Jul 22 2013

Terrordådet på Utöya är inte konsekvensen av en ensam galning.

Det finns få dagar i livet som etsar sig fast i minnet. 22 juli 2011 är en sån dag. Minns hur jag får reda på den hemska nyheten över ett telefonsamtal. Hur jag och min mamma bara sitter i vardagsrummet och försöker ta in allt. Vem/vilka kan vara så onda? Ingen av oss säger något, men vi båda tänker det. “Hoppas gärningsmannen inte är muslim”.

Idag har det gått två år. Jag tänker på alla som förlorat sina liv, på alla som lämnats med fysiska och psykiska ärr som alltid kommer att vara en smärtsam påminnelse om en mörk dag. Men jag tänker även på hur debatten om terrordådet har fastnat. Hur vi fastnat i ett naivt och bekvämt sinnestillvaro för att slippa prata om det där hemska. Det är mycket lättare att bara avfärda Breivik som en ensam galning, än vad det är att prata om hans idéer. Om vad som drev honom att göra detta.

När jag imorse läste en ledare på DN så kände jag mig förbyllad. I texten jämförs naturkatastrofer som tsunamin med Breiviks terrordåd. Och skribenten ifrågasätter senare varför inga ceremonier hålls till minne av offren till Estoniakatastrofen. Och varför ingen statsminister håller tal om det.

När Breivik jämförs med naturkatastrofer och andra olyckliga händelser som är oundvikliga, så hamnar vi i två olika lägen. Den ena där han helt förlorar sitt ansvar och sin skuld i detta. Då han tydligen jämförs med tsunamin, så måste väl även Breiviks terrordåd, enligt skribenten, ha varit oundviklig? Men vi hamnar även i ett läge där vi reducerar hatet och ställer oss helt oförstående till dess konsekvenser. Breivik är inte en psykopat, det han gjorde var ett medvetet val. Och Breivik är inte heller ensam. Det var just det som slog mig när jag en kväll satt och ögna mig igenom hans manifest på 1500 sidor. Jag har hört dessa åsikter förut. På torgmöten, i partiprogram och i form av fotsoldater på internet. Han är allt annat än ensam.

Attacken mot AUF var inte heller en slumpmässig attack där målet endast var att döda så många som möjligt. Motivet till terrordådet var att beröva Norge dess framtid. För bland dessa ungdomar så fanns det potentiella statsministrar och antirasister som för kampen framåt. Dessa människor trodde på gemenskap. De var Breviks totala motsats.

Det politiska i detta terrordåd får inte förbises. Dagen på Utöya och Oslo borde ha varit en väckarklocka för oss alla. Men två år har gått och rasismen tycks få ett starkare fotfäste. Hatbrotten mot muslimer har ökat och fördomar mot minoriteter är ett naturligt inslag i människors vardag.

Det bästa sättet för oss att hedra alla liv som blev tagna den dagen, är att bekämpa ondskan som tog deras liv. Terrordådet är inte en konsekvens av en ensam galnings gärningar, det är en direkt konsekvens av rasism och den narcissistiska ideologi vi kallar för nationalism.


Jul 8 2013

Antirasismen har aldrig varit viktigare.

Almedalsveckan är nu över. Trots att jag själv inte varit där så har jag ändå kunnat följa en del hemifrån. Jag har lyssnat på bra och mindre bra tal, sett politiker bli grillade och  människor som fått chansen att ställa våra folkvalda mot väggen. Men om det är en sak som vi alla bör ta med oss efter den här veckan så är det en skrämmande insikt: rasismen och nazismen har vuxit sig allt starkare i vårt land.

När vi nås av nyheter som att Svenskarnas parti håller torgmöten i Almedalen så bör vi alla känna en kall kår längs ryggraden. Hur kom vi hit? Hur är det möjligt att nazister tagit sig till Almedalen och att samma parti vars torgmöten gav oss kväljningar för några år sedan idag sitter i riksdagen, håller tal och helt enkelt integrerats in i Sveriges riksdag. Vart gick det snett?

Och trots min ilska över att nazister växer och börjar organisera sig så finns det en sak som ger mig en känsla av uppgivenhet, när partier som Sverigedemokraterna normaliserats så är vi illa ute. För det är just det som sker just nu. Någonstans på vägen, mellan alla tydliga ställningstaganden mot SD så har vi helt enkelt glömt bort att kampen mot rasism aldrig började med Sverigedemokraterna och kommer inte heller att sluta där. Och en dag (förhoppningsvis en dag som aldrig kommer) står vi där och ser hur fulla SVP:are firar att de kommit över riksdagsspärren.

I en tid där antirasismen kan vara avgörande för vår framtid så känns det faktiskt bra att vi har en statsminister som tydligt tar avstånd från rasismen. Man kan fråga sig själv varför en sån sak som ett ställningstagande mot rasism gör oss lyckliga, borde inte antirasismen vara självklar? Men sanningen är att det vi har, saknar många i synnerhet europeiska länder. I ett Europa där högerextremismen är på frammarsch så är det viktigt att vi har någon som tydligt visar sin ilska gentemot den.

Men det krävs även mer av oss, av samhället. Därför kunde jag inte frångå att förundras när SVT under förra veckan kallade nazister för “extremrasister”. Vad det egentligen innebär är en gåta. Alla rasister är extrema, finns inget snack om saken, men det är även viktigt att förtydliga att svenskarnas parti inte enbart är rasister, utan även nazister. Detta är ett parti som vill avskaffa demokratin och anser att alla som inte är födda här, eller har föräldrar som inte är det, bör skickas “hem”. Det om något är ett hot mot inte enbart hela samhället, men även styrelseskicket som håller ihop vårt samhälle, demokratin.

Jag skulle kunna babbla i åratal om varför antirasismen är så viktig. Varför det är så viktigt att vi har en antirasism där hudfärg, nationalitet och religion inte spelar roll, varför det är så viktigt med en rörelse där vi fokuserar på människors likheter istället för allt annat som egentligen är obetydligt.

Men jag tänker istället be varje tänkande individ att ta en titt på vad som sker i vårt samhälle och sedan ställa sig själv frågan: vad kan jag göra för att förbättra?


Jun 20 2013

Inkonsekventa “religionskritiker”.

Elfte september 2001. Dagen som oskyldiga liv blev tagna, men även dagen som islamofobin fick ett starkt fotfäste.
Sedan den dagen så har den bara vuxit sig starkare. Muslimer blir utmålade som onda, terrorister och blodtörstiga skurkar. Att förklara något så självklart som att de är precis som alla andra, har för mig blivit en omöjlig kamp. Oavsett hur många gånger man förklarar och skriker sig hes, så är det inte alla som är villiga att lyssna. Och inget jag kan säga hindrar en del muslimhatare ifrån att sprida samma konspirationsteoretiska myter som jag fått ta del av så länge jag kan minnas.

För att förstå den yttersta konsekvensen av människoförakt så är det viktigt att ha tillräckligt med förstånd för att se och minnas vår historia. Under, innan och efter andravärldskriget var judar skurkarna. Och trots förintelsen så finns det fortfarande antisemiter som sprider myter om “sionister” som vill ta över världen. Bara det visar att kampen mot människoförakt aldrig har varit viktigare. Trots all lättillgänglig kunskap så lever föråldrade verklighetsbilder kvar.

Men något som är värre än de som dagligen sprider xenofobisk propaganda, är den grupp som inte ens är ärliga i sin retorik. Den grupp som kallar sig själva för religionkritiker istället för vad de faktiskt är – rasister och främlingsfientliga.

För att en ska kunna kalla sig själv för enbart en religionskritiker så krävs det en del saker. Grundläggande kunskap som att man har läst ut koranen. Och att man inte driver en tidning som man menar är islamkritisk och samtidigt inte har en aning om vad en hadithbok heter.

Men det krävs även att man är konsekvent. Att man föraktar böneutrop lika mycket som kyrkklockor, att man ogillar bibeln lika mycket som man ogillar koranen. Och att man hatar religionen och inte människorna som utövar den.

Alltså håller inte argument som “Iran tillåter inte människor få göra vad de vill med sina liv och därför vill vi förbjuda människor ifrån att göra vad de vill i Sverige”. Det löjliga i det behöver jag nästan inte ens förklara.

Det är väldigt skrattretande att få höra om hur man är terrorist och en fara för samhället men sedan i samma mening även får höra hur lättkränkt man är som inte tål islamkritik.

Sen när blev muslimhat synonymt med islamkritik?

Och det är av samma anledning som jag känner att det inte alltid är värt att diskutera Islam. Jag vet inte vad exakt jag diskuterar, vad jag försvarar och vad syftet med diskussionen är. Vad spelar det för roll om jag visar vilken vers som uppmanar till godhet när min meningsmotståndare är både blind och döv?

Hatet får aldrig legitmeras, någonsin. Att kritisera religion är inte samma sak som att kritisera individer, punkt.


Jun 10 2013

Xenofobin mot somalier i Sydafrika

För några kvällar sedan satt jag framför datorn och surfade runt lite på nätet när jag kom över ett klipp. Videon visade hur en man blivit avklädd, låg halvt livlös på en öppen gatan och blev nu torterad. En efter en kom människor fram, släpper stora stenblock på hans bröst och går därifrån till ljudet av jubel och applåder. Vad kunde mannen ha gjort för att förtjäna ett så grovt straff, tänkte jag. Senare fick jag veta vilket brott han sonat för. Han var somalier.

I följd av konflikterna i Somalia så valde många somalier att fly landet som på grund av oroligheterna skördat alltför många liv. För en del blev Sydafrika deras nya hem. Där skulle de bygga upp marknader, affärer och lyckas i livet. Många somalier gjorde just det. Men deras framgång skapade en stor hatvåg genom landet. Xenofobiska sydafrikaner menade nu att “de kom dit och tog deras jobb”. En retorik mina föräldrar fick ta del av när de först kom till Sverige.

Bara den här månaden så har tre somalier dödats, senast för några dagar sedan så blev Abdi Nasr Mahmoud stenad till döds i Port Elizabeth. Och innan dess har över 100 personer förlorat livet, men det kan röra sig om ännu fler.

Demonstrationer har hållits på olika platser runt om i världen. Man har riktat skarp kritik mot Sydafrikas regering, då de inte har gjort tillräckligt för att förhindra attackerna mot somalier. Makten i Somalia har varit dom som främst pressat Sydafrika och menat att alla människor ska få känna sig trygga i landet.

Det som slog mig när jag såg videon var att jag såg en man som blev dödad och brutalt torterad och misshandlad och inte en (!) endaste människa ingrep. Ingen sprang fram eller ropade efter hjälp. Ingen gjorde någonting. Bilar körde förbi hans livlösa kropp som om det bara hade varit en sten som låg där på vägen. Och alla som jublade över att en människa förlorat livet är minst sagt, skrämmande.

Men det fick mig även att fundera på hur det kom sig att detta inte fått större uppmärksamhet. Hur kunde det komma sig att trots det faktum att xenofobiska attacker skett och fortfarande sker och människor flytt sina hem på grund av rädsla, så har det varit rätt tyst om detta. Förutom ett fåtal medier som valt att uppmärksamma det.

Jag tror att det kan bero på att vi ser Afrika som en enhet. När jag hade historielektioner som liten så märkte jag senare hur en hel kontinents historia försummats och reducerats till att handla om enbart slaveri och fattigdom. Detta reducerar även bilden av afrikaner och skapar bilden av dem som ett enda stort folk, utan varken kultur-eller språkskillnader. Därför ser vi inte heller hur xenofobin kan få så förödande konsekvenser när den sker mellan afrikaner. Precis som ifall den hade skett i Europa. Och det är ett problem.

Den Sydafrikanska regeringen har genom en talesman fördömt våldet mot somalier och andra människor i Sydafrika. Men det krävs mer. Större insatser för att få ett stopp på detta. Och det krävs framförallt att detta uppmärksammas.


May 26 2013

Fördomarna som skapar en identitetssplittring

Jag minns min första skoldag i ettan (lågstadiet). Jag hade precis flyttat in i ett nytt område, ny stad och skulle nu börja på en helt ny skola. På rasten springer två jämnåriga killar fram till mig, står och stirrar ett tag och sedan skriker den ena “neger!” och springer iväg. Jag står kvar, inte helt chockad över det de sagt (det var trots allt ett ord jag hört alltför ofta) men då jag lärt mig att det första man ska göra är att hämta läraren, så gjorde jag det.

Läraren, som förövrigt verkade helt obeskymrad över det jag just berättat, lutar sig ned och säger “Barnen är bara nyfikna över din hudfärg, spring iväg nu och lek med de andra”. Och det var allt. Hon förklarade aldrig, som en lärare och vuxen, att det är ett ord man inte bör använda, vilket i sin tur ledde till att barnen aldrig förstod att det var fel. Och aldrig förstod varför jag blev frustrerad när de varje rast sprang fram och sa samma sak.

Det läraren menade var att jag, som den enda svarta i skolan, skulle få finna mig i att kallas för diverse saker, för faktum var att jag var “annorlunda” och barnen hade rätt att vara “nyfikna”. Jag skulle helt enkelt anpassa mig till andras världsbild.

Som liten skulle det aldrig falla mig in att kalla mig själv för en somalier. Jag har aldrig varit där, är usel på språket och förutom det faktum att jag har en härlig stor släkt därifrån så är det ingenting annat som ger mig en känsla av att jag passar in där. Jag är svensk, det råder det ingen tvekan om. Men när jag blev äldre så insåg jag att oavsett vad jag väljer att kalla mig, så kommer det alltid att finnas de som skiter fullständigt i det. Som ser mig som en invandrare, trots att jag aldrig vandrat in. Och även om jag nu hade gjort det, skulle de inte kunna bry sig mindre om vad som står i mitt pass.

Idag förstår jag det jag inte förstod som en bitter tonåring. Rasism och fördomar styr inte över min identitet. Men jag finner det ändå rätt märkligt när det finns de som påpekar att det finns ungdomar som inte känner sig som svenskar, utan att riktigt förstå varför det möjligtvis kan vara så. Det beror inte på, som en del menar, att det finns en “integrationspolitik” som gått snett, eller att det finns ungdomar som inte kan hantera att man pratar ett språk hemma och ett i skolan. Utan det beror på samhället och dess syn på vem som är svensk, och vad som gör en till en.

För om det inte fanns en lärare som gjorde det klart för mig att jag var annorlunda, så skulle jag inte heller känt mig som det. Om det inte fanns människor som kräver att jag ska anpassa mig, bocka och buga, aldrig väsnas och ständigt vara tacksam, så skulle jag inte heller aldrig som liten känt mig exkluderad. Den självbild vi skapar är en produkt av andras syn på en. Och att vi lever i ett samhälle där en persons nationalitet är synonymt med en persons etnicitet är vad som får människor att aldrig känna att de passar in.

Eller som Sakine Madon skrev på Expressen igår “sist men inte minst en uppmaning till alla föräldrar: Ta ansvar för era barn. Många av er har fattat beslutet att komma till Sverige och får anpassa er till den nya tillvaron”

Invandrare och barn till invandrare kommer aldrig känna sig hemma i ett land som inte inkluderar dem. Som likt Sakine menar att de ska anpassa sig och inte kräva för mycket. De har trots allt flytt från länder som är värre än Sverige, hur har de mage nog att klaga? Och att det finns de som menar att barn till invandrare som kastar sten, är betydligt mycket värre än svensksvenskar som gör det, då de sistnämnda inte har en skyldighet att visa tacksamhet, är kort sagt, anmärkningsvärt.

Dessa tankegångar kan vara destruktiva. I synnerhet för unga människor. Det skapar ett utanförskap, en frustration och en känsla av att vara identitetslös. Och problemet ligger inte i något så obetydligt som nationalitet, utan problemet ligger i att man inte inkluderas i kollketivet. Att vi ska kunna vara mer än bara lika inför lagen. Och att vem och vad jag är inte styrs av vilken hudfärg jag föddes med.


May 22 2013

Orternas framtid är för viktiga

Idag publicerade SVD en debattartikel av Jimmie Åkesson och Richard Jomshof. Deras svar på hur man ska lösa problemen i förorter var att: “kraftigt öka antalet poliser och på sikt minska invandringen”.

Med andra ord är upploppen ett invandrarproblem, om man nu ska tro på Sverigedemokraternas verklighetsfrämmande politik. Men deras syn är inte något som egentligen borde vara anmärkningsvärt. Man har, så länge jag kan minnas, diskuterat problemen i förorter som ett invandrarproblem, istället för vad det faktiskt är, en klassfråga. När man bad Beatrice Ask kommentera händelserna i Husby hänvisade hon först till Erik Ullenhag. Varför hon valde att göra problemen i förorterna till en integrationsfråga kan bara hon svara på, men det är minst sagt förbryllande.

Att ingen av dessa människor stannar upp en stund, funderar, lägger fördomarna åt sidan och ställer sig själva frågan, varför? Hur kommer det sig att ett litet gäng ungdomar inte bryr sig om de åker fast? Hur kommer det sig att det finns de som är så förbannade och uppgivna att de förstör oskyldiga människors egendomar?

Vi kan välja att lyssna, självklart fördöma våldet, men vara villiga att se en lösning. Eller så kan vi låta människor som skrivier tweets som dessa få infektera debatten.

kenteke

Högerextrema hata förorten innan den ens brann. Och nu står de gladeligen vid sidan och häller bensin på elden, i hopp om att den aldrig slocknar. Sverigedemokrater menar att genom en röst på dem så löser man problemet. Hur det ska gå till förmodar jag inte är lika genomtänkt. Man kan diskutera det intressanta med järnrörsriddare som diskuterar kriminalitet, men en sak är säker. Förorternas framtid är alltför viktiga för att förstöras av sidospår som rasistiskt dravel.

Rasism och xenofobi har påverkat viktiga debatter, och det är ett problem. När Avpixlat hängde ut en upprörd 16-årig Husbybo, vilket reslutera sig i att hon stängde ner sitt twitterkonto, är ett problem. När högerextrema ställer upp i ryska kanalen RT och visar sin bild av vad som sker i Husby så är det ett problem. När Åkesson och hans följeslagare menar att upploppen aldrig skulle skett om antalet invandrare i Sverige minskade, är ett problem.

Och priviligerade liberala debattörer som säger att “tacksamhet vore på sin plats” är ett jävla problem.

För när det gäller förortsbor så handlar det inte länge om Sverige. Förortsbor ses inte som svenskar. Och även om det handlar om människor som mig, födda eller uppvuxna i Sverige, så är deras problem inte Sveriges problem. Deras frustration och missnöje hamnar i bakgrunden av den tacksamhetsskuld folk förväntar sig att de ska ha, och vilken hud och hårfärg förortsbor har. Eller som sekreteraren för SD i Halmstad uttryckte sig på min twitter “bilbränder är importerade”.

Min familj i Rinkeby är viktig. Mina vänner i Tensta är viktiga. Förorten är viktig. Det som är oviktigt är vad bittra xenofober tycker, men vi ska aldrig låta det sistnämnda få infektera debatten.


May 20 2013

Gräver man djupare så når man en lösning

Situationen i Husby igår visade de yttersta konsekvenserna utav en situation som pågått allt för länge. Bilar brann, egendomar förstördes och mitt i allt så rapporterades det om polisbrutalitet. 20 min efter att situationen uppmärksammats så fanns det de som snabbt tog ställningstaganden. Rasister och xenofober som hävdade att detta var typiskt för en invandrartät förort, eftersom att  invandrare självklart har något i generna som gör så att de känner för att bränna bilar (what the fuck). Och andra som var snabba med att hävda att hela poliskåren hänsynslöst var ute efter att förgöra en hel stadsdel.

Något som är viktigt att understryka är att polisbrutalitet existerar och är verklig. Något som jag själv vittnat. Det finns något maktlöst med att se politiker, poliser och andra som det är meningen att samhället ska kunna lita på, missbruka den tillit som andra har till dem. Vi förväntar oss att de som sitter i makten ska göra jobbet som de utsetts till att göra. Och självklart finns det många som gör jobbet väldigt bra. Och de som har yttrat sig rasistiskt, använt sig utav våld, måste, utan tvekan, ta konsekvenserna. Det är även viktigt att understryka att det aldrig, under några omständigheter, går att ursäkta att någon förstör en annan persons egendom, punkt. En ska veta bättre än att låta oskyldiga, vardagliga, människor ta smällen.

Men istället för att de som kan påverka Husby och andra förorter till det bättre, ska drunka i papper som beskriver ett upplopp, så är det viktigare att se helheten. Detta är ett område som genomlevt stora nedskärningar. De senaste åren har skolan, vården och omsorgen försämrats. Försäkringskassan, posten och andra saker som vi som medborgare behöver nära till hands för att klara av vardagen har antingen flyttats eller tagits bort. Detta är något som av närboenden beskrivs som ett “socialt förtryck” och Husbybor som protesterat mot utförsäljningar och nedskärningar (bl.a genom demonstrationer, namninsamlingar m.m.) har lämnats besvikna när besluten blivit slutgiltiga. Löften om upprustningar har bytits och många husbybor känner en uppgivenhet. Rättfärdigar detta ett utlopp? Absolut inte, våld löser ingenting. Men det kan vara en av flera anledningar till att ett utlopp har skett.

Det blir så jävigt när en ska fastna i att ursäkta folks agerande. Om en polis uttryckt sig rasistiskt så ska hen få ta konsekvenserna. Om en person förstört en annans egendom så ska hen ta konsekvenserna. Svårare än så är det inte. Men om man i all ärlighet menar att man inte vill se fler utlopp, så ska man även vara redo att försöka förstå varför detta skett. Problematiken är djupare än så, och det är viktigt att se det.

Alla har sitt ansvar i detta. Det är inte dags att bara reagera, utan även agera. Varje medborgare i det här landet kan bidra med något för att nå en lösning. Om inte så kommer vi snart få läsa om ytterligare ett utlopp i någon förort.


May 15 2013

Du får säga vad du vill, ingen hindrar dig.

När Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen så var jag en arg och bitter nyfylld 18-åring som såg ett mörkt Sverige. Nu skulle spelreglerna vara till deras förtjänst, debattklimatet bli alltmer hårdare och hatet hade fått dess yttersta konsekvenser.

Nu snart tre år senare så har några av mina farhågor besannats. Debattklimatet har förändrats. Men inte på det sättet som främlingsfientliga menar att det har. Trots att vi idag diskuterar mer om integration, invandring, burka, halalmat och allt där emellan så finns det fortfarande en del som är snabba med att ropa att “en i detta pk-land inte kan yttra sig, för då är man rasist”.

Resonemanget “en får inte säga något” når orimlighetens högsta nivå när personen i fråga missat hela poängen med yttrandefriheten. En FÅR säga i princip vad hen vill och jag FÅR hävda att personen är en inskränkt idiot som förhärligar ett annat sekel. Det är inte ett demokratiskt problem, som Dabrowski och Josefsson hävdar, det ÄR demokrati. Det är hela grejen med vad demokrati och yttrandefrihet innebär.

Och självklart ska en inte bli tilldelad falska politiska etiketter. Att motsätta sig feminism gör en inte till en kvinnoförtryckare (möjligtvis okunnig) på samma sätt som alla som diskuterar invandring inte är rasister. Men att skapa en falsk verklighet där alla som gör det lever med åsiktsförföljelse är direkt fel. Så ser helt enkelt inte verkligheten ut.

Jag börjar bli hjärtligt trött på debatter om debatten som var om debatten. Och de som påstår att åsikter inte får yttras utan att någon pk-elit jagar en. Dessa diskussioner tar bort fokus från det viktiga: rasismen. Och hur vi ska få bort den. Vi borde diskutera hur vi med utländska namn ska få ha samma möjligheter att få komma in i arbetsmarknaden som de med svenska och hur människor ska få åka tunnelbanan utan att dagligen misstänkliggöras som potentiella brottslingar.

Så påstå inte att vi inte diskuterar invandring, det gör vi. På sociala medier, kafferaster, riksdagar och parlament. Det vi däremot diskuterar för lite är rasismen. Fast det får man väl inte säga i det här jävla landet, för då är man väl antagligen politiskt korrekt.


May 10 2013

Rasister kommer i alla färger.

För några dagar sedan uppmärksammades en text på tro och solidaritets sida där skribenten redogör för läsarna att islamofoben och antisemiten är en etniskt svensk kristen. Jag fann den biten av texten förkastlig och allmänt förvirrande. Omöjligt att en normalt funtad människa resonerar så, tänkte jag. Men det är inte första gången jag sett att människor gärna tilldelar åsikter efter vilket ursprung någon har.

Rasism och xenofobi har alltid varit närvarande i mitt liv. Som  svart, muslim och kvinna så har jag haft min beskurna del av diskriminering, xenofobi och rasism. För mig har det aldrig spelat någon roll om personens modersmål är svenska eller inte. Men de har alla haft något gemensamt, hatet. Det har förenat dem. Inte hudfärg, etnicitet eller ursprung.

Att tilldela andra etiketter och åsikter utifrån vilket ursprung de har, eller vilken religion de har, är precis det som främlingsfientliga och rasister sysslar med. Och det som vi ska bekämpa. Och aldrig, någonsin, vara en del av.

För mig är antirasism synonymt med kampen för mänskliga rättigheter. Detta gäller kampen för att man ska kunna se ut hur man vill, älska vem man vill och tro på vilken religion man vill. Det är viktigt att en gör sig kvitt med bilden av hur en rasist ser ut eller vart hen möjligtvis kan komma ifrån. Vi kan inte i all evighet tänka i samma banor.

När skribenten fick frågan om varför hen väljer att formulera sig så, svarar hen “gruppen vi granskat är ju i majoritet i landet och det är deras syn på muslimer och judar vi vill diskutera och komma fram till hur vi ska motverka det. Den diskussionen som har förts i media om det svenska ansvaret är det vi vill diskutera”. Den här förklaringen fann jag nästan mer stötande en texten. Vilken diskussion är egentligen skribenten ute efter?

Det som oroar mig mest är att rasism alltid handlat om att man dömer en hel grupp utifrån vilken färg de har på huden eller vart de kommer ifrån. Att skribenten vill göra likadant, visar att en del människor helt saknar verklighetsförankring.
Det är även ett slag under bältet för oss som upplever antisemitism och islamofobi från människor som inte är “etniskt svenska kristna”. Är vår verklighet en inbillning?

Under antirasismens fana så får det inte finnas plats för diskriminering och misstänkliggörande. Punkt.


May 2 2013

Sverigedemokratisk dubbelmoral

Att rasism ofta är synonymt med kvinnohat och antifeminism är ingenting nytt. Anledningen till det är väldigt enkel. Tror du på att skillnader mellan människor ska baseras efter vilken färg de har, vad de tror på eller vem de älskar. Då är det lika självklart att man även tror att skillnader finns efter vilket biologiskt kön vi har.

Förlegade och hatiska åsikter är alltid av samma karaktär. Oavsett vem man väljer att rikta sitt hat mot.

När jag för några dagar sedan, efter en lång dag, bänka mig framför soffan för att njuta av en pluggfri kväll så fann jag mig själv kolla på något minst sagt, otroligt. Där stod Jimmie Åkesson och pratade om jämställdhet. Till en början trodde jag att det var min sömnbrist som lurade mig, men tyvärr.
Som jag anade var Åkessons syn på feminism och kvinnor förlegad. Den jämställdhetspolitik som han valde att framföra var som direkt ur en historiebok. Det generationerna innan oss kämpade mot vill nu Åkesson införa.

Skämskudden kom fram väldigt snabbt. År 2013 står en partiledare från riksdagen och tar sig friheten att vilja bestämma över kvinnors kroppar, vilja införa sambeskattning och bagatelliserar ojämställda löner genom att förklara hur kvinnor och män hamnar i olika situationer för att de gör olika val. Feminister, menar Åkesson, vill styra över människors vardag. Ironin i det behöver jag nästan inte ens förklara. Om någon har fastnat i könsnormer från 50-talet, så är det snarare den personen som styr över andras vardag.

Samma människor som skriker över muslimers kvinnosyn ser feminister som en samhällsfara. Hur går det ihop?
Eller är det så att ruttna kvinnosyner är mer problematiska om man är av ett annat ursprung?

Sverigedemokraterna romantiserar föråldriga värderingar. Men än värre, de påstår att det är invandrare som har det. Absurt.

Så, SD. Jag citerar Bob Marley och säger “before you point fingers, make sure your hands are clean”.