Bilan Osman

Jag minns min första skoldag i ettan (lågstadiet). Jag hade precis flyttat in i ett nytt område, ny stad och skulle nu börja på en helt ny skola. På rasten springer två jämnåriga killar fram till mig, står och stirrar ett tag och sedan skriker den ena “neger!” och springer iväg. Jag står kvar, inte helt chockad över det de sagt (det var trots allt ett ord jag hört alltför ofta) men då jag lärt mig att det första man ska göra är att hämta läraren, så gjorde jag det.

Läraren, som förövrigt verkade helt obeskymrad över det jag just berättat, lutar sig ned och säger “Barnen är bara nyfikna över din hudfärg, spring iväg nu och lek med de andra”. Och det var allt. Hon förklarade aldrig, som en lärare och vuxen, att det är ett ord man inte bör använda, vilket i sin tur ledde till att barnen aldrig förstod att det var fel. Och aldrig förstod varför jag blev frustrerad när de varje rast sprang fram och sa samma sak.

Det läraren menade var att jag, som den enda svarta i skolan, skulle få finna mig i att kallas för diverse saker, för faktum var att jag var “annorlunda” och barnen hade rätt att vara “nyfikna”. Jag skulle helt enkelt anpassa mig till andras världsbild.

Som liten skulle det aldrig falla mig in att kalla mig själv för en somalier. Jag har aldrig varit där, är usel på språket och förutom det faktum att jag har en härlig stor släkt därifrån så är det ingenting annat som ger mig en känsla av att jag passar in där. Jag är svensk, det råder det ingen tvekan om. Men när jag blev äldre så insåg jag att oavsett vad jag väljer att kalla mig, så kommer det alltid att finnas de som skiter fullständigt i det. Som ser mig som en invandrare, trots att jag aldrig vandrat in. Och även om jag nu hade gjort det, skulle de inte kunna bry sig mindre om vad som står i mitt pass.

Idag förstår jag det jag inte förstod som en bitter tonåring. Rasism och fördomar styr inte över min identitet. Men jag finner det ändå rätt märkligt när det finns de som påpekar att det finns ungdomar som inte känner sig som svenskar, utan att riktigt förstå varför det möjligtvis kan vara så. Det beror inte på, som en del menar, att det finns en “integrationspolitik” som gått snett, eller att det finns ungdomar som inte kan hantera att man pratar ett språk hemma och ett i skolan. Utan det beror på samhället och dess syn på vem som är svensk, och vad som gör en till en.

För om det inte fanns en lärare som gjorde det klart för mig att jag var annorlunda, så skulle jag inte heller känt mig som det. Om det inte fanns människor som kräver att jag ska anpassa mig, bocka och buga, aldrig väsnas och ständigt vara tacksam, så skulle jag inte heller aldrig som liten känt mig exkluderad. Den självbild vi skapar är en produkt av andras syn på en. Och att vi lever i ett samhälle där en persons nationalitet är synonymt med en persons etnicitet är vad som får människor att aldrig känna att de passar in.

Eller som Sakine Madon skrev på Expressen igår “sist men inte minst en uppmaning till alla föräldrar: Ta ansvar för era barn. Många av er har fattat beslutet att komma till Sverige och får anpassa er till den nya tillvaron”

Invandrare och barn till invandrare kommer aldrig känna sig hemma i ett land som inte inkluderar dem. Som likt Sakine menar att de ska anpassa sig och inte kräva för mycket. De har trots allt flytt från länder som är värre än Sverige, hur har de mage nog att klaga? Och att det finns de som menar att barn till invandrare som kastar sten, är betydligt mycket värre än svensksvenskar som gör det, då de sistnämnda inte har en skyldighet att visa tacksamhet, är kort sagt, anmärkningsvärt.

Dessa tankegångar kan vara destruktiva. I synnerhet för unga människor. Det skapar ett utanförskap, en frustration och en känsla av att vara identitetslös. Och problemet ligger inte i något så obetydligt som nationalitet, utan problemet ligger i att man inte inkluderas i kollketivet. Att vi ska kunna vara mer än bara lika inför lagen. Och att vem och vad jag är inte styrs av vilken hudfärg jag föddes med.