Jan 1 2015

Superkaosåret 2014

En moské på Södermalm är nedklottrad av hakkors och någon månad innan det attackerades antirasister av högerextrema i Kärrtorp. Så började mitt 2014. Och vilket hektiskt år det har varit. Förmodligen ett år som kommer, både på gott och ont, etsa sig fast i minnet.

Jag kommer att minnas hur mitt år började. Men även allt som hann hända innan året tog slut. Två valrörelser och ett eventuellt tredje. Demonstrationer, manifestationer, glädje och sömnlösa kvällar. Flyttkaos och ett nytt syskon att indoktrinera. Jag har fått lära känna vänner för livet, och avslutat relationer. Men den mest bestående känslan har varit min ilska.

Jag har nog aldrig varit så arg och frustrerad som jag varit det här året. I år var inte året jag hade mitt antirasistiska uppvaknande, antirasismen genomsyrade hela min barndom. Från den dag jag först kom hem och berättade om ett rasistiskt glåpord jag hört på skolgården har vi haft långa middagssamtal om människohat. Kanske är det just det som slagit mig i år. Att när jag för 13 år sedan såg den utsatthet som drabbade människor i min omgivning som en följd av elfte september-attacken har ingenting ändrats. Bara de senaste fyra åren har muslimhatet ökat med 69%. Moskéer bränns, och alltfler börjar köpa den antimuslimska retoriken som avhumaniserar människor som praktiserar min religion. Alltfler köper den antimuslimska miljöns idéer om att Islam inte är en religion, utan en våldsam ideologi. Även människor jag växt upp med skriver idag statusar om blodtörstiga muslimer.

Kanske var det här året som jag tillslut fick nog. Jag fick nog av eviga diskussioner om hur man ska få bukt med rasismen, utan praktiska lösningar. Jag fick nog av människor som förminskar teorier och röster som tidigare osynliggjorts. Som pekar ut antirasister som tillför nya perspektiv till debatten, som anledningen till en splittrad antirasistisk rörelse. Som att allt hänger på att antirasister alltid ska vara enade, krama om varandra och stå i en sal någonstans i Rinkeby och sjunga we shall overcome. Människor som likt Rodney Kings uppmaning efter upploppen i LA, med darriga röster frågar varför vi alla inte kan enas, eller drömmer sig nostalgiskt tillbaks till en tid då antirasism inte behövde vara så svettigt, och internkritik inte var så påtagligt.

Jag fick nog av politiker som alltid upprepar utslitna mantran som alla människor är lika mycket värda men när det kommer till kritan inte gör ett jävla skit. Och nej, tomma löften var inte heller nytt för mig, men jag antar att mitt tålamod tagit slut. Jag orkar inte längre vänta på nya reformer eller andra politiska lösningar. Jag vill ha förändring nu.

Jag blev trött på vad många anser att antirasism handlar om. Att du gjort din samhällsinsats genom att ha gått på den årliga demonstrationen mot rasism, skrikit antirasistiska slagord och sedan åkt hem och laddat upp inför nästa år – som den kämpe du är. Och för att vara tydlig: nej, jag utgår inte ifrån att alla har tid, eller möjlighet att göra fler saker än så, men inte fan förtjänar du en klapp på axeln för att du skrivit en facebook-status om den gången du gav en hemlös eu-migrant ett leende och hen log tacksamt tillbaks.

Och ja, jag har även fått nog av dem som kräver tacksamhet av fattiga människor. Om det är några som ska vara tacksamma så är det vi som har privilegiet att inte sova ute i snön.

Det här året kunde vi bevittna hur det rasistiska partiet som för några år sedan beskrev muslimer som det största utländska hotet sedan andra världskriget blev det tredje största partiet. Och det var inte alls långt efter valet som Björn Söder som numer är vår andra vicetalman hade ett utspel om att judar, samer, kurder och araber inte är svenskar. Eller kanske inte ett utspel, då han i princip återberättade det som redan står i partiets partiprogram. Och samtidigt finns det politiker från övriga partier som är beredda att gå rasismen till mötes, eller som de själva uttrycker det “ta människors oro på allvar”. Och det lär utan tvekan bli en av antirasismens största utmaningar under 2015, att uppmärksamma varje parti och varje politiker som vill göra upp med ett rasistiskt parti. Och se till att vi inte hamnar i samma situation som våra grannländer.

För att inte tala om nazisterna som haft den största mobiliseringen sedan andra världskriget, och delar av den som just nu befinner sig i en nostalgi-trip till 90-talet. Och i Ludvika kommun där Svenska motståndsrörelsen för två år sedan misshandlat en vänsterpolitiker, har nu den tidigare utomparlamentariska gruppen som länge drömt om en revolution bildat parti och kuppat sig in i samma kommun.

Det är minst sagt en oroande tid Sverige befinner sig i.

Men för att vara lite optimistisk så har 2014 även fört med sig mycket gott. Den antirasistiska rörelsen Tillsammanskapet som lanserades i mars har nu 40 olika grupper runt om i landet som jobbar för att deras lokalsamhällen ska vara fria från rasism. Det är en rörelse som inte väntar på att någonting ska ske för att reagera, utan finns där året runt för att kräva ett samhälle där alla ska få leva på lika villkor. Och det är någonting vi kommer att behöva nu när moskéattacker i snitt sker varje månad.

Med det sagt önskar jag er alla ett gott nytt år.


May 17 2014

Den bekväma opartiskheten

Jag tänker ofta på hur bekvämt livet kan vara för en del. De som sällan, om inte aldrig, behöver ta ställning. De som har råd att prata om yttrandefrihet när rasismen växer, och de som inte förlorar något på att vara opartiska.

Jag tänkte på det igen när jag såg en debatt om Sverigedemokraternas propaganda som man den senaste veckan kan se på väggarna i tunnelbanan. Propagandan där man svartmålar en grupp av människor som redan har det svårt. Under debatten pratade ena parten om allt det där som är självklart som mänskliga rättigheter, människors rätt att slippa bli kränkta, verbalt trakasserade. Och på andra sidan stod en välkammad man och pratade om…. yttrandefrihet. Och hur odemokratiskt det är att vilja stoppa Sverigedemokraternas valaffisch. “Även Sverigedemokraterna ska ha lika mycket rättigheter som alla andra partier”.

Jag tänkte på att den här mannen efter debatten förmodligen kommer att ta tunnelbanan hem, eller kanske bilen. Han kommer kunna stiga in i en lägenhet, öppna kylskåpet och ha möjligheten att ta ut mat. Några timmar senare kommer han att kunna lägga sig i en säng. Och inte behöva oroa sig för vart han ska sova dagen efter.

Men människorna han pratade om i debattstudion har inte den valmöjligheten. De har inte råd att prata om yttrandefrihet när varje dag är en kamp. Och sättet som somligas privilegierade positioner uttrycker sig genom någon form av opartiskhet, eller hur deras privilegium fördummar dem till den grad att de blir några yttrandefrihetsräddare stör mig. Det stör mig så jävla mycket.

För det här är inte en diskussion om yttrandefrihet. Att protestera mot ett rasistiskt, sexistiskt och hbtq-fobiskt parti är inte att inskränka yttrandefriheten. Det här är en diskussion om mänskliga rättigheter, och hur mycket vi som ett samhälle ska tillåta antidemokratiska krafter att förtrycka människor. Vissa av oss har inte möjligheten att stå välkammade i en studio och vara sådär bekvämt opartiska. 

Vårt samhälle är idag beroende av ställningstaganden. När det bara är några dagar kvar till EU-valet så är det mer än viktigt att alla som kan går och röstar. Rösta på vadsomhelst, men så länge man lägger sin röst på ett parti som värnar mänskliga rättigheter. Ett parti som inte kallar utsatta människor för organiserade brottslingar. Och ett parti som anser att utsatta människor förstör gatubilden.

Och rösta inte enbart för din egen skull – rösta för alla de som inte har en egen röst.

 


Feb 1 2014

När antimuslimismen hittar sin väg in i landets största redaktioner

Nu står vi här igen. Ännu en gång har media valt att publicera och sprida antimuslimska konspirationsteorier. Den här gången i form av Expressen som i veckan publicerade en gammal, och om en ska tro dem “hemligt” dokument som visar hur socialdemokraterna nu infiltreras av muslimer och hur (islamofoben) Carina Hägg kanske hade rätt när hon hävdade att islamister petade henne från riksdagslistan. Ett dokument som skrevs 1999 och är öppet för allmänheten att läsa. Tro och Solidaritet skrev redan förra året om detta på sin blogg där de bland annat förklarar att förbundets syfte var att” inkludera minoritetsgrupper med socialdemokratiska värderingar i det politiska arbetet”. Läs hela inlägget här.

Och återigen finner jag mig vara så jävla trött på muslimhatet.

Bara det gångna året har antimuslimska konspirationsteorier och begrepp hittat sin väg in i landets största redaktioner. Jag tänker på Aftonbladets Monika Gunne som under drevet mot Omar Mustafa skrev en krönika där hon menar att Omar har misslyckats som ordförande för islamiska förbundet då han inte lyckats förbättra situationen för kvinnor och män som lever med hedersrelaterat förtryck. Visserligen tog Aftonbladet sitt ansvar och senare tog bort krönikan, men jag fann det fortfarande anmärkningsvärt att en krönikör för Sveriges största tidning genomsyras av antimuslimismen till den grad att hon skyller hedersrelaterat våld på Islamiska förbundets ordförande, samt menar att Islam är synonymt med hedersvåld.

När SVT skulle rapportera om islamister, valde de att under en nyhetssändningen skriva rubriken “islamiseringen av Afrika”. Ett begrepp som inte enbart myntades av den så kallade counterjihad-rörelsen, men även används frekvent av just muslimhatare. Ett begrepp som man kan se florera runt på sajter som Avpixlat, Fria tider och Exponerat.

Och det finns många fler exemplen.

Detta oroar mig något enormt. Muslimer har varit svartmålade i media under en lång tid, men det börjar bli alltmer synligt hur lätt det är för antimuslimska idéer att hitta sin väg in i landets största redaktioner.

Samtidigt är muslimer extremt underrepresenterade i media och dess redaktioner. Hur långt tid kommer det ta innan vi kan slå på Tvn för att se kvällsnyheterna och en beslöjad kvinna sitter där som nyhetsankare? Hur långt tid kommer det att ta innan vi kan se ledarsidor och redaktioner som inte enbart består av vita?

Förra veckan samlades 17000 människor i Paris och marscherade i takt till slagorden “Judar, ut ur Frankrike!”. Förra året uppmärksammades polisens registeter där de kartlagt tusentals romer. Dagligen påverkas minoritetsgrupper av den strukturella och institutionaliserade rasismen. Det är det Sverige och Europa vi lever i idag. Det enda vi kan hoppas på är att vår media, det som brukar kallas för Sveriges tredje största statsmakt inte förgiftas av dessa tankegångar.


Dec 23 2013

Kärrtorp och Linje 17

Det har gått över en vecka sedan händelsen i Kärrtorp, då nazister attackerade antirasister under en demonstration. Det har gått över en vecka sedan jag sent en söndagskväll somnade med en klump i magen, och en känsla av hopplöshet.

Men något hände under veckan. Istället för att låta sig slås ner av människofientliga värderingar, så valde antirasister att organisera sig och innan vi visste ordet av det så hade 15 städer anordnat demonstrationer, manifestationer och fackeltåg. I Göteborg samlades 3000 personer. I Umeå deltog 1500 i ett fackeltåg och i Östersund ekade ljudet av 1000 antirasister när de tillsammans skrek “inga rasister på våra gator!”.

2013 kom att bli året då Reva, romregistret och rasistiska nidbilder skakat om den svenska debatten. Det har varit ett år då nazister blivit alltmer organiserade och sverigedemokraterna vuxit sig till att bli ett av Sveriges största partier. Men trots att det senaste året efterlämnat en lite bitter eftersmak, så fick jag, efter att ha sett hur 16000 människor samlades i Kärrtorp, hoppet tillbaka. Och helt plötsligt kändes det som att vi, utan tvekan, kan klara av 2014 och dess supervalår.

Och trots ledarsidor som lyckats bli en fristad för idioti, och löst folk som vill stoltsera med deras bekväma tyckande, så känner jag mig mer hoppfull än någonsin. Kanske beror det på det faktum att så många lämnade julklappsköpandet för att stå i kylan och visa sin avsky gentemot rasismen och nazismen. Kanske beror det på att antirasister som må ha olika synsätt på vilken metod som fungerar bäst, men i slutändan har ett och samma mål, stod sida vid sida – starkare än någonsin. Kanske beror det på att så många som 16000 personer (t.o.m fler) kom till Kärrtorp, trots att nazister gjort allt i sin makt för att förhindra det.

Eller kanske beror det på att jag för första gången på länge kände att det här ett land som mina småsyskon kan växa upp i.

Det har gått över en vecka sedan jag sent en söndagskväll somnade med en klump i magen och en känsla av hopplöshet. Ikväll somnar jag med ett leende på läpparna och en känsla av att vi är på god väg att krossa rasismen, en gång för alla.


Dec 17 2013

Om att vara barnet i barnvagnen

Året är 2000. Jag har precis gått tillsammans med mina föräldrar i ett demonstrationståg, och nu har vi stannat upp för att lyssna på ett tal. Framför mig står en äldre dam som bär på ett plakat med texten “Stoppa rasismen!”. Jag växte upp i ett hem där frågor som rasism och mänskliga rättigheter ständigt diskuterades, och trots att jag bara var åtta år vid tidpunkten så förstod jag vikten av att antirasister måste samlas, och vara organiserade i den svåra kampen. Och det på grund av att mina föräldrar tidigt lärde oss att förstå det.

Tretton år senare arrangerar nätverket Linje 17 en manifestation i Kärrtorp, södra Stockholm. På plats finns föräldrar och deras barn. Pensionärer och ungdomar. Alla där för att visa att rasister inte hör hemma på deras gator. Mitt under ett tal stormar ett 40-tal nazister platsen. De attackerar människor, kastar stenar och glasflaskor.

Jag som inte var på plats och följde händelseförloppet hemifrån, påmindes återigen om vilket sorts samhälle vi lever i. Jag kände mig så arg. Arg över att fredliga demonstranter attackeras, arg över att rättsväsendet som ska skydda medborgarna misslyckats igen, och arg över att nazisterna fortfarande finns på våra gator.

Ilskan övergick sedan till besvikelse när jag såg att människor nu ägnade sig åt att skuldbelägga föräldrar som tagit dit sina barn.

Det var reaktioner som dessa som fick mig att tänka på den där regniga eftermiddagen för tretton år sedan. Det var inte första demonstrationen jag gått på, men det var första demonstrationen som jag minns. Och det var mina föräldrars beslut att ta mig dit som format den person jag är idag. En antirasist som vägrar se ett samhälle som genomsyras av människofientliga värderingar.

Jag har full förståelse för dom som väljer att inte ta med sina barn. Men det jag inte har någon förståelse för är de som kritiserar dem som gör det. Människor som kämpar för att nästkommande generationer inte gör samma misstag som dom innan.

Så, ett stort tack till mina föräldrar som lät mig få vara barnet i barnvagnen under alla demonstrationer.


Nov 17 2013

Skolan och antirasismen

När föreställningen “En enkel biljett” visades för några högstadie-elever i Kiruna, så slutade det med att några av dem skrek “heil hitler”, skrattade åt bilder från förintelsen, och sa åt en kvinna att hon borde våldtas. Även om det finns något oerhört skrämmande med ungdomar som, trots all kunskap och lättillgänglig information som finns idag, väljer att förminska och förlöjliga det mest fruktansvärda brottet mot mänskligheten, så var det ändå det faktum att ingen lärare regerade som gav mig en stark känsla av obehag.

Att en elev kan skrika “heil hitler” utan att en lärare reagerar är inte bara beklagligt, utan även avskyvärt. Det får mig att tänka på hur viktig roll läraren har i det antirasistiska arbetet. Under min uppväxt så kände jag ofta att jag saknade en lärare som på riktigt sa ifrån när rasismen dök upp. Ordspråk som “alla är lika mycket värda” och temaveckor där vi skulle lära oss att inte “se hudfärger”, var mina lärares sätt att hantera rasismen. Och det var inte tillräckligt.

Jag minns i synnerhet dom gånger vi blev tillsagda att ta med oss mat från “hemlandet”. Utan att riktigt reflektera så stod man där dagen efter och tackade artigt för alla komplimanger man fått för sambusan mamma lagat. Och trots deras välvilja, så har jag aldrig känt mig mer exotifierad än jag gjorde just där och då.

Nu i efterhand så undrar jag om det inte var brist på bättre verktyg, som fick några av mina lärare att hantera en del situationer så dåligt. När det gällde rasism så fanns det någon form av beröringsskräck. Jag fick uppfattningen av att en del av dom blundade för det, och hoppades på att problemen försvinner om man ignorerade dem tillräckligt mycket. Som alla gånger man hamnat i bråk efter att någon sagt n-ordet. Det var alltid samma rum, samma lärare och samma samtal. Jag skulle be om ursäkt för mitt beteende. Och att någon “kallar mig för något” rättfärdigar ingenting.

I en tid där rasismen blivit mer påtaglig, genom bland annat strukturer som människor upplever på daglig basis och ett rasistiskt parti i riksdagen, så behöver vi läraren som tar diskussionen om rasism på skolorna. En djupare diskussion som sträcker sig längre än färgblindhet, och som ger eleverna något att reflektera över. Och det här är inget ansvar som enbart ligger på lärare. Vi behöver ett bättre skolsystem som förser dom med rätta verktyg.

Men med det sagt så finns det ingenting som ursäktar att en lärare inte säger ifrån när en elev uttrycker sig rasistisk. Varken när jag som tonåring kallades n-ordet, eller när det handlar om elever som skriker “heil hitler” under en föreställning som handlar om förintelsen.


Sep 23 2013

Historien upprepar sig

Idag avslöjade DN att polisen har registrerat 4029 romer. En fjärdedel av de är bara barn. Barn som kartlagts av en enda anledning – de tillhör en folkgrupp som svartmålats alltför länge.

En del av mig vill säga att jag inte är chockad. Att dagens nyhet bara var något som man väntade på skulle avslöjas. Att det förmodligen någonstans finns ett register över muslimer, judar eller politiskt aktiva. Men att inte erkänna det stora i detta, är att reducera rasismens påverkan på samhället.

Hatfyllda demonstrationer, nazister i uniform som förstör deras hem utan att myndigheter ingriper, deporteringar och att ständigt utsättas för systematisk diskriminering är en verklighet för dom miljoner romer som bor i Europa. Demoniseringen av dessa människor har pågått alltför länge, och det finns förmodligen inte en enda antirasist som är chockad över att den existerar även i poliskåren.
Men att så många poliser haft tillgång till det här registret utan att slå en signal, säga ifrån och förstå innebörden av det vidriga i kartläggningen, är skrämmande. Det här är inte en enskild polis verk, det här är något som jag håller hela poliskåren ansvarig för.

Vi lever i ett land som ännu inte gjort upp med sin historia. Sveriges roll i slavhandeln och skapandet av rasbiologiska institut är bara några av de många saker som må tillhöra historien men påverkat nutiden. Samtidigt som rasprofiliering (REVA) har varit en stor del av människors vardag, och det nu blivit klargjort att de som ska skydda medborgarna, istället ägnat sig åt att skapa ett rasbiologiskt register, så finns det fortfarande dom som vägrar se hur illa ställt det är. Som hellre vill prata om hur “öppet och tolerant” Sverige är. Det är inte enbart beklagligt, men det är även att svika nästkommande generation som förmodligen kommer att ställa samma fråga som vi ställde när vi först fick höra om nazityskland – hur kunde detta ske?

Jag vill som sagt påstå att jag inte är chockad, men det är jag. För trots det att vi har grova problem med rasism så trodde jag ändå inte att den svenska polisen förde register efter etnisk tillhörighet. Känslan av att apartheid, förintelsen och folkmordet i Srebrenica var en evighet sen, finns inte längre där. Dagens Europa är sig fortfarande likt. Och här i Sverige så har vår trötta och passiva regering gett upp för länge sedan. Rätten att få behandlas precis som alla andra är tydligen för mycket begärt.

Så nu kvarstår frågan: Hur lång tid ska det ta innan regeringen på allvar erkänner den struktuella rasismen och tar ansvar för statens institutionaliserade?


Sep 13 2013

Att leva i förnekelse

För inte så länge sedan blev en man attackerad i Malmö. Anledningen? Han har “fel” färg på huden. Och för det misshandlades han grovt framför sin 18-månaders son. Jag satt och diskuterade händelsen med en bekant vars reaktion på allt var: VA?! händer verkligen sånt i Sverige?” Och jag fann mig vara så otroligt trött på chocken. Trött på att varje gång liknande händelser sker så är folk förvånande. Liksom hur skulle något så hemskt kunna hända i vårt toleranta och öppna Sverige?

Jag får ofta känslan av att ett av våra största hinder i det antirasistiska arbetet är förnekelsen. Den folk uttrycker när ännu en beslöjad kvinna blir attackerad, eller ännu en människa slagen på grund av färgen på sin hud. Jag börjar bli hjärtligt trött på att att höra rasism diskuteras på individ-nivå och alltför ofta inte höra om hur det är ett struktuellt problem som påverkar människor dagligen. Om inte på jobbet så är det på skolan, på stan, på sociala medier. Överallt.

Rasism har aldrig, är aldrig och kommer förmodligen heller aldrig att vara ett problem som uttrycker sig vid enskilda fall. Det är mycket större än så.

Jag har en syster som är tolv år. Hon har länge haft svårt för att acceptera sin hudfärg. Redan vid sju års ålder brukade hon uttrycka sitt missnöje. Om den inte var för ful, så var den för mörk. Och för inte så länge sedan kom hon till mig och sa att hon ansåg att färgen på hennes hud får henne att se smutsig ut. Men när jag diskuterar det med andra så finner jag mig själv vara i en sorts cirkeldiskussion. “Men alltså, alla ungar i den åldern har väl komplex?” “Mm, förstår vad du menar. Min dotter kom häromdagen och frågade om hon ser för tjock ut”. Diskussionen brukar oftast stanna där. Att min systers självbild är en reflektion av det samhälle hon lever i, och att det finns en lång historia bakom varför hon känner som hon gör,  kommer sällan på tals.

För att kunna bekämpa rasism så måste man först erkänna dess existens. Och nu menar jag inte att man erkänner att det finns, men inte här i Sverige. Eller att man påstår att människor inte blir diskriminerade på grund av sin hudfärg år 2013.

Folk måste sluta förminska rasismens konsekvenser och sluta tro att det endast var ett problem under den tiden då vita och svarta inte fick sitta tillsammans på bussen.

Att inte alltid förstå är okej. Och just därför är det så viktigt att vi delar med oss och försöker lära oss av varandra. Men det är när människor börjat bli alltför bekväma med att leva i förnekelse som det blir problematiskt.


Aug 16 2013

“Riktig rasism”

Vi lever i en tid där rasismen börjar få allt starkare inflytande, samtidigt som antirasismen håller på att utvecklas. Men de senaste årens diskussioner kring rasism-debatten visar mig en sak, fortsätter vi så här så kommer vi till slut att fastna.

Jag har under den senaste tiden börjat lägga märke till att reaktionerna kring något jag skriver är helt beroende av vilken “typ” av rasism jag skriver om. Att skriva om Sverigedemokraterna och andra högerextrema brukar sällan vara ett problem ,där verkar majoriteten (förutom stackarna som genuint tror att SD är Sveriges räddning) vara överens. Detta är solklar rasism. Men att skriva om rasistiska nidbilder.. not so much.

När jag häromveckan skrev om nidbilden BlackFace och hur den uttrycker sig i 2000-talets Sverige så fick jag en del, minst sagt, anmärkningsvärda reaktioner. Minns särskilt ett mejl jag fick från någon som skrev långt om sitt antirasistiska engagemang, hur många “invandrarvänner” hen har och hela mejlet var fullt av vad många skulle kalla för godhet och välvilja,tills hen ordagrant bad mig att sluta lägga energi på vad som inte är riktig rasism.

Vad är “riktig rasism”? Innebär det att det finns en typ av “falsk” rasism, och att dom (vi) som känner oss förnedrade av nidbilder som förstärker ett rastänk egentligen lever i en illusion,i en konstruerad och falsk verklighet?

Detta sätter fingret på vad som är problemet med vissas antirasism idag. Att ta sig tolkningsföreträde och samtidigt vara helt obenägen till att lyssna, är vad som genomsyrar hela debatten.Och det är just därför vi är i ett stort behov av att människor börjar rannsaka sig själva.

Att påstå att det bara finns en form av rasism, är inget annat än en falsk diktomoni. Och även om vi alla fokuserar oss på olika områden inom rasismen så är det viktigt att erkänna att rasism är mer än bara Sverigedemokraterna. Det handlar om normaliserade fördomar, strukturer, hur vi som ett samhälle håller fast vid nidbilder och hur människor, oavsett hur framgångsrika dom lyckats bli, aldrig kan springa ifrån det faktum att de föddes med “fel” färg på huden.

När någon inte vill inse att jag, som svart, känner mig förlöjligad när andra inte vill erkänna den uppenbara diskriminering icke-vita får utstå, så känner jag mig lika förminskad som när en fullfjädrad rasist skriker att jag bör åka hem. För även den välvilligaste antirasisten kan inom loppet av en minut helt sudda bort den verklighet jag lever i.

Och det många har missat i sin antirasism är att det inte alltid handlar om varken dig, eller hur du ser på världen. Försök att lyssna, förstå och se andras verklighet. Det spelar ingen roll hur löjlig du anser att debatten om kinapuffar är, det som spelar roll är hur den grupp som påverkas av den känner. Det spelar inte heller någon roll “hur många svarta du känner som inte tar illa upp” sätt istället detta i ett historiskt perspektiv och se helheten.

Martin Luther King sa en gång “whatever affects one directly, affects all indirectly”. Och det är så jag ser på rasismens påverkan på samhället. Alla behövs i kampen mot den, det råder det ingen tvekan om. Just därför kan vi åtminstonde tänka en bana till innan vi utbrister i ett långt suck, med ett efterföljande: “måste invandrare alltid vara så lättkränkta?!


Jul 29 2013

Har alla yttrandefrihet?

“Apropå Ramadan. Det här med att kvinnor ska svepa in sig i ambulerande enmanstält. Hur tänkte Allah då? Är Islam en sorts scoutrörelse?”

Det skrev Jonas Gardell på sin Twitter häromdagen. Det väckte känslor och folk blev med all rätt upprörda. Medan andra var hängivna försvarare av yttrandefriheten. Själv fann jag mig i samma situation som jag varit i allför många gånger innan, jag förstod inte skämtet. Är jag humorlös?

Jag kom att tänka på en dag i högstadiet. Om jag minns rätt så gick jag i sjuan och kände mig rätt vilsen i den nya och stora skolan. Jag sitter på bänken och väntar på en vän som var lite sen den dagen. Plötsligt sätter sig tre för mig helt okända tjejer bredvid. Jag hör hur dom fnissar, viskar och jag låtsas som att jag inte hör dom. En av dom vänder sig mot mig.

“Hallå, vet du vilket djur som är snabbast i världen?” Jag visste inte riktigt om frågan var uppriktig, men jag svarar ändå lite osäkert:

“Gepard?”. Nej, en somalier med matkupong” och dom börjar gapflabba.

Visst, humor är högst personligt, det är en smaksak. Men ska skämt såra? Ska skämt få mig att bli arg? Ska ett skämt vara något så avskyvärt som rasistiskt?

Så länge jag kan minnas så har jag fått samma reaktion slängd i ansiktet varje gång jag reagerat på något som jag funnit vara uppenbart rasistiskt. Främlingar, bekanta och alla anonyma troll på sociala medier. “Det där är inte rasistiskt, det är du som är lättkränkt” Och den känslan när någon, oavsett hudfärg eller ursprung, tar sig tolkningsföreträde i rasism-debatten och därmed ska bestämma hur jag egentligen bör känna, är obeskrivlig.

Man känner mig avhumaniserad.

För när en konstnär, författare eller i det här fallet en komiker, ifrågasätts och kritiseras så är det plötsligt den personens rättigheter som är i fara. Har inte alla yttrandefrihet, har inte alla rätten att kritisera utan att för den sakens skull, vilja förbjuda?

Har inte människor rätten att få vilja vara mer än någons punchline i ett skämt?

Och varje gång som vi hamnar i liknande situationer, oavsett om det handlar om tintin-böckerna, eller Gardells islamofobiska tweet, så verkar lösningen alltid landa på samma ställe. Människor ska få ha rätten att måla, skriva och säga vad dom vill, punkt. Och även om det inte är något som en normalt funtad människa motsätter sig, så verkar diskussionen bara stanna där.

När ska vi börja diskutera om rasistiska nidbilders konsekvenser? När ska vi faktiskt se normaliseringen av rasismens påverkan på samhället?

Och när ska vi diskutera det faktum att en kvinna idag skrev på sin Twitter att hon blivit utsatt för rasism, på grund av sin tro, och hon inom loppet av några minuter fick flera tweets som använde sig av samma igenkända retorik. Hon bär ett tält, hon får skylla sig själv.

För inte kan det vara så att vi blir upprörda över att ett rasse-troll kallar en kvinna för ett tält, när en av våra mest folkkära komiker normaliserat den synen på muslimska kvinnor?

Det hoppas jag inte. För det skulle bara betyda att antirasister är inkonsekventa. Och det kan vi väl aldrig vara, eller?