Bilan Osman

Jag minns när jag var 8 år och trodde att jag hittat lösningen på världens fattigdom. Min idé var att statsministern skulle ta en krona från varje människa och skänka till ett land varje månad. Det skulle bli hur bra som helst. Ingen skulle sakna sin krona och ett land skulle kunna få flera miljoner.

Jag bestämde mig för att dela med mig av mina tankar till någon politiker och skickade iväg ett mail till den enda politikern jag kände till vid den tidpunkten – Beatrice Ask.

Efter att jag lärt mig matematik, geografi och politik så förstår jag varför hon aldrig svarade tillbaks. Men av någon anledningen så minns jag det fortfarande.

Jag tycker att det är viktigt att ha förtroende för sina politiker även om man inte delar deras politiska åsikt. Det är viktigt att vi kan lita på vår statsminister, även om jag är SSU:are och han moderat och det är viktigt att vi kan lita på vår justitieminister även om hon inte delar mina politiska åsikter.

Men mitt förtroende för regeringen är borta. Jag ser hur Sverige förvandlas till en polisstat och jag ser hur de öden som människor flyr ifrån plötsligt finns i deras nya land. Det här är inte Sverige som jag minns det.

Beatrice Ask var den första politikern jag kände till. Jag hade ett förtroende för henne även om jag inte alltid höll med henne. Men det förtroende sprack när hon valde att stödja ett så skamligt projekt som reva. Ett projekt som alla politiker borde fördöma, inte stödja.

Vi behöver ha förtroende för våra poliser. Vi behöver veta att de kommer att finnas till hands när vi behöver dem. Men de beslut som våra politiker gör förstör förtroendet för poliserna.

Jag är djupt besviken på vår justitieminister och på hela regeringen. Ska vi verkligen ha oprovocerade id-kontroller och rasprofilera år 2013? Ska man verkligen besluta att barn ska få ha rätt till utbildning och sedan jaga dem?

Det här är inte okej och jag skäms över utvecklingen i Sverige. Vi går bakåt medan andra går framåt.