Bilan Osman

“Apropå Ramadan. Det här med att kvinnor ska svepa in sig i ambulerande enmanstält. Hur tänkte Allah då? Är Islam en sorts scoutrörelse?”

Det skrev Jonas Gardell på sin Twitter häromdagen. Det väckte känslor och folk blev med all rätt upprörda. Medan andra var hängivna försvarare av yttrandefriheten. Själv fann jag mig i samma situation som jag varit i allför många gånger innan, jag förstod inte skämtet. Är jag humorlös?

Jag kom att tänka på en dag i högstadiet. Om jag minns rätt så gick jag i sjuan och kände mig rätt vilsen i den nya och stora skolan. Jag sitter på bänken och väntar på en vän som var lite sen den dagen. Plötsligt sätter sig tre för mig helt okända tjejer bredvid. Jag hör hur dom fnissar, viskar och jag låtsas som att jag inte hör dom. En av dom vänder sig mot mig.

“Hallå, vet du vilket djur som är snabbast i världen?” Jag visste inte riktigt om frågan var uppriktig, men jag svarar ändå lite osäkert:

“Gepard?”. Nej, en somalier med matkupong” och dom börjar gapflabba.

Visst, humor är högst personligt, det är en smaksak. Men ska skämt såra? Ska skämt få mig att bli arg? Ska ett skämt vara något så avskyvärt som rasistiskt?

Så länge jag kan minnas så har jag fått samma reaktion slängd i ansiktet varje gång jag reagerat på något som jag funnit vara uppenbart rasistiskt. Främlingar, bekanta och alla anonyma troll på sociala medier. “Det där är inte rasistiskt, det är du som är lättkränkt” Och den känslan när någon, oavsett hudfärg eller ursprung, tar sig tolkningsföreträde i rasism-debatten och därmed ska bestämma hur jag egentligen bör känna, är obeskrivlig.

Man känner mig avhumaniserad.

För när en konstnär, författare eller i det här fallet en komiker, ifrågasätts och kritiseras så är det plötsligt den personens rättigheter som är i fara. Har inte alla yttrandefrihet, har inte alla rätten att kritisera utan att för den sakens skull, vilja förbjuda?

Har inte människor rätten att få vilja vara mer än någons punchline i ett skämt?

Och varje gång som vi hamnar i liknande situationer, oavsett om det handlar om tintin-böckerna, eller Gardells islamofobiska tweet, så verkar lösningen alltid landa på samma ställe. Människor ska få ha rätten att måla, skriva och säga vad dom vill, punkt. Och även om det inte är något som en normalt funtad människa motsätter sig, så verkar diskussionen bara stanna där.

När ska vi börja diskutera om rasistiska nidbilders konsekvenser? När ska vi faktiskt se normaliseringen av rasismens påverkan på samhället?

Och när ska vi diskutera det faktum att en kvinna idag skrev på sin Twitter att hon blivit utsatt för rasism, på grund av sin tro, och hon inom loppet av några minuter fick flera tweets som använde sig av samma igenkända retorik. Hon bär ett tält, hon får skylla sig själv.

För inte kan det vara så att vi blir upprörda över att ett rasse-troll kallar en kvinna för ett tält, när en av våra mest folkkära komiker normaliserat den synen på muslimska kvinnor?

Det hoppas jag inte. För det skulle bara betyda att antirasister är inkonsekventa. Och det kan vi väl aldrig vara, eller?