Bilan Osman

Jag har under den senaste tiden blivit alltmer övertygad om att främlingsfientligheten får ett starkare fotfäste i vårt samhälle. Rasistiska strukturer ifrågasätts, det dyker upp motioner om förvaringscentren och det pratas om hur man ska “våga ta debatten”. Debatter som många gånger inte ens ska röras med tång.

Främlingsfientligheten påverkar mig. Och det påverkar mitt samhälle. Men det värsta av allt är att jag många gånger fått höra att jag, på grund av mitt ursprung, inte är berättigad att framföra en kritik. Av den enda anledningen att jag ska vara tacksam.

Tacksam gentemot samhället som tar hand om mig, tacksam gentemot någon etnisk svensk främling, tacksam gentemot livet, Sverige, vården. Allt.

För när man lever i gränslandet mellan somaliskt och vad som anses vara svenskt, så lever man där med extra skyldigheter. Tacksamhetsskulden är något mina föräldrar fick när de satte sin fot på svensk mark, men det är även något jag fick ärva. Man kan säga att det var samhällets födelsedagspresent till mig.

Och självklart ska man vara tacksam. Det tycker jag att vi alla ska vara. Svenskfödda ska vara tacksamma för att de slapp fly från misär, fattigdom och krig. Utlandsfödda ska vara tacksamma för att de lyckades få en ärlig chans att få sig en framtid. Men tacksamhetsskulden ska inte vara orättvist fördelad. Och mitt efternamn ska inte signalera att jag förväntas vara det.

Så, jag tänker därmed ställa frågan “hur mycket tacksamhetsskuld tål Sverige”. Hur länge ska det göras skillnad på svenskar och svenskar? Hur länge ska en invandrare behöva vandra för att någonsin komma in?

Vi har den senaste tiden följt händelserna runt Omar Mustafa. Och hur islamofobin har hittat sin väg in i politiker, journalister och annat löst folks hjärnor. Man har kunnat läsa hur det sagts att Omar tjänat miljoner, varit en kvinnoförtryckare, varit homofob och etc. Det var senast idag som man kunde läsa hur Nalin Pekgul kallade honom för en islamist, något som många tydligen inte vad vad det är, då det (tro det eller ej) finns demokratiska moderata islamister som extrema och fundamentala islamister.

Och allt detta har sagts och påståtts utan något belägg. Bristen på källkritik har genomsyrat hela debatten. Men det finns en sak som har hamnat i bakgrunden av allt detta.

I kvällens debatt så kunde man höra hur antisemitism har minskat sedan andravärldskriget och idag bytts ut mot muslimhat. Att muslimhat existerar och är problematisk för mig och många andra muslimer är självklart, men man kan inte påstå att antisemitism inte fortfarande är ett problem.

Många har fått för sig att antisemitism dog ut med förintelsen, att det inte är verkligt längre, att judar inte utsätts för hot och trakasserier. Detta är enligt mig att bagatellisera ett samhällsproblem. Bara för att hat inte uttrycker sig genom en förintelse så behöver det inte betyda att det är borta.

Det är även viktigt att man inte ersätter ett problem med ett annat. All hat mot människor är vidrigt. Det är lika förkastligt med muslimhat som det är med antisemitism, men att påstå att ett problem är större än det andra är bara att glömma bort en hel grupp som känner hatet dagligen.

Sverige behöver prata om antisemitism. Det är inte ett problem som bara finns i våra historieböcker, det är ett problem som lever i nuet. Vi behöver också bekämpa muslimhat. Men det ena ska inte utesluta det andra. Det är när vi slutar prata om saker som dess betydelse även försvinner.

När jag imorse läste Monika Gunnes text på Aftonbladet så satte jag kaffet i halsen. Kunde inte tro mina ögon. Skrev hon verkligen det där, eller hade jag i min sömnlösa tillvaro inbillat mig allt? Det som slog mig hårdare var det faktum att Aftonbladet (Sveriges största tidning) valde att publicera detta.

Det fanns två väldigt stora faktafel i texten. Det första var det faktum att Gunne la allt ansvar på Omar Mustafa. Som att hans ordförandeskap i islamiska förbundet ansvarar för all hedersrelaterat förtryck som finns. Det andra faktafelet var att hon gjorde hedersrelaterad kultur till ett muslimskt problem. Det är det inte.

När jag var yngre så hade jag en vän som var svårt kontrollerad utav sina föräldrar. I hemmet problematiserades hennes klädval, hennes utseende och vilka hon valde att ha i sitt liv. Det värsta av allt var att hon hade accepterat detta. När jag och många andra uppmanade henne att inte låta sig själv tryckas ner av detta så var svaret alltid densamma. “Det är såhär mitt liv ser ut, jag kan inte göra något åt det”. Trots att hon idag har flyttat och gift sig så är hennes liv lika kontrollerat som det var för flera år sedan.

För mig är hedersrelaterat förtryck och våld helt oförståeligt. Jag växte upp i ett hem där jag uppmuntrades till att ta egna val och att bestämma över mitt liv. Hur jag klär mig, vilka jag umgås med och vad jag gör med mitt liv är mina beslut. Mina föräldrars uppgift har alltid varit att uppmuntra mig till att göra bra beslut. Men familjer som min syns aldrig i media. Man väljer aldrig att skriva om de muslimer som är feminister, som tror på jämlikhet och aldrig någonsin skulle drömma om att vilja begränsa någons liv. De skulle aldrig skriva om muslimer som är som mina föräldrar.
Istället gör man som Gunne och skriver om hedersrelaterat förtryck som ett muslimskt fenomen, när jag som muslim alltid levt ett fritt liv och min vän som är icke-muslim levde ett svårt kontrollerat.

Jag tror absolut på att man ska bekämpa hederskulturen. Det finns idag många som lever som Fadime. Varje dag som man ignorerar den problematiken så är det ännu en dag som deras liv kan sluta som Fadimes.

Men det är viktigt att man håller sig till fakta. Hederskulturen är INTE ett ”muslimskt problem” det är INTE ett ”kurdproblem” eller ett ”arabproblem” det är ett avskyvärt problem, punkt. Risken med att hävda motsatsen är att man drar människor som mina föräldrar över en kam och ignorerar icke-muslimer som lever i den problematiken.

Den här senaste veckan så har det tydligt visat att många journalister skippade delen i deras utbildning om källkritik. Antimuslimer har använt den sakliga kritik som EXPO gav och gjort om det till något helt annat. Islamofobin är onekligen ett stort problem i Sverige. Ett problem som måste motarbetas. Hur länge ska muslimer behöva vara “guilty until proven innocent”?

Man blir så trött.

Idag bestämdes det att moskén i Fittja tillåtits ha böneutrop. Det är enligt mig ett bra sätt att visa att muslimer är en del av det svenska samhället. Och att Islam är en del av religionsfriheten.
Jag minns kalabaliken som uppstod när det först kom upp i media att moskén eventuellt kanske skulle få ha böneutrop. Det pratades om en “islamisering” och hur rabiata muslimer nu har tagit över fina och oskyldiga kö-system Sverige. Är problemet verkligen böneutrop eller handlar detta om något annat? Som mycket annat när det gäller Islam och muslimer så är ‘kritiken’ aldrig saklig. Muslimer är problemet, inte böneutrop och inte halal-slaktad mat.

Några meter ifrån mig så har vi en kyrka. Jag har spenderat mycket tid där. Dels för att jag tycker om gemenskapen som finns i kyrkor och andra heliga platser, men även för att jag under åren skapat ett band med vår lokala kyrka. Varje söndag så slår kyrkklockorna, men av någon anledning så hittar jag ingen debattartikel dagen efter där någon har klagat. Böneutrop kallar till bön och kyrkklockorna kallar till gudstjänst. Vad är egentligen skillnaden? Att Sverige har haft kyrkor längre? Om det är ett seriöst argument så skulle jag vilja se dessa ‘kultur-arvs människor’ värna om allt annat som tillhör det svenska kulturarvet.

Orimligheten når en ny nivå när man plötsligt ska jämföra Sverige med andra muslimska länder. Dessa jämförelser visar två saker. Att muslimer aldrig någonsin oavsett etnisk bakgrund kommer kunna tillhöra Sverige. Och att man i sin jämförelse glömt bort det faktum att Sverige har religionsfrihet. Något som inte bestämdes av muslimer utan av politiker. Att jämföra en demokrati med en diktatur och sedan tro att det är en rimlig jämförelse visar hur verklighetsfrämmande dessa människor är.

Jag är en muslim och Sverige är mitt land. Antingen så tillåter man att alla religioner får ta samma plats i samhället eller så slopar man religionsfriheten.

Jag har sedan jag kan minnas sett mig själv som en antirasist. Det har varit väldigt naturligt. Jag uppfostrades i ett hem där rasism var en skam för mänskligheten. Men jag har aldrig reflekterat över innebörden av att vara en.

Det låter simpelt, men ju äldre jag blir ju mer komplex blir rasismen. Ju äldre jag blir så har jag allt svårare att förstå, hur man kan hata sin medmänniska. Hur man kan se hudfärger mer problematiska än ögonfärger. Varför hetsar folk över något så okomplicerat och enkelt som -färg. Det är oförståeligt. Och oförlåtligt.

I historien så har vi haft en rad olika människor som motsatt sig rasistiska strukturer och hatet i den mörka värld rasister och xenefober lever i. Men för mig så finns det ett fåtal personer som sticker ut. Två av dem är Martin Luther King och Nelson Mandela.

Det var de som förklarade för mig vad antirasism egentligen innebär. När man tar kampen för något som inte ger en mycket annat än rättvisa och när man skulle ha tagit samma kamp för alla.

Det är just det som gör någon till en antirasist. När man motsätter sig all form av rasism och all form av rasism som inte påverkar en direkt. När man förstått vad Dr King menade när han sa “Whatever affects one directly, affects all indirectly”

När man kämpar lika mycket för sina rättigheter som man skulle ha gjort för andras och när man inte använder rasism för att rättfärdiga sin agenda.

När blev hat och kritik synonymt?

Det är en fråga jag ställde mig för ett tag sedan då jag fått ett argt mejl av någon frustrerad avsändare som avslutade med “ta det som kritik, hatar dig inte”. Jag ställer mig samma fråga när jag sätter på tvn och programledaren kallar ett rasistiskt utspel för “invandrarkritiskt”. Vad är egentligen kritik isådanafall? Är min hudfärg öppen för kritik? Kan min existens kritiseras?

Det var inte så länge sedan som Disney valde att ta bort en rasistisk nidbild på en docka. Debatten som fördes efter det var idioti i ett nötskal, men när jag en bussresa hem överhörde ett samtal där en plötsligt utbrast att hen definitivt var trött på att behöva vara försiktig med sina ord, på grund av alla lättkränkta n*grer så fann jag mig söka efter svaret på frågan igen. Var det där också kritik?

Får ibland känslan av att linjen mellan kritik och hat har suddats ut av media som frågar “hur mycket invandring Sverige tål” och debatter som spelar efter rasismens spelregler. För varje gång man överdriver invandringens kostnad, istället för att prata om vilken tillgång det är och ministrar målar upp en bild utav svenskar som blonda och blåögda, så suddas den linjen bort bit för bit.

Människor ska få kritisera, det är viktigt. Vår yttrandefrihet är viktig. Vi behöver starka röster som kritiserar både regering och riksdag, staten, medborgarna och allt där emellan. Men då måste man ha en aning om vad som är kritik och vad som är hat. För kan man inte skillnaderna mellan dessa två, så hamnar man lätt i en diskussion där man är en hängiven supporter av “negerbollens” existens.

Jag var väldigt ung när jag för första gången lyssnade på en som överlevt förintelsen. Han berättade med känslor, satte ord på det obeskrivliga och lämnade ett starkt intryck på en hel sal. Jag var ung, men jag förstod. Jag kommer aldrig förstå hur det känns att ett helt land är emot mig, men jag förstår hur det känns att vara hatad p.g.a sitt ursprung. Jag kommer heller aldrig förstå det som judar, romer, homosexuella och många andra fick uppleva under Hitlers tyranni, men jag förstod den yttersta konsekvensen av hat.

Redan som liten förstod jag det vidriga i människoförakt. Att någon får för sig att en annan människa är mindre värd och därmed förtjänar att bli behandlad sämre är för mig oförståeligt. Att mänskligheten någonstans på vägen tappade all respekt för varandra är så otroligt bisarrt.

Något jag ofta upplever när jag diskuterar med muslimhatare är att de försöker måla upp ett krig mellan muslimer och judar. “Vi” muslimer, som oftast beskrivs som ett enda stort kollektiv, hyser ett agg mot judar. “Vi” hatar dem och “vi” önskar livet ur alla judar. Vilket förstås är så otroligt verklighetsfrämmande.
Antisemitism är inte något som bara fanns i 30-talets Tyskland. Det finns och det är verkligt. Det finns fortfarande de som lämnar sin kippa hemma för att de känner en rädsla för vad som finns utanför dörren. Trakaserrier, hot och våld mot judar finns fortfarande och är ingenting som bara finns i våra historieböcker. Det är i allra högsta grad, verkligt. Men att använda dessa problem som ett slagträ är fel.
Antisemitism ska inte få hamna i bakgrunden av någons agenda, det ska finnas i ljuset för att bekämpas.

Att muslimhat idag går synonymt med “jude-vän” är beklagligt. Som muslim stödjer jag alla judars rätt till att få ha en synagoga utan att få den vandaliserat och jag stödjer alla judars rätt att få ha på sig sina traditionella kläder utan att få höra glåpord. Judar är, precis som alla andra, mina medmänniskor och jag önskar dem allt jag önskar mig själv.

Men som muslim ska jag inte heller behöva försvara mig. Jag ska inte behöva bli ifrågasatt eller bli misstänkt. Och jag ska inte behöva bli dömd för brott jag aldrig begått. Och jag vägrar låta judar bli ett argument för att sprida hat. Man kan aldrig nå jämlikhet och rättvisa genom hat och orättvisa.

Antisemitism är något vi bekämpar tillsammans. Oavsett om judehataren är muslim, kristen eller ateist så ska hens åsikter fördömas med all kraft. Men använd aldrig antisemitism som ett slagträ mot andra. Det är inte rättvist. Varken för mig eller för de som upplever antisemitism.