Bilan Osman

Elfte september 2001. Dagen som oskyldiga liv blev tagna, men även dagen som islamofobin fick ett starkt fotfäste.
Sedan den dagen så har den bara vuxit sig starkare. Muslimer blir utmålade som onda, terrorister och blodtörstiga skurkar. Att förklara något så självklart som att de är precis som alla andra, har för mig blivit en omöjlig kamp. Oavsett hur många gånger man förklarar och skriker sig hes, så är det inte alla som är villiga att lyssna. Och inget jag kan säga hindrar en del muslimhatare ifrån att sprida samma konspirationsteoretiska myter som jag fått ta del av så länge jag kan minnas.

För att förstå den yttersta konsekvensen av människoförakt så är det viktigt att ha tillräckligt med förstånd för att se och minnas vår historia. Under, innan och efter andravärldskriget var judar skurkarna. Och trots förintelsen så finns det fortfarande antisemiter som sprider myter om “sionister” som vill ta över världen. Bara det visar att kampen mot människoförakt aldrig har varit viktigare. Trots all lättillgänglig kunskap så lever föråldrade verklighetsbilder kvar.

Men något som är värre än de som dagligen sprider xenofobisk propaganda, är den grupp som inte ens är ärliga i sin retorik. Den grupp som kallar sig själva för religionkritiker istället för vad de faktiskt är – rasister och främlingsfientliga.

För att en ska kunna kalla sig själv för enbart en religionskritiker så krävs det en del saker. Grundläggande kunskap som att man har läst ut koranen. Och att man inte driver en tidning som man menar är islamkritisk och samtidigt inte har en aning om vad en hadithbok heter.

Men det krävs även att man är konsekvent. Att man föraktar böneutrop lika mycket som kyrkklockor, att man ogillar bibeln lika mycket som man ogillar koranen. Och att man hatar religionen och inte människorna som utövar den.

Alltså håller inte argument som “Iran tillåter inte människor få göra vad de vill med sina liv och därför vill vi förbjuda människor ifrån att göra vad de vill i Sverige”. Det löjliga i det behöver jag nästan inte ens förklara.

Det är väldigt skrattretande att få höra om hur man är terrorist och en fara för samhället men sedan i samma mening även får höra hur lättkränkt man är som inte tål islamkritik.

Sen när blev muslimhat synonymt med islamkritik?

Och det är av samma anledning som jag känner att det inte alltid är värt att diskutera Islam. Jag vet inte vad exakt jag diskuterar, vad jag försvarar och vad syftet med diskussionen är. Vad spelar det för roll om jag visar vilken vers som uppmanar till godhet när min meningsmotståndare är både blind och döv?

Hatet får aldrig legitmeras, någonsin. Att kritisera religion är inte samma sak som att kritisera individer, punkt.