Bilan Osman

Det finns få dagar i livet som etsar sig fast i minnet. 22 juli 2011 är en sån dag. Minns hur jag får reda på den hemska nyheten över ett telefonsamtal. Hur jag och min mamma bara sitter i vardagsrummet och försöker ta in allt. Vem/vilka kan vara så onda? Ingen av oss säger något, men vi båda tänker det. “Hoppas gärningsmannen inte är muslim”.

Idag har det gått två år. Jag tänker på alla som förlorat sina liv, på alla som lämnats med fysiska och psykiska ärr som alltid kommer att vara en smärtsam påminnelse om en mörk dag. Men jag tänker även på hur debatten om terrordådet har fastnat. Hur vi fastnat i ett naivt och bekvämt sinnestillvaro för att slippa prata om det där hemska. Det är mycket lättare att bara avfärda Breivik som en ensam galning, än vad det är att prata om hans idéer. Om vad som drev honom att göra detta.

När jag imorse läste en ledare på DN så kände jag mig förbyllad. I texten jämförs naturkatastrofer som tsunamin med Breiviks terrordåd. Och skribenten ifrågasätter senare varför inga ceremonier hålls till minne av offren till Estoniakatastrofen. Och varför ingen statsminister håller tal om det.

När Breivik jämförs med naturkatastrofer och andra olyckliga händelser som är oundvikliga, så hamnar vi i två olika lägen. Den ena där han helt förlorar sitt ansvar och sin skuld i detta. Då han tydligen jämförs med tsunamin, så måste väl även Breiviks terrordåd, enligt skribenten, ha varit oundviklig? Men vi hamnar även i ett läge där vi reducerar hatet och ställer oss helt oförstående till dess konsekvenser. Breivik är inte en psykopat, det han gjorde var ett medvetet val. Och Breivik är inte heller ensam. Det var just det som slog mig när jag en kväll satt och ögna mig igenom hans manifest på 1500 sidor. Jag har hört dessa åsikter förut. På torgmöten, i partiprogram och i form av fotsoldater på internet. Han är allt annat än ensam.

Attacken mot AUF var inte heller en slumpmässig attack där målet endast var att döda så många som möjligt. Motivet till terrordådet var att beröva Norge dess framtid. För bland dessa ungdomar så fanns det potentiella statsministrar och antirasister som för kampen framåt. Dessa människor trodde på gemenskap. De var Breviks totala motsats.

Det politiska i detta terrordåd får inte förbises. Dagen på Utöya och Oslo borde ha varit en väckarklocka för oss alla. Men två år har gått och rasismen tycks få ett starkare fotfäste. Hatbrotten mot muslimer har ökat och fördomar mot minoriteter är ett naturligt inslag i människors vardag.

Det bästa sättet för oss att hedra alla liv som blev tagna den dagen, är att bekämpa ondskan som tog deras liv. Terrordådet är inte en konsekvens av en ensam galnings gärningar, det är en direkt konsekvens av rasism och den narcissistiska ideologi vi kallar för nationalism.