“Riktig rasism”
Vi lever i en tid där rasismen börjar få allt starkare inflytande, samtidigt som antirasismen håller på att utvecklas. Men de senaste årens diskussioner kring rasism-debatten visar mig en sak, fortsätter vi så här så kommer vi till slut att fastna.
Jag har under den senaste tiden börjat lägga märke till att reaktionerna kring något jag skriver är helt beroende av vilken “typ” av rasism jag skriver om. Att skriva om Sverigedemokraterna och andra högerextrema brukar sällan vara ett problem ,där verkar majoriteten (förutom stackarna som genuint tror att SD är Sveriges räddning) vara överens. Detta är solklar rasism. Men att skriva om rasistiska nidbilder.. not so much.
När jag häromveckan skrev om nidbilden BlackFace och hur den uttrycker sig i 2000-talets Sverige så fick jag en del, minst sagt, anmärkningsvärda reaktioner. Minns särskilt ett mejl jag fick från någon som skrev långt om sitt antirasistiska engagemang, hur många “invandrarvänner” hen har och hela mejlet var fullt av vad många skulle kalla för godhet och välvilja,tills hen ordagrant bad mig att sluta lägga energi på vad som inte är riktig rasism.
Vad är “riktig rasism”? Innebär det att det finns en typ av “falsk” rasism, och att dom (vi) som känner oss förnedrade av nidbilder som förstärker ett rastänk egentligen lever i en illusion,i en konstruerad och falsk verklighet?
Detta sätter fingret på vad som är problemet med vissas antirasism idag. Att ta sig tolkningsföreträde och samtidigt vara helt obenägen till att lyssna, är vad som genomsyrar hela debatten.Och det är just därför vi är i ett stort behov av att människor börjar rannsaka sig själva.
Att påstå att det bara finns en form av rasism, är inget annat än en falsk diktomoni. Och även om vi alla fokuserar oss på olika områden inom rasismen så är det viktigt att erkänna att rasism är mer än bara Sverigedemokraterna. Det handlar om normaliserade fördomar, strukturer, hur vi som ett samhälle håller fast vid nidbilder och hur människor, oavsett hur framgångsrika dom lyckats bli, aldrig kan springa ifrån det faktum att de föddes med “fel” färg på huden.
När någon inte vill inse att jag, som svart, känner mig förlöjligad när andra inte vill erkänna den uppenbara diskriminering icke-vita får utstå, så känner jag mig lika förminskad som när en fullfjädrad rasist skriker att jag bör åka hem. För även den välvilligaste antirasisten kan inom loppet av en minut helt sudda bort den verklighet jag lever i.
Och det många har missat i sin antirasism är att det inte alltid handlar om varken dig, eller hur du ser på världen. Försök att lyssna, förstå och se andras verklighet. Det spelar ingen roll hur löjlig du anser att debatten om kinapuffar är, det som spelar roll är hur den grupp som påverkas av den känner. Det spelar inte heller någon roll “hur många svarta du känner som inte tar illa upp” sätt istället detta i ett historiskt perspektiv och se helheten.
Martin Luther King sa en gång “whatever affects one directly, affects all indirectly”. Och det är så jag ser på rasismens påverkan på samhället. Alla behövs i kampen mot den, det råder det ingen tvekan om. Just därför kan vi åtminstonde tänka en bana till innan vi utbrister i ett långt suck, med ett efterföljande: “måste invandrare alltid vara så lättkränkta?!“