Bilan Osman

“Apropå Ramadan. Det här med att kvinnor ska svepa in sig i ambulerande enmanstält. Hur tänkte Allah då? Är Islam en sorts scoutrörelse?”

Det skrev Jonas Gardell på sin Twitter häromdagen. Det väckte känslor och folk blev med all rätt upprörda. Medan andra var hängivna försvarare av yttrandefriheten. Själv fann jag mig i samma situation som jag varit i allför många gånger innan, jag förstod inte skämtet. Är jag humorlös?

Jag kom att tänka på en dag i högstadiet. Om jag minns rätt så gick jag i sjuan och kände mig rätt vilsen i den nya och stora skolan. Jag sitter på bänken och väntar på en vän som var lite sen den dagen. Plötsligt sätter sig tre för mig helt okända tjejer bredvid. Jag hör hur dom fnissar, viskar och jag låtsas som att jag inte hör dom. En av dom vänder sig mot mig.

“Hallå, vet du vilket djur som är snabbast i världen?” Jag visste inte riktigt om frågan var uppriktig, men jag svarar ändå lite osäkert:

“Gepard?”. Nej, en somalier med matkupong” och dom börjar gapflabba.

Visst, humor är högst personligt, det är en smaksak. Men ska skämt såra? Ska skämt få mig att bli arg? Ska ett skämt vara något så avskyvärt som rasistiskt?

Så länge jag kan minnas så har jag fått samma reaktion slängd i ansiktet varje gång jag reagerat på något som jag funnit vara uppenbart rasistiskt. Främlingar, bekanta och alla anonyma troll på sociala medier. “Det där är inte rasistiskt, det är du som är lättkränkt” Och den känslan när någon, oavsett hudfärg eller ursprung, tar sig tolkningsföreträde i rasism-debatten och därmed ska bestämma hur jag egentligen bör känna, är obeskrivlig.

Man känner mig avhumaniserad.

För när en konstnär, författare eller i det här fallet en komiker, ifrågasätts och kritiseras så är det plötsligt den personens rättigheter som är i fara. Har inte alla yttrandefrihet, har inte alla rätten att kritisera utan att för den sakens skull, vilja förbjuda?

Har inte människor rätten att få vilja vara mer än någons punchline i ett skämt?

Och varje gång som vi hamnar i liknande situationer, oavsett om det handlar om tintin-böckerna, eller Gardells islamofobiska tweet, så verkar lösningen alltid landa på samma ställe. Människor ska få ha rätten att måla, skriva och säga vad dom vill, punkt. Och även om det inte är något som en normalt funtad människa motsätter sig, så verkar diskussionen bara stanna där.

När ska vi börja diskutera om rasistiska nidbilders konsekvenser? När ska vi faktiskt se normaliseringen av rasismens påverkan på samhället?

Och när ska vi diskutera det faktum att en kvinna idag skrev på sin Twitter att hon blivit utsatt för rasism, på grund av sin tro, och hon inom loppet av några minuter fick flera tweets som använde sig av samma igenkända retorik. Hon bär ett tält, hon får skylla sig själv.

För inte kan det vara så att vi blir upprörda över att ett rasse-troll kallar en kvinna för ett tält, när en av våra mest folkkära komiker normaliserat den synen på muslimska kvinnor?

Det hoppas jag inte. För det skulle bara betyda att antirasister är inkonsekventa. Och det kan vi väl aldrig vara, eller?

Det finns få dagar i livet som etsar sig fast i minnet. 22 juli 2011 är en sån dag. Minns hur jag får reda på den hemska nyheten över ett telefonsamtal. Hur jag och min mamma bara sitter i vardagsrummet och försöker ta in allt. Vem/vilka kan vara så onda? Ingen av oss säger något, men vi båda tänker det. “Hoppas gärningsmannen inte är muslim”.

Idag har det gått två år. Jag tänker på alla som förlorat sina liv, på alla som lämnats med fysiska och psykiska ärr som alltid kommer att vara en smärtsam påminnelse om en mörk dag. Men jag tänker även på hur debatten om terrordådet har fastnat. Hur vi fastnat i ett naivt och bekvämt sinnestillvaro för att slippa prata om det där hemska. Det är mycket lättare att bara avfärda Breivik som en ensam galning, än vad det är att prata om hans idéer. Om vad som drev honom att göra detta.

När jag imorse läste en ledare på DN så kände jag mig förbyllad. I texten jämförs naturkatastrofer som tsunamin med Breiviks terrordåd. Och skribenten ifrågasätter senare varför inga ceremonier hålls till minne av offren till Estoniakatastrofen. Och varför ingen statsminister håller tal om det.

När Breivik jämförs med naturkatastrofer och andra olyckliga händelser som är oundvikliga, så hamnar vi i två olika lägen. Den ena där han helt förlorar sitt ansvar och sin skuld i detta. Då han tydligen jämförs med tsunamin, så måste väl även Breiviks terrordåd, enligt skribenten, ha varit oundviklig? Men vi hamnar även i ett läge där vi reducerar hatet och ställer oss helt oförstående till dess konsekvenser. Breivik är inte en psykopat, det han gjorde var ett medvetet val. Och Breivik är inte heller ensam. Det var just det som slog mig när jag en kväll satt och ögna mig igenom hans manifest på 1500 sidor. Jag har hört dessa åsikter förut. På torgmöten, i partiprogram och i form av fotsoldater på internet. Han är allt annat än ensam.

Attacken mot AUF var inte heller en slumpmässig attack där målet endast var att döda så många som möjligt. Motivet till terrordådet var att beröva Norge dess framtid. För bland dessa ungdomar så fanns det potentiella statsministrar och antirasister som för kampen framåt. Dessa människor trodde på gemenskap. De var Breviks totala motsats.

Det politiska i detta terrordåd får inte förbises. Dagen på Utöya och Oslo borde ha varit en väckarklocka för oss alla. Men två år har gått och rasismen tycks få ett starkare fotfäste. Hatbrotten mot muslimer har ökat och fördomar mot minoriteter är ett naturligt inslag i människors vardag.

Det bästa sättet för oss att hedra alla liv som blev tagna den dagen, är att bekämpa ondskan som tog deras liv. Terrordådet är inte en konsekvens av en ensam galnings gärningar, det är en direkt konsekvens av rasism och den narcissistiska ideologi vi kallar för nationalism.

Almedalsveckan är nu över. Trots att jag själv inte varit där så har jag ändå kunnat följa en del hemifrån. Jag har lyssnat på bra och mindre bra tal, sett politiker bli grillade och  människor som fått chansen att ställa våra folkvalda mot väggen. Men om det är en sak som vi alla bör ta med oss efter den här veckan så är det en skrämmande insikt: rasismen och nazismen har vuxit sig allt starkare i vårt land.

När vi nås av nyheter som att Svenskarnas parti håller torgmöten i Almedalen så bör vi alla känna en kall kår längs ryggraden. Hur kom vi hit? Hur är det möjligt att nazister tagit sig till Almedalen och att samma parti vars torgmöten gav oss kväljningar för några år sedan idag sitter i riksdagen, håller tal och helt enkelt integrerats in i Sveriges riksdag. Vart gick det snett?

Och trots min ilska över att nazister växer och börjar organisera sig så finns det en sak som ger mig en känsla av uppgivenhet, när partier som Sverigedemokraterna normaliserats så är vi illa ute. För det är just det som sker just nu. Någonstans på vägen, mellan alla tydliga ställningstaganden mot SD så har vi helt enkelt glömt bort att kampen mot rasism aldrig började med Sverigedemokraterna och kommer inte heller att sluta där. Och en dag (förhoppningsvis en dag som aldrig kommer) står vi där och ser hur fulla SVP:are firar att de kommit över riksdagsspärren.

I en tid där antirasismen kan vara avgörande för vår framtid så känns det faktiskt bra att vi har en statsminister som tydligt tar avstånd från rasismen. Man kan fråga sig själv varför en sån sak som ett ställningstagande mot rasism gör oss lyckliga, borde inte antirasismen vara självklar? Men sanningen är att det vi har, saknar många i synnerhet europeiska länder. I ett Europa där högerextremismen är på frammarsch så är det viktigt att vi har någon som tydligt visar sin ilska gentemot den.

Men det krävs även mer av oss, av samhället. Därför kunde jag inte frångå att förundras när SVT under förra veckan kallade nazister för “extremrasister”. Vad det egentligen innebär är en gåta. Alla rasister är extrema, finns inget snack om saken, men det är även viktigt att förtydliga att svenskarnas parti inte enbart är rasister, utan även nazister. Detta är ett parti som vill avskaffa demokratin och anser att alla som inte är födda här, eller har föräldrar som inte är det, bör skickas “hem”. Det om något är ett hot mot inte enbart hela samhället, men även styrelseskicket som håller ihop vårt samhälle, demokratin.

Jag skulle kunna babbla i åratal om varför antirasismen är så viktig. Varför det är så viktigt att vi har en antirasism där hudfärg, nationalitet och religion inte spelar roll, varför det är så viktigt med en rörelse där vi fokuserar på människors likheter istället för allt annat som egentligen är obetydligt.

Men jag tänker istället be varje tänkande individ att ta en titt på vad som sker i vårt samhälle och sedan ställa sig själv frågan: vad kan jag göra för att förbättra?