

Hatfyllda demonstrationer, nazister i uniform som förstör deras hem utan att myndigheter ingriper, deporteringar och att ständigt utsättas för systematisk diskriminering är en verklighet för dom miljoner romer som bor i Europa. Demoniseringen av dessa människor har pågått alltför länge, och det finns förmodligen inte en enda antirasist som är chockad över att den existerar även i poliskåren.
Men att så många poliser haft tillgång till det här registret utan att slå en signal, säga ifrån och förstå innebörden av det vidriga i kartläggningen, är skrämmande. Det här är inte en enskild polis verk, det här är något som jag håller hela poliskåren ansvarig för.

Vi lever i ett land som ännu inte gjort upp med sin historia. Sveriges roll i slavhandeln och skapandet av rasbiologiska institut är bara några av de många saker som må tillhöra historien men påverkat nutiden. Samtidigt som rasprofiliering (REVA) har varit en stor del av människors vardag, och det nu blivit klargjort att de som ska skydda medborgarna, istället ägnat sig åt att skapa ett rasbiologiskt register, så finns det fortfarande dom som vägrar se hur illa ställt det är. Som hellre vill prata om hur “öppet och tolerant” Sverige är. Det är inte enbart beklagligt, men det är även att svika nästkommande generation som förmodligen kommer att ställa samma fråga som vi ställde när vi först fick höra om nazityskland – hur kunde detta ske?

Jag vill som sagt påstå att jag inte är chockad, men det är jag. För trots det att vi har grova problem med rasism så trodde jag ändå inte att den svenska polisen förde register efter etnisk tillhörighet. Känslan av att apartheid, förintelsen och folkmordet i Srebrenica var en evighet sen, finns inte längre där. Dagens Europa är sig fortfarande likt. Och här i Sverige så har vår trötta och passiva regering gett upp för länge sedan. Rätten att få behandlas precis som alla andra är tydligen för mycket begärt.

Så nu kvarstår frågan: Hur lång tid ska det ta innan regeringen på allvar erkänner den struktuella rasismen och tar ansvar för statens institutionaliserade?

För inte så länge sedan blev en man attackerad i Malmö. Anledningen? Han har “fel” färg på huden. Och för det misshandlades han grovt framför sin 18-månaders son. Jag satt och diskuterade händelsen med en bekant vars reaktion på allt var: VA?! händer verkligen sånt i Sverige?” Och jag fann mig vara så otroligt trött på chocken. Trött på att varje gång liknande händelser sker så är folk förvånande. Liksom hur skulle något så hemskt kunna hända i vårt toleranta och öppna Sverige?

Jag får ofta känslan av att ett av våra största hinder i det antirasistiska arbetet är förnekelsen. Den folk uttrycker när ännu en beslöjad kvinna blir attackerad, eller ännu en människa slagen på grund av färgen på sin hud. Jag börjar bli hjärtligt trött på att att höra rasism diskuteras på individ-nivå och alltför ofta inte höra om hur det är ett struktuellt problem som påverkar människor dagligen. Om inte på jobbet så är det på skolan, på stan, på sociala medier. Överallt.

Rasism har aldrig, är aldrig och kommer förmodligen heller aldrig att vara ett problem som uttrycker sig vid enskilda fall. Det är mycket större än så.

Jag har en syster som är tolv år. Hon har länge haft svårt för att acceptera sin hudfärg. Redan vid sju års ålder brukade hon uttrycka sitt missnöje. Om den inte var för ful, så var den för mörk. Och för inte så länge sedan kom hon till mig och sa att hon ansåg att färgen på hennes hud får henne att se smutsig ut. Men när jag diskuterar det med andra så finner jag mig själv vara i en sorts cirkeldiskussion. “Men alltså, alla ungar i den åldern har väl komplex?” “Mm, förstår vad du menar. Min dotter kom häromdagen och frågade om hon ser för tjock ut”. Diskussionen brukar oftast stanna där. Att min systers självbild är en reflektion av det samhälle hon lever i, och att det finns en lång historia bakom varför hon känner som hon gör,  kommer sällan på tals.

För att kunna bekämpa rasism så måste man först erkänna dess existens. Och nu menar jag inte att man erkänner att det finns, men inte här i Sverige. Eller att man påstår att människor inte blir diskriminerade på grund av sin hudfärg år 2013.

Folk måste sluta förminska rasismens konsekvenser och sluta tro att det endast var ett problem under den tiden då vita och svarta inte fick sitta tillsammans på bussen.

Att inte alltid förstå är okej. Och just därför är det så viktigt att vi delar med oss och försöker lära oss av varandra. Men det är när människor börjat bli alltför bekväma med att leva i förnekelse som det blir problematiskt.