Kampen mot rättvisa
Jag har alltid trott på att rasism och all form av ojämlikhet ska bekämpas. Men jag har också alltid trott på att de ska bekämpas utan våld.
Jag var 15 år när jag började intressera mig för de största frihetskämparna vi har haft i modern tid. Jag beundrades av Mandelas styrka och mot, som osjälviskt och till varje pris skulle bekämpa apartheid, Mahatma Ghandis kamp mot orättvisor genom icke-vålds principen och pastorn Martin Luther King som kämpade för svartas rättigheter i ett segregerat USA och sedan får man såklart inte glömma den oerhört modige Rosa Park som genom att hon vägrade ge upp sin plats i bussen till en vit man, så startade hela medborgarrättsrörelsen som MLK stod i spetsen för.
Dessa och många andra människor kämpade för en värld fri från förtryck och orättvisor. Utan Mandelas envishet och styrka så skulle det kanske fortfarande vara apartheid i Sydafrika och utan Martin Luther Kings styrka så skulle vi aldrig ha kunnat slå på tvn och se en svart man rösta på en annan svart man som president.
Även om rasism fortfarande finns kvar och förmodligen alltid kommer att finnas kvar så har vi som en värld ändå kommit långt.
Imorgon är det MLK-dagen och därför tycker jag att det är viktigt att påminna människor om den kamp han förde i USA och samtidigt påminna oss om den kamp som för många inte finns i en historiabok men är både påtaglig och sker idag.
“I have a dream that my four children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
I have a dream today.
I have a dream that one day the state of Alabama, whose governor’s lips are presently dripping with the words of interposition and nullification, will be transformed into a situation where little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls and walk together as sisters and brothers.
I have a dream today.”
